Patrik Strömer:
Östersjön har blivit Europas hjärta
Utblick Essä
Kriget i Ukraina har gjort det tydligt att försvaret av Europa sker runt Östersjön. Patrik Strömer har läst två nyutkomna böcker som på olika sätt understryker vikten av att Östersjöländerna värnar sina gemensamma ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen.
Östersjön är inte ett fredens hav, och ingen ”Nato lake”. Med Finlands och Sveriges medlemskap i Nato har visserligen fler av länderna runt Östersjön blivit allierade i försvarsalliansen. Men Kaliningrad styrs fortfarande direkt av Kreml. St Petersburg, Rysslands näst största stad, är belägen längst in i Finska viken. Och Ryssland är, som bekant, ett land som använder kriget som ett medel för sina intressen, på ett sätt som fredliga och civiliserade länder försöker undvika.
I journalisten Oliver Moodys bok Baltic (2025) beskrivs situationen i de olika Östersjöländerna. En svårighet med att skriva samtidshistoria är att verkligheten hinner förändras. Moody lämnade in sitt manus i slutet av 2024, innan det stod klart att Donald Trump valts till president. Boken är därmed till viss del ett tidsdokument, men djupdykandet i de olika enskilda ländernas historia ger samtidigt en fördjupad kunskap om dagens villkor och drivkrafter.
Moody är till vardags korrespondent för brittiska The Times i Berlin och har under flera år träffat ministrar, militärer, forskare, rådgivare och analytiker. Skildringen blir därför en mosaik som består av enskilda perspektiv, men bildar en sammanhållen enhet. Genom djupdykningar i de olika länderna visar han på både särarter och det som förenar.
Boken inleds kort med Sverige, Gotland, Fårö och Ingmar Bergman, för att snabbt förflytta sig vidare till Estland och landets tack vare låga skatter och digitalisering remarkabla utvecklingen efter självständigheten. Samtidigt har Estland erfarenhet av ryssar sedan Ivan den förskräcklige var tsar. Att vara ett litet land, granne med ett stort, är att befinna sig i en utsatt position.
Finlands, och i viss mån Sveriges, strukturer för civilt försvar var starkt bidragande faktorer till att man blev varmt välkomnade in i Nato.
Detta gäller även för Finland, som krigade för att behålla självständigheten för 86 år sedan. Efter andra världskriget förblev Finland självständigt, officiellt neutralt, men led också svårt av VSB-avtalets konsekvenser. Vänskap, samverkan och bistånd skedde på Moskvas villkor och självcensuren var stark. När Sovjetunionen upphörde att existera fick Finland 130 mil landgräns mot Ryssland i stället, och som finländarna brukar säga ”det är bättre att ha en sådan gräns än att inte ha det”. Idén om totalförsvar är det som Moody låter Finland representera i boken. Insikten om att hela samhället behöver fungera och fokusera på det viktigaste utgör både en trygghet och en avskräckande effekt. Finlands, och i viss mån Sveriges, strukturer för civilt försvar var starkt bidragande faktorer till att man blev varmt välkomnade in i Nato.
Lettland har, liksom Estland, en rysk minoritet som blivit kvar efter Sovjettiden. Det handlar förstås också om att det är bättre att vara medborgare i ett baltiskt EU-land än att vara det i Ryssland. Men det skapar en utsatthet, eftersom just språk ofta varit en ursäkt för att inleda krig mot ett grannland. Lettland försöker hantera dilemmat genom att också vara tydlig med vilka värderingar som gäller för en medborgare; man väger individens rättigheter mot landets ansvar. Det är inte givet hur tolerant och inkluderande man kan vara mot personer som potentiellt har sin lojalitet någon annanstans.
Litauen är dock det baltiska land som har slagits i den högsta politiska viktklassen. Genom att öppet stödja Taiwan kunde landet agera på ett sätt som de större länderna i EU inte vågade göra, samtidigt som det innebar en stor risk. Den typen av kritik är möjlig just för att det inte måste råda total enighet för EU-ländernas diplomatiska relation till ett tredje land. Ibland är det frustrerande när exempelvis Ungern till varje pris vill skydda ryska intressen, utan att det blir alldeles för uppenbart. Men över tid är flexibiliteten och mångfalden en styrka. Historiskt har det varit en av Europas största fördelar. Institutionell konkurrens leder över tid till bättre fungerande samhällen och minskar risken för byråkrati, stelhet och feghet.
Polen brukar framhållas som det bästa exemplet på hur ekonomisk utveckling kan ske när man lämnar planekonomi och blir medlem i EU.
Ett land som aldrig identifierat sig som en sjönation, trots att man geografiskt gränsar till Östersjön, är Polen. Den polska flottan är fortfarande begränsad. Och trots att Gdansk är en tonnagemässigt stor och betydelsefull hamn i våra dagar, ligger blicken längs landhorisonten. Tidigare åt såväl öst som väst, numera mer ensidigt österut. När Hitler och Stalin lät sina utrikesministrar underteckna aggressionspakten som beseglade Polens öde 1939, invaderades landet av marktrupper från två håll.
Landet brukar framhållas som det bästa exemplet på hur ekonomisk utveckling kan ske när man lämnar planekonomi och blir medlem i EU. BNP per capita har ökat och andelen som läggs på försvar är högst inom Nato. Det tätare politiska samarbetet med NB-8, de åtta nordiska och baltiska länderna, har också medfört en tyngdpunktsförflyttning norrut inom EU, där Polen definitivt har bidragit.
Vidare till Tyskland som under 1900-talet var Europas mest aggressiva land. Efter nazismen, Hitler och Förintelsen, låg landets framtid i att ständigt påminna sig självt och visa upp för omvärlden, att historien aldrig skulle upprepa sig. Åtminstone inte här. Landet delades i en förbundsrepublik som sökte sig allt tydligare västerut, och en rysk vasallstat. Västtyskland var ett av grundarländerna i EU och blev också Natoallierade. Efter att Berlinmuren revs 1989 tog det mindre än ett år innan Tyskland återförenades. Ett stort Tyskland var inte ett självklart eller önskat utfall i Paris och London. Men det nya enade Tyskland fortsatte med sin försiktiga utrikespolitik. Ja, när Ryssland anföll Ukraina så blev det tyska stödet till en början 5 000 hjälmar. Och det som borde vara en självklarhet, nämligen att bistå Ukraina med kryssningsroboten Taurus har varit en inrikespolitisk plåga sedan den tyska regeringen fick en begäran sommaren 2023 från Natos dåvarande generalsekreterare Jens Stoltenberg.
I bokens avslutning blickar Moody framåt. Även om Östersjön blivit ett hav som förenar, snarare än delar, finns ett stort land som också har kust. Ryssland har St Petersburg längst in i Finska viken och den märkliga enklaven Kaliningrad (tidigare Ostpreussen). I stort sett ingenting av dagens militära upprustning eller säkerhetspolitiska diskussion hade sett ut på samma sätt om Ryssland hade varit ett fredligt och demokratiskt land.
Det är lätt att förtvivla över kortsiktigheten och fegheten hos EU:s länder. Läpparnas bekännelse är att ”stödja Ukraina så länge som det behövs”, men ingen är villig att agera för att Ryssland verkligen ska förlora kriget. Så varför ska det köpas försvarsmateriel för astronomiska summor i decennier framöver, när Ukraina redan har större drönarproduktionskapacitet än övriga EU? Mer stöd till Ukraina nu skulle förkorta kriget, och minska det ryska hotet. Ändå sker det inte. Moodys analys är att så länge länder i EU utgår från att hårt motstånd mot Ryssland innebär en eskalering, så blir det i praktiken ett frikort till Putin att fortsätta att mörda oskyldiga civila.
Ändå ser vi en skillnad inom Europa, där länder med direkt erfarenhet av Ryssland också är de som bistår mest och som inser vad som står på spel.
Ändå ser vi en skillnad inom Europa, där länder med direkt erfarenhet av Ryssland också är de som bistår mest och som inser vad som står på spel. Frankrike eller Spanien lär inte bli invaderade av Ryssland, men samtliga länder som har både landgräns till Ryssland och kust vid Östersjön befinner sig i farozonen.
Ryssland står självklart i fokus för docenten och Rysslandsexperten Gudrun Persson i hennes bok Russian Military Thought (2025). Undertiteln ”The evolution of strategy since the crimean war” är möjligen korrekt, men ändå missvisande. För det som är slående med det ryska perspektivet på världen är hur pass lite det har förändrats sedan mitten av 1800-talet. Persson själv understryker gärna den starka kontinuiteten. Tsarryssland, Sovjetunionen och det nuvarande Ryssland är samma typ av imperier. Stor geografisk yta, svag kulturell makt, behov av att hävda sig och en ständig vilja att skada eller underkuva sina grannar.
Som Gudrun Persson även påtalade i sitt anförande på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen 2025, abdikerade tsar Nikolaj II till arméchefen, inte till duman, parlamentet. Den ryska staten är något som står över vanligt folk. Så har det alltid varit.
Rysslands svaghet är att det uppfattar väst på samma sätt som det föreställer sig självt, en cynisk militärmakt som gärna provocerar. Men så är inte fallet och den misslyckade speglingen utgör ett permanent hot mot demokratiska länder. Likaså har politik och militär i Moskva svårt att förstå varför människor vill leva i demokratiska länder. Eller också är det så att andra förebilder, som visar sig vara överlägsna i att skapa bättre liv för sina medborgare, är ett hot mot den rådande ordningen i Ryssland. För varför ska just ryssar behöva nöja sig med det liv de har?
De ”färgrevolutioner” som ägt rum i tidigare Sovjetstater är ett bekymmer för Moskva. Inte för att de militärt skulle hota Ryssland på något vis, utan för att ett välmående Ukraina eller Georgien skulle visa vägen till en annan framtid. Det är Rysslands stora dilemma. Varje gång reformer har introducerats i landet har det slutat med elände. Och den styrande makten är livrädd för att förlora sina privilegier som de åtnjuter med nuvarande regim.
Boken ger inget svar på frågan om Rysslands framtid. Just nu ser det ut som om stagnation, tillbakagång och fattigdom är framtiden. Men det måste inte bli så. Helt klart är att regimens militära tänkande bygger på en rädsla för att staten ska falla samman. Och då har det alltid varit bättre om kriget kunnat pågå långt ifrån Kreml och inte som när svenska eller franska trupper var nära Moskva. Även om det nu är flera hundra år sedan, är det en sådan situation man till varje pris vill undvika.
Så vad är då syftet med Rysslands krigande i Ukraina och de ständiga försöken att manipulera demokratiska processer i europeiska samhällen? För Ryssland är det kriget som definierar en stats styrka och dess potentiella inflytande. Syftet är inte att döda fienden, utan att få fienden att göra som man önskar. Kan detta ske utan blodspillan är det bekvämare och bättre. Krävs det människooffer, så krävs det. Respekten för människoliv är låg, människor är en resurs i kriget men inte mer. Utifrån dessa utgångspunkter blir verkligheten mer begriplig, om än mer skrämmande.
Gudrun Persson är känd för sin tydlighet och att vilja tala klarspråk. I boken visar hon rakt upp och ner, och osentimentalt, hur det faktiskt ser ut. Med rikligt källmaterial, och en vilja att förstå de ryska tankegångarna, lyckas hon på mindre än 200 sidor att leda läsaren fram till nya insikter om vad som står på spel.
Sammantaget ger dessa båda böcker en tydlig bild av den akuta situationen – Ryssland är ett hot mot sina grannländer. Men man får också ökat djup i sin förståelse för de utmaningar och speciella villkor som finns i de olika länderna runt Östersjön.
Helt klart är att om Europa som helhet har tappat i relevans, så är det i söder och väster som det tappet har skett. Utan ekonomisk styrka är det svårt att hävda både mjuk makt och militär förmåga. Om EU som helhet inte är kapabelt att göra vad som krävs, måste länderna runt Östersjön därför vara beredda att ta täten för att vi ska kunna leva i en fredlig framtid.
Omslagsfoto från HMS Carlskrona i samband med en Nato-övning i Östersjön: Johan Nilsson/TT