Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Olympiska spelens ekonomi har miljoner förlorare
Att arrangera OS innebär ofta höga kostnader för värdstädernas skattebetalare. Internationella olympiska kommittén måste förändra sina krav för att skapa förutsättningar för ekonomiskt hållbara spel, skriver Marcus Björk.
I dag inleds OS i Paris som pågår fram till 11 augusti. Inför 2024 års sommar-OS stod valet mellan Paris och Los Angeles, sedan resterande länder dragit tillbaka sina ansökningar. I ett exempellöst drag valde då den internationella olympiska kommittén att samtidigt tilldela både Paris och Los Angeles spelen 2024 respektive 2028, med Paris först ut. Det bristande intresset för att arrangera spelen har sin bakgrund i budgivningsprocessen som skapar tvivelaktiga ekonomiska förutsättningar.
OS i Montreal 1976 är en av de största ekonomiska katastroferna som drabbat de olympiska spelen och satte ett varnande exempel för andra städer. Budgeten överskreds med 720 procent och lämnade en skuld på runt 15 miljarder kronor som det tog Montreals skattebetalare tre årtionden att betala av. Den ikoniska huvudarenan med smeknamnet “The Big O” fick snabbt det något mer nedsättande smeknamnet “The Big Owe” av missnöjda Montrealbor.
Faktum är att inte ett enda OS i modern tid har hållit budget.
Faktum är att inte ett enda OS i modern tid har hållit budget. En studie från Oxford 2024 uppskattade att den verkliga prislappen för att hålla ett OS i genomsnitt är tre gånger högre än vad som brukar anges i ansökan. Detta var också något som den amerikanska delstaten Colorados invånare hade tagit till sig när de 1972 folkomröstade om att göra det olagligt för delstaten att finansiera projekt, som exempelvis OS, med skattepengar. Det ledde till att det vinnande budet Denver fick avsäga sig sitt värdskap för OS 1976 – den första och enda stad som någonsin gjort det.
En vändpunkt kom dock 1984 när Los Angeles som enda kandidat arrangerade sommar-OS. Efter att ha förlorat omröstningarna stort för OS både 1976 och 1980 fick de nu “rädda” spelen på sina villkor. Det innebar bland annat att man i stället för att bygga en ny olympisk by inhyste idrottarna i befintliga studentkorridorer, använde befintliga arenor och att sponsorer fick vara med och finansiera stora delar av spelen. Resultatet blev en rekordvinst på 225 miljoner dollar och första gången spelen gjort vinst sedan 1932.
Redan 1986, i ljuset av succen i Los Angeles, hade kandidaturerna för att arrangera OS 1992 ökat till sex stycken.
Med det förnyade intresset för att stå värd för spelen föll dock den internationella olympiska kommittén snabbt tillbaka i gamla hjulspår. De arenor som byggdes för OS i Aten 2004 kom bara några år senare att beskrivas som det moderna Greklands ruiner, då de efter spelen stått oanvända och fått förfalla. Den kraftigt överskridna kostnaden för OS stod också för mellan två och fyra procent av Greklands statsskuld när finanskrisen slog till mot landet 2009.
Arenor som står tomma har på många platser blivit synonymt med OS, även om senare olympiska spel försökt använda befintliga arenor i högre utsträckning. Inte minst OS i London 2012 är exempel på detta där endast åtta av 34 arenor var nybyggda.
Arenor är dock bara en del av kostnaderna för ett OS. Infrastruktur utgör också en stor del av städernas kostnader. Inför vinter-OS i Sochi 2014 byggdes det exempelvis en 29 kilometer lång motorväg mellan Sochi och Krasnaya Polyana, en liten skidort där de alpina tävlingarna hölls. Denna enda väg rapporterades ha kostat hisnande 73 miljarder kronor i dagens penningvärde.
Enligt Boris Nemtsov, numera mördad oppositionspolitiker, motsvarade mutorna 5 miljoner ton guld eller kaviar – vilket han syrligt föreslog att man kunde belagt vägen med istället för asfalt. En sådan tvivelaktig “investering” hade varit svår att försvara för skattebetalare i ett demokratiskt land. Men den förhöjde säkert OS-upplevelsen – som internationella olympiska kommitténs tar i beaktande vid val av värdstad.
Nyttan överdrivs och kostnaden underskattas systematiskt för att göra ett förslag mer attraktivt.
Budgivningsprocessen för att välja värdstad för OS liknar de problem som återfinns hos svenska kommuner när det kommer till att vilja sätta sig på kartan med sport- och musikevenemang. Nyttan överdrivs och kostnaden underskattas systematiskt för att göra ett förslag mer attraktivt. Det finns få saker som sätter en kommun, stad eller land så mycket på kartan som att få arrangera ett OS.
Nuvarande budgivningsprocess är dock ohållbar och riskerar att leda till allt färre värdstadskandidaturer. En lösning som föreslås är att arrangera spelen på samma plats varje gång, för att inte behöva bygga nya arenor, infrastruktur och en olympisk by. Detta förtar dock en del av charmen som kommer med att arrangera i olika länder, och vars kultur inkluderas i bland annat öppningsceremonin.
En bättre lösning hade varit att reformera budgivningsprocessen så att den i högre utsträckning reflekterar de verkliga kostnaderna snarare än glädjekalkyler. Internationella olympiska kommittén borde också favorisera kandidaturer som håller nere kostnaderna, använder befintliga arenor och som kan locka sponsorer. Till skillnad från dagens modell där den som lovar mest, det vill säga är mest beredd att skuldsätta sina medborgare för prestige, tilldelas spelen. I den kategorin utmärker sig också ofta just diktaturer.
Om Los Angeles kunde arrangera spelen med rekordvinst 1984 borde andra städer kunna göra det samma. Nu är det upp till bevis för Paris.