Samhälle Åsikt
På armlängds avstånd
Konsten ska vara fri. I praktiken är den fången hos politiken, eftersom den både används som medel för politiska mål och påverkas genom politiska värderingar och offentlig finansiering, skriver Pixie Söderström och Estelle Nyström.
Alla som någon gång har gått längs Drottninggatan har förmodligen lagt märke till de ståtliga lejon, namngivna Stockholmslejon, som hälsar alla fotgängare välkomna till Stockholms största shoppinggata. Konstnären bakom Stockholmslejon heter Anders Årfelt och verkets första version placerades ut 1995.
Att konsten skulle vara fri är en tanke som länge frodats. Konsten vi betraktar varje morgon när vi kryssar genom vad som benämnts som världens längsta konstutställning – Stockholms tunnelbana – de väggmålningar som pryder någon av stadens många gångtunnlar eller någon av de många skulpturer som ställs ut på gator och torg. Allt det är styrt av politiska, ekonomiska och samhälleliga intressen. Det här är givetvis inte unikt för Stockholm. Staten har, precis som kommuner och regioner, i decennier använt konst för att påverka samhällsutvecklingen, synliggöra värderingar eller skapa en arena för debatt.
I dag ser vi en alltmer genomgripande politisk styrning av kulturen. Den offentliga konsten har exempelvis kommit att nyttjas som ett politiskt instrument för att uppnå målsättningar om trygghet och säkerhet.
Stockholmslejon pryddes av blommor och kärleksfyllda budskap.
1993 skickade Socialdemokraterna i Stockholms stadshus ett förslag till gatu- och fastighetsnämnden gällande att dåvarande trafikavspärrningar i Stockholm bidragit till en förfulning av stadsmiljön. Detta initierades med anledning av att Stockholm kommit att utses till kulturhuvudstad år 1998. Årfelt tog fram ett förslag till en konstnärligt utformad avspärrning passande Stockholms trafikmiljöer, det så kallade Stockholmslejonet.
24 år senare, i april 2017, inträffade det terrorattentat som kom att skaka om Stockholm och Sverige. Som ett resultat av det kom Stockholmslejon att genomgå en ordentlig transformation. Media publicerade bilder som visade hur lejonen förflyttats flera hundra meter till följd av lastbilens vansinnesfärd. Händelsen kom att få stort medialt utrymme. Ett par som befann sig på Drottninggatan under dådet beskrev hur det höga ljudet från lejonens förflyttelse förmodligen var anledningen till att de klarade sig oskadda från attacken.
En annan del av media kom dock att kritisera Stockholmslejonen av samma anledning. Konstverken hade inte helt och fullt ut klarat att stå emot terrorattentatet. Men i stället för att betraktas som ineffektiva, kom lejonen att väcka allmänhetens sympati. Stockholmslejon pryddes av blommor och kärleksfyllda budskap. Detta verkar ha stärkt konstverkens symboliska roll som beskyddare. Efter attentatet näst intill tredubblades antalet lejon på Drottninggatan. De är dessutom både större och tyngre än tidigare.
För att försäkra sig om att lejonen skulle kunna stå emot eventuella kommande attacker, krävdes åtgärder – en ny upphandling. Anmärkningsvärt är att upphandlingen av de nya Stockholmslejonen kom på uppdrag av Stockholms trafikkontor, och sorterades därmed inte under kulturförvaltningen. Det är ett exempel på att kulturen används som medel för att uppnå mål som formuleras inom och av andra förvaltningar.
Konstnärer och artister har kommit att inta en mer mångfacetterad roll i utsmyckningen av offentliga miljöer. Genom installationer skapar de kulturella och estetiska ornament, och bidrar till formandet av identitet och kulturarv i det offentliga rummet. Ett exempel på det är hur fasad- och muralmålningar används för att öka trivseln och tryggheten i olika områden. I Vårby i Huddinge kommun återfinns Bäckgårdsvägen där två broar förbinder Victoriahems och Huge bostäders bostadsområden. Passagen däremellan har beskrivits som otrygg av flera boende. För att skapa en tryggare plats har konstnären Anders Celins målningar fått fungera som trygghetsskapande faktor.
Anmärkningsvärt är att upphandlingen av de nya Stockholmslejonen kom på uppdrag av Stockholms trafikkontor.
I somras gjordes även ett inslag om trygghetskonst i Hägersten-Älvsjö. För att komma till bukt med områdets drogförsäljning installerade stadsdelsförvaltningen en skulptur föreställande en varg. En brottsförebyggande åtgärd, enligt stadsdelsförvaltningens trygghetsstrateg Clas Cederlid. Resultatet blev att narkotikaförsäljningen minskade och platsen blev tryggare.
Omvandlingen av Stockholmslejon, väggmålningar i bostadsområden och skulpturer i offentliga miljöer illustrerar att den offentliga konsten förväntas fylla olika syften. Trots att de kulturpolitiska målen om kulturen som en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund, finns det alltså utrymme för politiken att praktiskt reglera kulturen. Det sker inte bara genom att man använda konsten som medel för andra mål, utan också genom styrdokument som påverkar konstens innehåll. Principen om ”armlängds avstånd” är en myt, som Adam Danieli uttryckte det i Smedjan för ett tag sedan. På så sätt är den offentligt finansierade kulturen i högsta grad ett politiskt verktyg.
***
Principen om armlängds avstånd formulerades först i efterkrigstidens Storbritannien, till följd av historiska händelser där offentlig konst utnyttjats av ledare i propagandasyfte i både Sovjetunionen och Nazityskland. Målet med principen var att kulturen inte skulle bli ett medel för politiken.
Principen om armlängds avstånd var och är en välvillig ambition, men den är inte problemfri. I rapporten Så fri är konsten som presenterades av Myndigheten för kulturanalys 2021, konstaterade utredningen att det på regional och kommunal nivå saknas organisatoriska skydd mot politiskt inflytande som krävs för principens funktion. Finansieringsmodellen för offentlig konst innebär att cirka en procent av budgeten är avsedd för konstnärlig gestaltning vid om-, till- och nybyggnad.
Det saknas också en entydig definition av vad armlängds avstånd innebär.
Politikens ansvar är att besluta om de ekonomiska ramarna, men inte att bedöma det konstnärliga innehållet eller kvaliteten. I praktiken har politiken dock ett brett inflytande över kulturinstitutionerna och bidragsgivningen. Det saknas också en entydig definition av vad armlängds avstånd innebär. För att principen ska hållas levande är den i verkligheten beroende av enskilda politikers uppfattningar och befintliga normer.
Av organisatoriska skäl finns det alltså en högst reell risk för den offentliga konsten att bli politisk målstyrd. Idealet om konstnärlig frihet sätts hela tiden på spel. För att konsten ska få verka som den är tänkt att göra – i frihet – borde vi i mycket större utsträckning låta privata aktörer, stiftelser och donationer bidra till mer av finansieringen av kulturverksamheter. Genom att göra om statliga kulturmyndigheter till privata stiftelser skulle vi kunna minska politikens inverkan på kulturen.
När otryggheten ökar i samhället verkar det ha växt fram en uppfattning om att offentligt finansierad konst ska bidra till trygghet och säkerhet. Det är i sig bra om den offentliga konsten kan bringa trygghet, men problemet är när tryggheten formuleras som ett konstnärligt problem. För det är så det låter. Politikens strukturer skapar incitament för inneboende målstyre. Konsten hamnar inte på första parkett, den blir sekundär.
Det är bra att offentlig konst inrättas för den allmänna trivseln, i parker, på gator och i kollektivtrafiken. Men politiken måste hålla armlängds avstånd. Vi kan inte låtsas att kulturen är fri när den används för olika politiska syften. Stockholmslejon är inte att betrakta som en obunden kraft när verken är placerade på Drottninggatan i syfte att förebygga brott.