Samhälle Essä
På jakt efter en liberalkonservativ föräldraledighet
Hur familjer väljer att lägga upp småbarnsåren är ingen fråga för staten. Om detta borde konservativa och liberaler kunna enas – och hitta en gemensam borgerlig linje om föräldraledighet och barnomsorg, skriver Kajsa Dovstad.
Snart är det jul, och då ökar uttaget av föräldradagar. Bra för barnfamiljer, men både kollegor och arbetsgivare kan ha svårt att få ledighetspusslet att gå ihop.
Familjepolitiken, och särskilt föräldraförsäkringen, splittrar borgerligheten. Moderatkvinnor och MUF har argumenterat för att föräldraledigheten borde kortas, medan Kristdemokraterna både vill höja ersättningen och ge utökad möjlighet till ledighet. Klyftan framstår som stor, men den borde egentligen inte vara svår att överbrygga.
Tanken med föräldraförsäkringen var ursprungligen att ge mammor och pappor möjlighet att vara hemma när barnet är riktigt litet. När dagens könsneutrala lagstiftning infördes år 1974 var omfånget 180 dagar. Därefter har den successivt förlängts, med bland annat öronmärkta månader till respektive förälder – så kallade pappamånader. Men ännu i slutet av 1980-talet fick föräldrarna 360 dagars ledighet, vilket kan jämföras med dagens 480 dagar; alltså ungefär 16 månader. 390 av dem måste tas ut innan barnet fyller fyra år, men de 90 som är på grundnivå får sparas fram till och med 12 års ålder.
Det gör den svenska föräldraförsäkringen till världens mest generösa. Här är vi inte direkt landet lagom, även jämfört med våra nordiska grannländer. I Danmark är föräldraledigheten 120 dagar – det vill säga hela fyra månader – kortare och merparten måste tas ut innan barnet fyller ett år. Finland har mer än fem månader kortare ledighet och Island hela sju månader kortare, och inga dagar finns kvar efter att barnet fyllt två. Norge har ett system där man kan välja att få högre dagsersättning i utbyte mot färre dagar, som kortast 320 och som längst 390, och som måste användas inom tre år. Liknelser av det här slaget kräver dock en brasklapp, för när man jämför barnomsorgen blir de svenska föräldrarnas förmåner inte lika tydliga. Finland och Norge har ett mer utbyggt system för vårdnadsbidrag, vilket även gäller vissa kommuner i Danmark och på Island.
Våra grannländer har dock gjort klokt i att separera föräldraledighet och barnomsorg, eftersom de har olika syften.
Intressant nog bygger försvaret av den långa svenska föräldraledigheten till stora delar på att den är just bra barnomsorg. Våra grannländer har dock gjort klokt i att separera föräldraledighet och barnomsorg, eftersom de har olika syften.
Avsikten med föräldraledighet är att ge föräldrarna möjlighet att vara hemma när bebisen är för liten för att tas hand om någon annan, men tanken med barnomsorg är att vuxenvärlden – i form av till exempel föräldrar, dagmamma eller förskola – ska sköta om det lite äldre barnet. För det är milsvid skillnad på en nyfödd och en Anders, nästan fyra.
I det första fallet är argumenten för att ge föräldrar långtgående rättigheter gentemot arbetsgivare och subventionera deras hemmavaro så starka att de knappt ifrågasätts. I det senare går det att argumentera för att omgivningens perspektiv borde väga åtminstone lite tyngre. Stressen att få ihop arbetsliv och familjeliv måste ställas mot stressen kollegorna på jobbet upplever vid manfall, och småbarnsföräldrarnas livspussel måste ställas mot arbetsgivarens schemapussel.
Det är olyckligt att regelverket inte skiljer på ammandet av en nyfödd och en högtid med tioåringen.
Ledighetsönskemål måste ställas mot varandra. I dag har föräldern som vill vara hemma hela julen med sin tioåring förtur gentemot det vuxna barnet som vill hålla sin gamla ensamma mamma sällskap framför Kalle Anka. Även om man vill se mer förälder-barn-tid, borde man kunna hålla med om att det är olyckligt att regelverket inte skiljer på ammandet av en nyfödd och en högtid med tioåringen. Men i dagens Sverige blandas perspektiven samman.
Också de flesta marknadsliberaler vill se någon form av statlig föräldraförsäkring, i ordets ursprungliga bemärkelse. Där är alla överens. Debatten handlar, eller borde handla, om hur barnomsorgen ska utformas.
Läs också:
Det är ett faktum att den offentligt finansierade barnomsorgen i Sverige är, och nog bör vara, väl utbyggd – om än att maxtaxan borde plockas bort och de som vill bör kunna betala för högre kvalitet. Det finns också goda argument både för och emot barnomsorgspeng. Man skulle kunna tänka sig att föräldrarna kan få en peng på samma summa som kommunen lägger på en förskoleplats, men det blir inte riktigt rättvist eftersom offentlig barnomsorg tillhandahålls i utbyte mot att föräldrarna arbetar eller utbildar sig för att kunna betala skatt. Skattebetalarnas kostnad för barnomsorgspeng blir därmed högre än själva utgiften.
Bland konservativa behöver en diskussion föras: vad betyder det att vara borgerligt konservativ? För socialkonservativa är det kanske givet att staten ska användas för att främja ideal som familjeliv, men det är inte lika självklart att få gehör för dessa åsikter i en borgerlighet som alltid varit skeptisk mot en för stor stat.
Filosofen Judith Shklar myntade begreppet rädslans liberalism, en politisk teori som går ut på att både en för stor och en för liten stat ger upphov till förtryck. Hennes skeptiska liberalism skulle kunna utgöra ett tydligare borgerligt grundackord även i välfärdsfrågor. Liberaler och konservativa förenas i tanken att staten inte är ett verktyg för att uppfylla politikers utopi, utan snarare ska ses som ett skydd för enskilda människor. På det följer att allt som på ett eller annat sätt finansieras genom statligt tvång måste vara väl motiverat.
Mot en sådan klangbotten är det svårt att ta ton för att staten ska betala människor för att vara borta från jobbet annat än när det är absolut nödvändigt. Konservativa värden kan faktiskt värnas på andra sätt än genom offentlig sektor.
På samma gång är det viktigt att betona att det knappast är särskilt liberalt att sträva efter att alla ska jobba. Arbetslinjen går ut på att få behålla mer av det man tjänar, och att det därmed lönar sig att arbeta jämfört med att inte göra det – inte på att alla ska arbeta så mycket som möjligt.
I ett borgerligt samhälle borde staten varken uppmuntra eller hindra föräldrar från att vara hemma med lite äldre barn.
I ett borgerligt samhälle borde staten varken uppmuntra eller hindra föräldrar från att vara hemma med lite äldre barn. Så länge individerna själva tar konsekvenserna av sina val, finns det ingen anledning – varken liberal eller konservativ – att lägga sig i politiskt.
Frågan har dock fler raster, inte minst då många barn i dag hamnar i permanent utanförskap på grund av att de inte kommer i kontakt med det svenska samhället förrän vid skolstarten. Det skulle kunna lösas med till exempel obligatorisk förskola för barn som inte kan svenska, eller åtminstone genom att bidrag inte betalas ut om föräldrarna väljer att separera sig från resten av samhället. Vilket i sin tur öppnar upp för större frihet inom barnomsorgen för det stora flertalet.
Liberalernas omdiskuterade förslag från valrörelsen kan alltså möjliggöra en kristdemokratisk barnomsorg, där alla inte stöps i samma form så länge de får basala färdigheter som svenska språket med sig hemifrån. Likaså har skribenten Susanna Birgersson, som ofta är kritisk mot förslag om kortad föräldraledighet, kommit med det kanske mest frihetliga förslaget angående föräldrapenningen: Betala ut den som en klumpsumma och låt folk få bestämma över längden på ledighet själva.
Den borgerliga idédebatten skulle hur som underlättas mycket av att vi kom överens om att se föräldraförsäkring och barnomsorg som två uppdrag med olika syften. Och att staten varken borde hindra eller välsigna människor att stanna hemma med sina barn.
Vill du ha Kajsa Dovstads texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!