Ny mätning: Väljarna underskattar hur höga socialbidragen är

I dag finns det ungefär 800 000 människor i vuxen ålder som inte försörjer sig själva. Det handlar om mer än var åttonde person i arbetsför ålder och kostar 270 miljarder per år, vilket motsvarar ungefär hälften av all sjukvård i Sverige. I en tidigare mätning publicerad här på Smedjan har vi visat att väljarna underskattar storleken av utanförskapet i Sverige. Nu kan vi visa att väljarna även underskattar hur höga socialbidragen är för en familj, och överskattar marginaleffekten av att börja gå till jobbet. 

Mer än var åttonde person försörjer inte sig själv

Bidragsnivåerna beror på en rad faktorer som hur många familjemedlemmar det finns i familjen och i vilken kommun man bor i. För att exemplifiera har jag därför valt en ganska vanlig familj, men två vuxna och två barn i tonåren. Ingen av föräldrarna jobbar och familjen har levt på socialbidrag (formellt benämnt ekonomiskt bistånd) i några månader. Enligt socialtjänstlagen har de rätt till minst 15 500 kronor i månaden för grundläggande behov som mat, kläder, lek och fritid, förbrukningsvaror, dagstidning och telefon. Beloppet för grundläggande behov får inte understiga den riksnorm som räknas fram av Socialstyrelsen. 

Till det läggs stöd för faktiska skäliga kostnader som boende, el, hemförsäkring, fackföreningsavgift och kollektivtrafikkort. De här kostnaderna varierar mellan kommuner eftersom hyrorna skiljer sig åt mellan olika delar av landet. 

Malmö stad ersätter exempelvis boendekostnader upp till 10 200 kronor per månad för tvåbarnsfamiljer. Vi antar att dessa kostnader är 10 000 kronor i det här fallet. 

Familjen kan också få stöd för livsföringen i övrigt, vilket ska täcka utgifter som uppstår då och då. Bedömningen sker individuellt. Det kan handla om tandvård, glasögon, fritidsaktiviteter, resor och liknande. Vi bortser dock från sådant ekonomiskt bistånd i det här exemplet. Sannolikt är därför nivåerna i mitt exempel någon tusenlapp högre i praktiken.

Familjen får sammanlagt 25 500 kronor varje månad. Skattefritt, eftersom bidrag inte beskattas. Familjen får också barnbidrag och bostadsbidrag, men de räknas av från socialbidraget, eftersom socialbidraget är ett behovsprövat bidrag som ska tillgodose en skälig levnadsnivå. 

Timbro har i samarbete med Demoskop gjort en undersökning med 2 061 svar om bidragsnivåerna i Sverige. I mätningen ovan ser vi att bara sex procent av de svenska väljarna svarar rätt intervall på frågan om hur höga bidragen är för en barnfamilj med två tonårsbarn, nämligen 25 000 – 30 000 kronor. Resten, det vill säga 94 procent av väljarna, tror att socialbidragen är lägre än vad de faktiskt är. Alla väljargrupper underskattar hur höga bidragen är rejält, och mest fel ute är V-, C-, S-, och MP-väljarna.

***

Vad händer med nettoinkomsten om en av föräldrarna börjar arbeta? Vi antar att månadslönen på personens nya jobb är 20 000 kronor. Efter skatt är lönen 16 300 kronor. Problemet är att lönen räknas av från socialbidraget, krona för krona. Eftersom lönen efter skatt är lägre än socialbidraget blir det ingen skillnad i plånboken alls för familjen om ena föräldern börjar arbeta. Skillnaden är obefintlig fram tills att en av föräldrarna, eller båda föräldrarna tillsammans, tjänar minst 25 500 kronor efter skatt, det vill säga runt 33 000 kronor före skatt.

Bidragen blir också högre ju större familjen är. En fembarnsfamilj kan räkna med cirka 40 000 kronor i månaden. Om föräldrarna saknar längre utbildning och inte har chans att få välbetalda jobb blir det ingen skillnad i plånboken även om båda skulle jobba heltid. 

Väljarna underskattar hur höga bidragen är och överskattar marginaleffekten av att gå från bidrag till arbete

Samtidigt som väljarna underskattar hur höga bidragen är, tycks de överskatta marginaleffekten av att gå från bidrag till arbete. En majoritet av väljarna, i samtliga partier, tror att familjen får minst 5 000 kronor mer i månaden om en av föräldrarna väljer arbete framför bidrag. MP- och S-väljarna är här mest fel ute. 

***

När väljarna både underskattar storleken på utanförskapet och nivån på socialbidragen, är det mer förståeligt att det politiska trycket för fler reformer på integrationsområdet är för litet. Samtidigt vet vi genom forskning att bidragsberoende går i arv och leder till ökad brottslighet. 

Sveriges enskilt största samhällsproblem är utanförskapet. För att politikerna ska ta tag i de omfattande integrationsutmaningar som finns i Sverige behöver väljarna också förstå konsekvenserna av de höga bidragen.

Förbeställ Benjamin Dousas nya bok: Massintegration