Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
På jakt efter stadens konstskatt
Konstsamlingen som Stockholm stad äger ligger till övervägande del i låsta magasin. För varje år blir samlingen större. Det behövs ett borgarråd som vågar klubba stadens konst-auktion. Det skriver Hannah Stutzinsky.
En av landets största offentligt ägda konstsamlingar innehas av Stockholms stad. Det är en samling som byggts upp under mer än 100 år och som ständigt utökas. Men få har sett den. Det talas om den, det spekuleras i hur mycket samlingen är värd, men varken stadens politiker eller revisorer har faktiskt sett tavlorna som magasinerats sedan länge. Var är stockholmarnas konst? Och hur mycket är den egentligen värd?
Jakten på en av Stockholms mest gömda tillgångar börjar med stadens konstråd. Jag kontaktar en ledamot i rådet som talar med mig över telefon. Hon berättar om rådets kärnuppgift, att vara rådgivande när konstinköpen som görs.
De konstinköp där konstrådet är rådgivande är de som ingår i enprocentsregeln. Denna regel innebär att en procent av budgeten för alla ny- och ombyggnationer i kommunal ägo ska gå till konst. Dessa konstinköp är emellertid platsspecfika. Det betyder att de upphandlas i syfte att finnas på en specifik plats och vara till för den specifika verksamheten. Men därutöver har Stockholm konst en egen samling. Vid de inköpen är konstrådet inte rådgivande.
Jag frågar om man kan besöka magasinet som stockholmare, hon svarar nej.
Ledamoten jag kontaktar har själv inte sett den magasinerade delen av konstsamlingen som finns utöver enprocentsregeln, vet inte heller var magasinet ligger, och vet inte heller om den värderas. Jag blir rekommenderad att vända mig till Stockholm konst, en enhet inom kulturförvaltningen.
Jag kontaktar chefen för Stockholm konst, Eleonora Fors Szuba. Hon svarar snabbt och vi bokar in ett telefonmöte samma dag. Fors Szuba ger mig svaret på en av de frågor som jag inte kunnat sluta tänka på, “magasinet ligger i frihamnen”. Fors Szuba berättar att tio till tjugo procent av samlingen är magasinerad medan resten är ute i olika offentliga utrymmen, det blir den första uppgiften om hur mycket konst som finns utställd och hur mycket som är magasinerad. Jag frågar om man kan besöka magasinet som stockholmare, hon svarar nej.
“Stockholmarna möter konsten i de offentliga utrymmena”. Det kan röra sig om stadsbiblioteket, kommunala kontor eller förskolor.
Jag frågar om konsten värderas. “Nej, det som finns att tillgå är inköpspriset” svarar Fors Szuba.
Alla typer av inköp är i stunden en utgift. Men alla typer av utgifter är inte en urgröpning av ens rikedom. Den som någon gång varit på en konstauktion vet att den som betalar för en tavla inte lider någon större värdeförlust, ofta tvärtom. Likviditet byts mot fasta tillgångar. Pengar kan bytas mot saker som klockor, handväskor eller konst och sedan växlas tillbaka till ett högre belopp än den ursprungliga summan.
I sökandet efter den ekonomiska rapporteringen om konsten går jag igenom årsrapporten för kulturnämnden 2024. På det ger årsrapporten inget svar, men i stället framträder den andra uppgiften om hur stor del av konstsamlingen som är bortom tillgång. Enligt årsrapporten innehåller databasen för stadens konstverk 32 750 konstverk. Av dessa är nästan 4 700 registrerade som saknade och nästan 11 978 är utplacerade, resten är magasinerat. Det vill säga, cirka 37 procent är utplacerad och 14 procent är saknad, halva konstsamlingen är alltså bortom stockholmarnas tillgång. Enligt årsrapporten sorterar databasen emellertid inte bort konstverk som är skadade, eller oanvändbara i beaktande av stadens värdegrund. Det är ändå en väsentlig skillnad från den tidigare uppgiften från Stockholms konst om att endast tio till tjugo procent av konsten är magasinerad.
Att stadens konstinnehav endast värderas och bokförs en gång, vid inköpen, är bekymmersamt. Även om konstmarknaden är komplex ger omfattningen av stadens konstinnehav skäl att tro att det finns en värdeutveckling av samlingen som helhet. Den tillgång som konsten är hade kunnat skrivas ut i siffror och tydliggjort vilken rikedom kommunen faktiskt har tillgång till, och skulle kunna omsättas till likvida medel.
Uppemot hälften av den totala konstsamlingen enligt årsrapporten är magasinerad, men ändå säljs inget.
Jag fortsätter samtalet med chefen för Stockholm konst med att fråga om de säljer konstverk. Svaret är kort och gott nej.
Uppemot hälften av den totala konstsamlingen enligt årsrapporten är magasinerad, men ändå säljs inget. Samlingen byggs enbart på, verken blir fler och magasinen blir trängre. Samtidigt har de rödgröna drivit upp stadens skuldsättning till närmare 100 miljarder kronor. Det är lätt känna frustration när man visualiserar ett överfullt förrådsutrymme med övertäckta tavlor jämte det skuldberg som håller på att ackumuleras.
Att ständigt värdera konsten skulle kunna slå över till omotiverat höga administrativa kostnader, men när det aldrig görs efter inköpen blir det svårt att veta vad staden förlorar när ett konstverk exempelvis försvinner. Just den aspekten lyfts bland annat i revisionsrapporten för staden 2024. Revisorerna påpekar tydligt att det saknas uppföljning av de konstverk som försvinner.
Det är värt att påminnas om att utan några konstinköp av staden skulle de offentliga utrymmena vara betydligt mindre tilltalande. Att offentliga utrymmen smyckas och har en estetisk attraktivitet gör dem också mer användbara. Något som är anmärkningsvärt däremot är att så stor andel av konsten inte görs tillgänglig för stadens skattebetalare som är konstens egentliga ägare.
Jag kontaktar ordföranden i kulturnämnden Vänsterpartisten Torun Boucher som svarar skriftligt genom partiets pressekreterare. Boucher meddelar att hon besökt konstmagasinet tillsammans med kulturnämnden och att hon värnat kulturbudgeten från nedskärningar.
Torun Boucher svarar likt det första kommunicerade svaret från förvaltningen att tio till tjugo procent av konsten är magasinerad. Samtidigt återkommer Stockholm konst med uppgifter om att det skrivande stund finns 32 803 konstverk varav 4 520 är saknade och 12 468 är utplacerade. Det vill säga, endast 44 procent av konstsamlingen är utplacerad om man subtraherar de saknade verken. Enligt den tredje uppgiften om hur mycket konst som finns magasinerad bekräftas att majoriteten av samlingen är bortanför Stockholmarnas blick. Det är något som inte ens ordförande i kulturnämnden verkar vara medveten om.
Ingen av de politiska sidorna verkar vara intresserade av att ändra på det.
Jag kontaktar även kulturnämndens vice ordförande, Isabel Smedberg-palmqvist (L), för att undersöka om oppositionen har en annan syn på kommunens konstsamling än de rödgröna. I det skriftliga svaret meddelar Smedberg-Palmqvist att hon inte anser att tavlor bör säljas av i någon högre grad. Hon skriver att konstsamlingen har ett stort kulturhistoriskt värde och i första hand bör bevaras. Emellertid lyfter hon att man bör överväga att fastställa en modell för regelbunden ekonomisk värdering för att stärka transparensen.
Hur stor del av kulturbudgeten som faktiskt går till kommunens konstinköp är inte något som framgår av förvaltningens årsrapport. Men tillslut når jag fram till en person på kulturförvaltningen som har tillgång till det konto jag söker. Jag får svaret att 2024 lades 1,4 miljoner på konstinköp. Enligt kulturförvaltningen brukar den årliga kostnaden vara runt 1 miljon kronor.
Förvaltningen meddelar också att konsten inte skrivs av när den är antecknad som anläggningstillgång. Man kan anta att konsten då inte heller skrivs upp. Den konst som ligger i magasinen är med andra ord en ackumulerande tillgång, troligt med ett ökande värde. Trots att tillgången på konst tydligt övergår behovet, säljs alltså inte en enda tavla och ingen av de politiska sidorna verkar vara intresserade av att ändra på det. Därtill är det tämligen oroväckande att det förekommer flera olika uppgifter om hur stor andel av konstsamlingen som finns upphängd. Att det vid närmare granskning är en majoritet av konsten som står i magasin, är inte något som stadens kulturpolitiker verkar känna till.
I en låst lokal i Frihamnen finns en av skattebetalarna i Stockholms mest bortglömda tillgångar. Den är gömd för de egna ägarnas ögon och dess värde realiseras aldrig. I stället byggs den ständigt på, samtidigt som den ökar i värde. Trots det växlas den inte till medel som kan fylla gapande hål i stadens budget.
Vem blir borgarrådet som klubbar auktionen för den oanvända konstsamlingen i Stockholm stad, eller åtminstone gör den tillgänglig för sina egna ägare?