Nej, det är verkligen inte ”kontroversiellt” att varna för Kina, som Ivar Arpi twittrade i sitt senaste försök att elda på det borgerliga inbördeskriget om globaliseringen. Det är tvärtom det närmaste vi kommer en överideologi i dag. Det är nog det enda som förenar alternativhöger och wokevänster, och som omfamnas av både republikaner och demokrater i USA. 

Den grupp som inte är besviken på Kinas utveckling de senaste åren är nog begränsad till Xi Jinping och några av hans närmaste. Den auktoritära vändning landet har tagit under 2010-talet gör att även frihandelsvänner som undertecknad tycker att vi måste skärskåda kinesiska investeringar i fysisk och digital infrastruktur på ett nytt sätt och stärka samarbetet mellan liberala demokratier för att diktaturen inte ska kunna spela ut oss en efter en. 

Men den berättigade oron över Kina håller just nu på att stelna till en ny berättelse om landet och vår relation till det som verkligen är kontroversiell. ”Att öppna vår marknad mot Kina var ett historiskt misstag”, skriver Ivar Arpi, som menar att den som tar hem produktionen därifrån gör ”landet rikare”. Därför måste frihandeln begränsas. 

Carl Bildt och Benjamin Dousa invände snabbt att frihandeln gör oss starka, men Arpi fick eldunderstöd av Kristdemokraternas Johan Ingerö: ”Ibland är åttiotalshögern ohyggligt tröttsam”. Expressens Patrik Kronqvist klagade på högerns ”naiva syn på handel”.

Den nya berättelsen om Kina, som jag numera hör både från höger och vänster, populister och etablissemang, går ungefär så här: När vi handlade fritt med Kina tog de våra jobb, sänkte våra löner och lade våra industrier i ruiner. Vi reducerade oss till nyttiga idioter i kommunistpartiets långsiktiga plan för landets uppgång. Vi trodde att handeln skulle demokratisera Kina, men i stället har vi fått en rikare och farligare fiende. För att inte förlora det geopolitiska nollsummespelet måste vi nu lära oss av Kinas framgång och själva tillämpa en mer aktiv näringspolitik och repatriera viktiga värdekedjor.

Det här är en berättelse som på nästan varenda punkt är felaktig.

De tog våra jobb

”Kina tar verkligen våra jobb”, skrev Arpi redan 2017 i en artikel med rubriken ”Donald Trump har rätt om Kina”. Hans mest aktuella exempel är Apples montering av iPhones har förlagts till Kina. Ta hem produktionen, uppmanar han, det skulle göra USA rikare. (I en uppföljande tweet förklarar han att svenska klädföretag kan göra något liknande genom att använda mer återvunnen svensk ull.) Det räcker inte med konsumentmakt, konstaterar han, staten måste gripa in.

Sådana påståenden handlar egentligen inte om Kina, utan om synen på handel i sig. Det är som om vi har hamnat i en tidslinje där Adam Smith aldrig skrev Wealth of Nations och vi är kvar i den merkantilistiska föreställningen om att handel är ett nollsummespel, och att vi förlorar på att specialisera oss på det vi gör bäst. 

USA hade liksom Sverige två decennier av lönestagnation, men intressant nog tog den slut på 1990-talet när globaliseringen tilltog. Kinesisk import bidrog eftersom det höll nere varupriser så att vår köpkraft ökade. Det är viktigast för låginkomsttagare som använder en relativt större del av inkomsten på varor som handlas internationellt – mer kläder och hemelektronik än restaurangbesök och fastigheter. Tullmurar är regressiva skatter. Det är en nattsvart ironi att de som vill göra sig till tolk för den pressade arbetarklassen så ofta är mest sugna på skatter som slår hårdast mot just den.

De svarar att vi på köpet offrade våra industrier. Men om Kina nu tog våra fabriksjobb, hur kommer det sig att även Kina förlorar fabriksjobb? Sedan 2013 har Kina förlorat runt fem miljoner industrijobb om året och landets andel av världsmarknaden för kläder, skor och möbler minskar. Kina följer med andra ord det traditionella mönstret för ekonomisk utveckling, med mer automatisering och mer tjänstejobb. 

Det var maskinerna som tog jobben, inte kineserna. 

Att vi förlorar fabriksjobb beror inte på import, utan på att vi klättrar i värdekedjan när vi tillägnar oss mer utbildning och kapital. Industriproduktionen har nästan fördubblats i Sverige och USA sedan 1980. Om varje arbetare producerade en konstant mängd hade vi alltså behövt fördubbla antalet industriarbetare sedan dess. Men vi har förstås blivit mycket mer produktiva. Det var maskinerna som tog jobben, inte kineserna. 

Det är i sin tur den produktivitetsökning som ger oss köpkraft nog att anställa människor i andra näringar, fler ingenjörer, lärare, läkare och Substackskribenter. Hur ser vi till att de nya jobben är bättre? Genom att specialisera oss, och det bästa verktyget för det är internationell handel – även med Kina. 

Det ger tillgång till billigare insatsvaror som gör våra företag konkurrenskraftiga internationellt. Om vi stängde det ute skulle bara kinesiska företag kunna dra nytta av dem. Svenska företag skulle få krympa tills de fick plats på vår pyttelilla hemmamarknad.

Men betydelsen av handel är större än så. Amerikanska företag som exponerats för kinesisk import ökade sysselsättningen två procent mer per år än andra företag. Men det är ju inte samma jobb? Nej, precis, det är jobb med högre löner eftersom de är i delar av produktionen där de har större fördelar och i kompletterande tjänstejobb. Så om det är sant att ”Kina tog våra jobb” är det också sant att de gav oss bättre jobb i utbyte. 

Många företag svarar på konkurrens med att lägga mer på forskning och utveckling. En studie gör gällande att kinesisk konkurrens låg bakom 14 procent av den tekniska uppgraderingen i Europa mellan 2000 och 2007.

Anledningen till att Kinas reformister tyckte att ett WTO-medlemskap var så viktigt var att utländsk konkurrens skulle disciplinera de kinesiska företagen och tvinga dem att ständigt uppgradera teknik och metoder. Om vi någonsin har något att lära av Kina är det här. Öppenhet är inte någon slags uppoffring, utan ett sätt att göra oss själva starkare. 

Kina får alltså bara 1,3 procent av det du betalar för en iPhone.

I ljuset av detta bör vi ta en ny titt på Arpis iPhone-exempel. Är produktion i Kina verkligen något som berikar diktaturen och gör USA fattigare? Några forskare undersökte det genom att plocka isär en iPhone för 649 dollar. De noterade att tillverkningskostnaden på drygt 237 dollar (som i de förenklade tabellerna ser ut som 237 dollar av kinesisk import) till största del består av komponenter som först har importerats till Kina från bl a USA, Japan och Sydkorea. Men en del utgörs förstås av kinesiska komponenter, arbete och vinst. Hur mycket? Knappt 8,5 dollar. Kina får alltså bara 1,3 procent av det du betalar för en iPhone.

98,7 procent går till icke-kinesiska företag, samt till Apple och amerikanska arbetare, forskare, designers, programmerare, försäljare, marknadsförare, lagerarbetare och skattemyndigheter. USA skulle inte bli rikare av att kämpa för att också ta hem de där 1,3 procenten från Kina, som Arpi föreslår. Mer sannolikt är att iPhonen blir så dyr att konsumenter köper en Xiaomi eller Huawei nästa gång i stället.

Läs också:

Sverige vänder Hongkongs frihetskämpar ryggen

Johanna Grönbäck

Rebellerna som omkullkastade den kinesiska planekonomin

Henrik Dalgard

Jodå, Kina är också en vinnare. Liberaliseringen lyfte runt 800 miljoner kineser ur bråddjup fattigdom sedan 1981 enligt Världsbanken. Kan man verkligen tycka att vi gott kunnat vara utan denna remarkabla förbättring av människans lott på jorden – och förbigå den i tystnad – för att de inte är vi, för att de lider under en förtryckarregim? Det förefaller mig vara nationalism i dess allra mest navelskådande tappning.

Varför vi öppnade oss

Men Kina blev ju inte demokratiskt. Tvärtom har det snabbt gått åt fel håll. Om förväntan var att handel skulle göra Kina till ett liberalt, demokratiskt land har det uppenbart misslyckats. Den förhoppningen fanns där. Jag trodde själv att det var en reell möjlighet. Det väldokumenterade sambandet mellan demokratiseringsprocesser och större välstånd, utbildning och medelklasstillväxt är så starkt att det hade varit irrationellt att inte hålla det i bakhuvudet när man navigerade i okänd geopolitisk terräng.

Men det var inte den primära avsikten. Västvärldens mål med att öppna sig mot Kina var inte att försöka nå himlen, utan att undvika helvetet. Nixon åkte inte till Kina 1972 för att göra Mao till folkpartist, utan för att splittra ett kommunistiskt block vi var i existentiell konflikt med, och för att skaka om Sovjetunionen så mycket att det tvingades till förhandlingsbordet. 

Det fanns också en insikt om att ett fattigt men teknologiskt sofistikerat Kina skulle hitta andra sätt att få in pengar om det inte tilläts sälja kläder och skor. Under 1980-talet gav Kina inte bara instruktionsboken för en atombomb till Pakistan, utan sålde hela byggsatsen, inklusive uran och ballistiska missiler. Rädslan var stor att Kina var på väg att bli en storskalig exportör av massförstörelsevapen till varenda skurkregim. Denna rädsla drev det amerikanska utrikesdepartementet att försöka knyta Kina närmare, inte tron att man kunde ”samarbeta snällt”, som Arpi föreställer sig. 

Efter decennier av förbindelser och förhandlingar är Kina i dag en aktiv motståndare till kärnvapenspridning. 1980-talets diplomater hade sett det som en fantastisk framgång som har gjort världen betydligt säkrare.

Hade Kina i dag varit mindre auktoritärt och destruktivt om det hade varit fattigare och mer isolerat?

Hade Kina i dag varit mindre auktoritärt och destruktivt om det hade varit fattigare och mer isolerat? Det är inte omöjligt, men jag har inte hört några övertygande argument för det. Se bara på andra diktaturer som Iran och Nordkorea, som isolerades och hölls kvar i fattigdom av egna despoter och omvärldens sanktioner. Inget av dem är WTO-medlemmar. Det har inte fått något av dem att demokratiseras eller att mildra sin utrikespolitiska aggressivitet. Tvärtom. Båda länderna har gått i mer totalitär och hotfull riktning och fortsatt utveckla kärnvapenprogram, trots sanktioner från en långt enigare värld än vi någonsin skulle ha kunnat samla mot Kina. 

Då har Iran och Nordkorea inte heller kärnvapenteknologi sedan 1960-talet, en femtedel av världens befolkning och en självbild av att vara ett historiskt dominerande rike som bara tillfälligt tryckts ned och förödmjukats av västvärlden. 

Den auktoritära vändpunkten

Idén att det alltid var naivt att förvänta sig att Kina skulle fortsätta mot öppenhet bygger på en föreställning om ett monolitiskt Kina som har spelat efter en långsiktig plan, när det tvärtom hela tiden har pågått en strid inom landet om både medel och mål, mellan reformister och konservativa. Och det var alltid reformisterna som stödde öppningen mot väst.

Under perioden 1995–2008 fanns faktiskt tecken på att Kina höll på att öppnas även politiskt. Det pågick experiment med val på bynivå och den inflytelserike Zeng Qinghong ledde ett arbete för att gradvis liberalisera civilsamhället, medierna och akademin. Inte för att kommunistpartiet uppskattade politisk frihet, utan för att det var oroligt för att det som inte böjer sig med vinden kan knäckas. Alla vet att de kinesiska makthavarna noga studerade sovjetkommunismens kollaps, och de flesta vet att de tyckte att Gorbatjovs politiska reformer gick för snabbt, men färre minns att en annan av deras slutsatser var att reformerna hade inletts för sent, när kommunistpartiet redan var djupt impopulärt. 

Men 2008 pensionerades Zeng från politbyrån i vad som måste beskrivas som en historiskt dålig tajming. Den globala finanskrisen tolkades av många som slutet på den ”nyliberala eran”. USA hade kört fast i Irak och Afghanistan. Konservativa grupper inom Kina såg det som ett tecken på västvärldens dekadens, samtidigt som revolutioner i tidigare Sovjetrepubliker som Georgien 2003, Ukraina 2005, Kirgizistan 2005 och Moldavien 2009 förnyade deras oro för politisk omvandling. Den arabiska våren förstärkte den. 

I boken China’s Leaders (Polity, 2021) beskriver Kinakännaren David Shambaug hur fyra grupper som kände sig hotade av reformarbetet – partiets propagandaapparat, statsbolagen, säkerhetsorganen och militären – utnyttjade det till att övertyga den svage generalsekreteraren Hu Jintao att fortsatt liberalisering riskerade att underminera partiet. Utan Zeng i toppen höll ingen emot dem, och initiativet övergick till den konservativa fraktionen, som sedan konsoliderade sin makt under efterträdaren Xi.  

Det fanns alltså ingen stor plan att lura till sig resurser genom handel och därefter visa sitt rätta, auktoritära ansikte. Tvärtom såg även de dominerande krafterna i kommunistpartiet det dilemma som västerländska liberaler hoppades på – handel och välstånd skapade mer öppenhet och mångfald som på sikt undergräver diktaturen.  Den reaktionära fraktionen blev livrädd för detta och trampade på bromsen. De gör inte kontrarevolution av självsäkerhet, utan för att de misstänker att de håller på att tappa greppet. Staten började återta ekonomins kommandohöjder, sätta entreprenörer på plats och utveckla planer för att dominera framtidens industrier och innovationer (”Made in China”). 

Det är denna grupp som gynnas av Trumps, och nu Bidens, handelskrig. De har fått den perfekta ursäkten för självtillräcklighet och för att strunta i vad västvärlden tycker om människorättsbrott och aggressiv utrikespolitik.

Fel tillfälle att tappa självförtroendet

Här kommer vi slutligen till en avgörande skillnad mellan de nationalkonservativa och de liberala Kinakritikerna. De förra ser denna nya politik som en styrka, som kommer ge Kina global dominans. ”Det kinesiska kommunistpartiet är i dag den mäktigaste kraften i världen”, skriver Arpi och menar att Kina ”var på väg uppåt innan pandemin” och att coronaviruset ”snarast förstärkt trenden”. Satsningen på en aktiv näringspolitik ser han som ”en helt logisk satsning”. I det avseendet delar Ivar Arpi intressant nog världsbild med Xi Jinping.  

Kinas snabba tillväxt var resultatet av gräsrotskapitalisternas initiativ och mod.

Utifrån marknadsliberalt perspektiv är sådana planer tvärtom ologiska. De bygger på en felläsning av Kinas framgångar, hotar entreprenörskap och innovationskraft och därmed landets styrka. Som ekonomer som Weying Zhang, Ning Wang och Ronald Coase har visat var landets snabba tillväxt 1980–2010 inte resultatet av ambitiösa planer, utan av gräsrotskapitalisternas initiativ och mod. Deng Xiaopings epokgörande insats var inte att peka ut en ny riktning, utan att acceptera den de facto-privatisering och det entreprenörskap som bönder och bybor ägande sig åt i det fördolda. 

Det fanns ingen plan för det, därför att allt som gjorde Kina rikt hände utanför dem. ”Hur mycket av framgången kan förklaras med industripolitik och planering?”, frågar en expert på Kinas moderna ekonomi, Barry Naughton, i den aktuella boken The Rise of China’s Industrial Policy 1978 to 2020 (Enero 2021). ”Svaret är enkelt: ingenting.” Skälet till att han kan uttala sig så kategoriskt är att i mitten av 00-talet hade planekonomin brutit samman och Kina hade fortfarande ingen industripolitik. 

De västerlänningar som nu förespråkar aktiv näringspolitik och självtillräcklighet för att konkurrera med Kina väljer alltså inte att imitera den kinesiska politik som skapade landets framgångar, utan 2010-talets modell. Så här långt har denna bara levererat kapitalförstörelse, skuldsättning och strömavbrott. Kinas tillväxt har halverats och kräver allt mer investeringar per BNP-enhet. 

Mätt i BNP per capita är Kina ungefär lika fattigt som Gabon och Dominikanska Republiken.

Det hade varit lättare att hantera om Kina hade varit rikt. Men att det är världens största ekonomi beror på att befolkningen är stor, inte på att den är välbärgad. Mätt i BNP per capita är Kina ungefär lika fattigt som Gabon och Dominikanska Republiken. Dessutom minskar nu den arbetsföra befolkningen. Kina kan inte längre skapa tillväxt genom att flytta bönder till fabriker – eller till nybyggda lägenheter. Fastighetskonglomeratet Evergrandes våndor är bara början. 

Detta är alltså helt fel ögonblick för västvärlden att förlora självförtroendet och överge sin tradition av öppenhet och frihandel av missriktad tro på kommandoekonomins överlägsenhet. Ett sådant historiskt misstag skulle nog vara det enda som kunde realisera Xi Jinpings bisarra dröm om att västerlandet är på dekis.