Samhälle Krönika
Okej, nu är det dags för nästa mandatperiod
Regeringen har passerat halvtid och om ett år börjar valrörelsen. Efter att ha checkat av ”måste-göra-listan” är det dags för en visionär ”vill-göra-lista”, konstaterar Carolin Dahlman.
Tidösamarbetet har gynnat Sverige. Landet var i kris när Ulf Kristersson tog över, och det ser fortfarande inte strålande ut, även om regeringen och Sverigedemokraterna genom Tidöavtalet är på god väg att få ordning på det.
Nu omförhandlas avtalet, som det ska göras varje höst, och det börjar bli dags att ta nästa steg. Valet 2026 närmar sig, och den som vill få makten då behöver presentera en politik för oss väljare som gäller hela mandatperioden, fram till 2030. Partierna måste börja tänka långt, brett och stort.
Benjamin Franklin lär ha sagt: ”By failing to prepare, you are preparing to fail”. Eller för att citera en annan stor tänkare, Nalle Puh: “Om du inte vet vart du är på väg finns det ingen anledning att stressa. Du vet ändå inte när du kommit fram.”
När Ulf Kristersson tog över som statsminister var det mycket som behövde hanteras, och det fanns inte tid för drömmande om framtiden. Under två år har regeringen behövt renovera, täta luckor och rätta till tidigare politikers misstag, både Alliansens och de rödgrönas. M, K, L och SD var som frustande tävlingshästar, efter att under flera år försökt pressa de rödgröna att agera via tillkännagivanden. 2022 fick de äntligen sätta igång på riktigt.
Det var inte de roligaste av frågor de behövde ta itu med. Tidö handlar till stor del om brottsbekämpning, krav, hemliga tvångsmedel, förbud, kontroller, plikt, kriminalisering, straff och utvisning. Puh. Det framstår lite kallt och hårt. Kanske inte vad många drömde om när de engagerade sig i ungdomspolitiken och fantiserade filosofiskt om frihet, eller visualiserade en ljusare, bättre värld. Ulf Kristersson blev inte direkt jultomten som statsminister.
Dessutom har vänstern gjort sitt bästa för att framställa regeringen som elak, rasistisk och svikare av mänskliga rättigheter.
På samma sätt som att vi behöver diska och gå ut med soporna där hemma måste politiker göra tråkiga uppgifter.
Allt detta trista, negativa är självklart nödvändigheter. På samma sätt som att vi behöver diska och gå ut med soporna där hemma måste politiker göra tråkiga uppgifter. Men för Kristersson, Busch, Pehrson och Åkesson gäller det nu att man inte fastnar i de bekymrade, arga panikutryckningarna, utan börjar le igen.
Nu behövs värme, entusiasm och visioner för att vinna valet 2026. Hopp, framåtanda. Mer skratt än ilska. Mer heja, heja än fy, fy. Mer uppmuntran än bestraffning. Mer ”vi vill” än ”vi måste”.
Ett skifte i energin är det som kan ge valvinst både 2026 och 2030. Men framför allt kan det forma ett härligare land för oss att leva i.
Mycket fokus hittills har hamnat på vad man vill göra, samt hur. Partierna skulle behöva öka volymen på varför. Vad tjänar alla dessa reformer till? Vad är slutmålet? Vilket Sverige ser Tidöpartierna framför sig på sikt, och varför skulle det göra livet bättre för oss som bor här?
De vill kunna bura in skurkar genom höga straff, men varför? När åtgärderna är tuffa, till synes elaka, behöver dessa motiveras extra mycket med mjuka förklaringar.
Visst vill Tidöpartierna stärka arbetslinjen, genom sänkta skatter, krav och bidragstak. Gott så. Men när de förklarar att det är för att öka tillväxten låter det som en myndighetsbroschyr. Inte direkt hjärtlöst. Men… själlöst kanske?
Motviljan mot att tala känslomässigt skadar.
Nog är skälen till att man inför alla vassa reformer av högre temperatur om man skrapar på ytan och törs överge de akademiska formuleringarna? Ibland verkar högern använda Laffer-kurvor, utbud-efterfrågan-diagramoch forskningsrapporter som en slags snuttefilt. Men motviljan mot att tala känslomässigt skadar.
Om högerpartierna ändrar sin retorik finns även chans att charma bredare grupper, och kvinnor. Enligt TV4/Novus tvivlar varannan kvinna på regeringen, vilket egentligen är obegripligt, med tanke på hur kriminaliteten skadar kvinnor och barns trygghet. Jag tror att orsaken är hur man uttrycker sig.
Jag har skrivit en hel del om vikten av att våra politiker pratar om samhället – inte bara staten. Det finns ett värde i att ha en vision om hur vi ska förhålla oss gentemot varandra och forma ett lyckligt liv. Även om de inte vill detaljstyra detta med politik skulle de vinna på att prata om det.
Högern kan locka bredare grupper genom att tona ner den materialistiska, elitistiska sidan. Prat om ekonomiska klassresor och karriärklättrande kan skrämma bort dem som drivs av andra värden.
Jag tror att man behöver visa en mjukare sida, en mer hoppfull och energisk hejaklacksanda där man peppar, belönar prestationer och ansträngningar.
Detta kan ske genom att forma en toppenskola. Här är Tidöpartierna överens om fler undervisningstimmar, ordning och reda. De skulle vinna på att addera tankar om att bygga vinnarskalle, resiliens och ansvarskänsla. Framgång handlar ju inte bara om att kunna fakta, utan även om att ha självkänsla, och tillit till sin förmåga.
Det är inte en fråga om att ställa om politiken, eller utreda fler reformer.
I stället föreslår jag en modigare retorik, vänd till hjärtat. Vänd till människan – inte medborgaren.