Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Överliggarna ligger bakom det låga barnafödandet
Vi hinner inte bli flerbarnsföräldrar om vi förkovrar oss på universiteten i decennier. Demografidebatten är rörig men på den punkten talar statistiken klarspråk, skriver Karin Pettersson.
Det har aldrig varit lättare att ha barn. Barnomsorgen är utbredd och välfungerande, vi har världens längsta (och mest jämställda) föräldraledighet, generella barnbidrag och allt fler arbetsplatser tillåter flextid och hemarbete – vilket gör karriärer möjliga att kombinera med hämtningar, lämningar och nattningar. Sedan förra sommaren är det därtill möjligt att överlåta både föräldrapenning och föräldradagar till anhöriga.
Trots allt det ovanstående är nativiteten, antal barn födda per kvinna, nere på den lägsta nivån – 1,43 – sedan Sverige började mäta 1751.
Sveriges riskerar att stå inför en upp- och nervänd befolkningspyramid. Detta får i sin tur samhällsomvälvande konsekvenser. Ett mindre elevunderlag innebär att förskolor och skolor står tomma, och en allt mindre arbetsför befolkning i förhållande till antalet pensionärer innebär att pensionssystemet slås ur spel och att äldrevården blir utan anställda.
Sverige riskerar att stå inför en upp- och nervänd befolkningspyramid. Detta får i sin tur samhällsomvälvande konsekvenser.
Att säga att det är oron för omvärldsläget som är den största orsaken till det sjunkande barnafödandet har blivit en populär förklaringsmodell. Den historiska evidensen för det fenomenet är dock tveksam, barnkullarna bara växer mellan 1935 och 1945 – det så kallade köttberget – för att sedan sjunka som en sten när kriget är över. Kanske spelade permissionshelgerna in, behöver vi få sakna den vi älskar för att vilja släppa till och skapa en miniversion? I Israel, där det skarpa läget är konstant och militärtjänstgöringen obligatorisk, hålls nativiteten uppe, ett undantag från den globala trenden.
Går det i så fall från politiskt håll att öka antalet distansförhållanden, med mindre än att vi skickar unga män till fronten? Den katastrofala svenska bostadsmarknaden premierar samboskap. Men kanske är det kontraproduktivt för barnafödandet. Unga vuxna flyttar ihop för tidigt, retar sig på ej undanplockad disk och högar av tvätt i stället för att längta, tråna och…
Kanske.
Om vi tillbringar ett och ett halvt decennium på universiteten hinner vi inte bli vuxna (och föräldrar) innan vi blir gamla.
Navititetsstatistiken handlar om barn per kvinna, inte antalet födslar. Omföderskorna står än i dag för mer än hälften av de årliga födslarna, men de blir färre, och statistiken pekar mot en framtid där det är vanligare att vara ensambarn än det är att ha två storasyskon.
Om kvinnor ska hinna föda mer än ett barn behöver de få det första barnet tidigare i livet – och här kommer vi till en förbisedd aspekt av demografidebatten.
Genomsnittsåldern för en förstföderska varierar över riket men håller sig inom spannet 29–32. Samtidigt är genomsnittsåldern för avslutad kandidatexamen i Sverige 28 år. Det blir allt vanligare att läsa vidare, att läsa längre utbildningar och att läsa vidare länge.
Att potentiella föräldrar vill plugga färdigt innan de får barn är inte särskilt konstigt, men om vi tillbringar ett och ett halvt decennium på universiteten hinner vi inte bli vuxna (och föräldrar) innan vi blir gamla.
Demografitrenden är oroväckande just för att den förväntas leda till färre personer på arbetsmarknaden. Det stora problemet är kanske inte att personerna är få, utan att arbetslivet förkortas tack vare en alltför lång studietid. Politiska förslag för att minska antalet överliggare har potential att både öka barnafödandet och förlänga arbetslivet. Det är kanske inte en utbyggnad av föräldraledigheten som behövs, utan incitament och en norm om att börja plugga tidigare – och bli klar snabbare.