Lars Anders Johansson: Overklighetens folk

Debatten efter tre partiledares firande av festfixaren Micael Bindefelds 60-årsdag i Tel Aviv följer den sedvanliga mallen: den spelade upprördheten, mutanklagelserna, pajkastningen mellan höger och vänster. Men även om nog ingen längre tror att det skulle föreligga någon form av mutbrott – förundersökningen om detta har också följdriktigt lagts ned – finns goda skäl att ifrågasätta de festande partiledarnas omdöme.

Politiker har naturligtvis rätt att festa med vem de vill på sin fritid. Om Micael Bindefeld vill bjuda sina vänner på ett hejdundrande kalas i Israel så må han göra det. Det missunnsamma ifrågasättandet av dessa självklarheter är bara löjligt och klingar minst sagt ihåligt. Dessa partiledare har prenumererat på toppjobb så länge de kan minnas och har en privatekonomi som gör en bjudresa mer eller mindre fullständigt likgiltig.

Ända sedan Per Albin Hanssons modesta radhus i Ålsten, Bromma, har det svenska ledarskapet försökt upprätthålla bilden av att de är som vem som helst.

Den förbrytelse de tre partiledarna gjort sig skyldig till är inte brottslig i lagens mening; den handlar inte om jäv. Den handlar om ett avsteg från den svenska politiska kultur som gör gällande att makthavare och undersåtar gemensamt upprätthåller illusionen av att politiker är som folk är mest. Ända sedan Per Albin Hanssons modesta radhus i Ålsten, Bromma, har det svenska ledarskapet försökt upprätthålla bilden av att de är som vem som helst.

Per Albin Hanssons  partikollega och sentida efterträdare på partiledarposten Olof Palme gjorde sin eftergift till folkligheten genom att bosätta sig i radhus i Vällingby. Till och med Gösta Bohman, som med sin bakgrund som direktör i näringslivet och chef för Stockholms Handelskammare kanske hade en ännu större uppförsbacke vad folkligheten anbelangar än Palme, odlade sin folklighetsimage som skärgårdskarl på Sundskär utanför Norrtälje.

Carl Bildt är möjligen den ende framträdande svenske politiker som struntat högaktningsfullt i att försöka vara folklig och kommit undan med det. Bildts ofolklighet är snarast hans varumärke och en anledning till hans popularitet, både inom och utom partiet. Möjligen upplevs han som en befriande kontrast mot hyckleriet i ett land där makteliten förväntas göra sitt yttersta för att dölja att de är en maktelit.

Hade Bindefeldfesten utspelat sig inom ramen för den sydeuropeiska kultursfären hade sannolikt ingen höjt på ögonbrynen. I länder som Frankrike och Italien förväntas politiker fraternisera med kändisar i glamorösa sammanhang. En politiker som bodde i ett radhus i Vällingby hade inte betraktats som en trovärdig statsman. Kanske är politikernärvaron på festfixarens födelsedagsfest bara ett uttryck för att den svenska politiska kulturen håller på att normaliseras i ett europeiskt perspektiv.

Carl Bildt är möjligen den ende framträdande svenske politiker som struntat högaktningsfullt i att försöka vara folklig och kommit undan med det.

Måhända är denna förändrade politiska kultur en följd av EU-samarbetet, där de svenska makthavarna bjuds ett outsinligt antal tillfällen att festa med sina europeiska motsvarigheter. I jämförelse med den mer frivola politiska kulturen på kontinenten kändes kanske den låtsade ödmjukheten här hemma för begränsande. Om franska politiker får festa med stjärnorna, varför inte vi?

Problemet är bara att väljarna inte har följt med på resan. För dem är cocktailpartyn och lobbyluncher i Bryssel lika fjärran som de någonsin varit. För dem är politiker av Berlusconityp fortfarande avskräckande exempel, snarare än förebilder, och lyx och flärd något som solkar en politikers varumärke snarare än stärker det.

När Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni försvarade sin närvaro på Bindefelds födelsedagsfest med att det inte alls var frågan om en kändisfest – festfixaren hade bara bjudit sina närmaste vänner – ådagalade hon en skriande naivitet. Det är möjligt att hon och Bindefeld är nära vänner sedan lång tid tillbaka. Däremot borde hon fråga sig hur det kommer sig att detta umgänge består i huvudsak av den svenska kändiseliten, och vilken roll och de andra politikerna spelar i detta sammanhang.

Vi har vid flera tillfällen skrivit om hur det politiska och mediala etablissemanget avlägsnat sig från väljarna och publiken i en rad sakfrågor. Det mediala etablissemanget speglar den politiska makten snarare än granskar den och vice versa. Det är inte alltför långsökt att betrakta partyresan till Tel Aviv ur detta perspektiv; den svenska politikeradeln känner sig mer hemma bland kändiseliten än bland sina väljare eftersom de har mer gemensamt.

Även i en tid när politiker blivit kändisar och känner sig mer hemma bland sina likar är festresan ett kommunikativt haveri av sällan skådade dimensioner. Ebba Busch Thors kritik av den nya statsbudgeten hamnade helt i skymundan då den framfördes från stranden i Tel Aviv. Samtidigt raserades i ett trollslag partiets försök att framstå som ett alternativ för ”verklighetens folk”, begreppet som myntades av hennes företrädare på partiledarposten.

Det är inte heller osannolikt att Moderaternas försök att locka tillbaka missnöjda högerväljare fått sig en törn av Kristerssons partyresa mitt under budgetveckan och förhandlingar om åtgärder mot gängkriminaliteten. Vinnare på debaclet är otvivelaktigt statsminister Stefan Löfven och hans koalitionspartner Annie Lööf, vilka omdömesgillt stannade hemma och ägnade sig åt politiskt arbete. Om de över huvud taget var bjudna.

För att inte tala om Jimmie Åkesson, vars parti kunnat räkna hem växande opinionssiffror varje gång etablissemanget på liknande sätt skjutit sig självt i foten.