Olena Rogozina:
På nyårsafton drömmer vi om en rättvis fred
Utblick Reportage
En mellandagsnatt med flyglarm och en nyårsafton utan el. Tacksamhet till soldater och kraftreparatörer. Och studenter som skapar kollektiva minnen över de som dödats. Olena Rogozina åker hem till Kyiv över julhelgerna och hoppas på ett europeiskt nyårslöfte.
Dagen innan jag reste till Ukraina frågade en vän om jag var rädd. Tanken hade inte ens slagit mig. ”Rädd? Hur skulle jag kunna vara rädd? Jag reser hem, då är man inte rädd.” Nästan hela min närmaste familj bor kvar i Kyiv. Jag tog mig därifrån 2014, två dagar efter att delar av familjen flydde Donetsk, där jag växte upp, och flyttade in i mitt gamla rum på Dnipros vänstra strand.
Min sista ”normala” resa till Kyiv var över nyår 2022 och tog, som vanligt, två timmar från Arlanda. Numera har man tur om man får ihop en resa på 24 timmar. Det är som att åka till andra sidan av världen, fast man aldrig lämnar Europa. Förra årets julresa tog tre dagar och två nätter – även om det till viss del måste skyllas på min dåliga framförhållning.
Varje gång jag är här går jag först till Hjältarnas allé. Den ligger på Majdan, på platsen där Värdighetsrevolutionen började hösten 2013 – först som Euromajdan, då vi gick ut med sloganen ”Ukraina är Europa”. Precis här stod ramen till den halvfärdiga julgranen som den proryska regeringen använde som förevändning för att angripa studenter och demonstranter – de av oss som stannade på Majdan natten till den 30 november. De himmelska hundra – 108 demonstranter – dödades under revolutionen. I februari 2014 ockuperades Krim, och i april mitt barndomshem, tillsammans med delar av Donetsk och Luhansk oblast. Varje gång jag besöker allén har den vuxit.
”Rädd? Hur skulle jag kunna vara rädd? Jag reser hem, då är man inte rädd.”
Natten till den 27 december sover jag inte. En stor kombinerad attack pågår. 40 missiler av olika typer slår ned. Kinzjal, hypersoniska missiler, Iskander, ballistiska missiler och Kalibr, kryssningsmissiler. Till det över 500 drönare. I närheten av mig träffas tre flervåningshus av drönare som flyger rakt in i människors lägenheter. En person dödas och trettio skadas, ännu fler blir av med allt de äger. På morgonen är flyglarmet fortfarande igång. Min familj – tillsammans med 600 000 andra – är utan el, vatten och värme.
Energisystemet har varit ryssarnas måltavla inför vinterkylan: nu är det Kyivs tur, några dagar tidigare var det Odesa, och så fortsätter det. Jag frågar min pappa, som är expert på elkraftsindustrin, hur länge Ukrainas energisystem kan hålla ut under sådana förhållanden:
”De slår till oftare än vi hinner reparera. Att återställa energisystemet är svårt och beror på vad som skadas. Den största faran nu när man är utan vatten är om vattnet i rören fryser och får rören att spricka. Då kommer det inte att finnas någon värme alls förrän till våren.”
Det svåraste arbetet utförs av elektrikerna i de mobila grupper som reparerar stationer, transformatorstationer och kraftledningar. De gör utan tvekan heroiska insatser. Direkt efter en attack åker de ut på uppdrag, och hundratusentals hushåll är beroende av deras kapacitet och snabbhet. De behöver inte bara vara ständigt redo, deras arbete är också direkt livsfarligt. Runt 160 arbetare inom energisektorn har dödats under sina uppdrag.
I Kyiv möter jag upp med Olena Herasymiuk, en av Ukrainas främsta poeter som i år besökte Sverige för att uppmärksamma självständighetsdagen. Tidigare i år avslutade hon sju års tjänst som stridssjukvårdare och går nu ett magisterprogram vid Kyiv School of Economics med inriktning på minnesforskning. Där lär de sig bland annat att bevara minnet av dem som dödats i detta krig.
Gruppen består av tjugofem personer – en mer intressant och mer smärtsamt präglad grupp har jag nog aldrig hört talas om. Olena berättar om sitt projekt Nedopysani (svenska: inte färdigskrivna), som samlar verk av poeter och författare som dödats i kriget, och om sina klasskamrater: Yevhen Spirin, en journalist som hjälpte att identifiera kroppar av de dödade i massakern i Butja; Sofiya Martyniuk från Irpins stadsadministration, som nyligen skapat ett monument över väntan på dem som sitter i rysk krigsfångenskap eller är försvunna; grundarna till plattformen Hjältarnas Minnesplats (memorial.ua), Gen UA som rehabiliterar barn och tonåringar med krigstrauma, och initiativet Hedersstund kl. 9, där hela landet symboliskt stannar upp varje dag klockan 9 för en tyst minut. I början av programmet skapade gruppen ett minnesprojekt över KSE:s studenter som dödats i kriget, och smärtsamt nog blev ytterligare en student dödad på lanseringsdagen.
”Det enda vi kan göra är att fortsätta. Annars hade vi lika gärna kunnat lägga oss ner och dö.” Olenas ord ekar i mig.
Jag träffar en annan vän med callsign Ocean. Han bodde åtta år i Sverige och doktorerade i biologi i Karlstad. I början av 2023 tog han tjänstledigt och flyttade tillbaka till Ukraina för att ta värvning. Vi träffas på den populära krimtatariska restaurangen Musafir. Det är egentligen fullsatt, men personalen löser direkt ett bord när de ser Ocean i uniform.
Under sin tjänst har Ocean stridit i Serebryanka och Terny, och har blivit chef för en pansarvärnspluton.
”Om jag inte verkligen ville göra skillnad i fronten i denna existentiella stund, skulle jag lika gärna ha stannat i Sverige.”
Det krävs en speciell sinnesstämning för att klara av livet vid fronten. Ocean använde sig av samurajkoden: att leva som om man redan har dött, att fatta alla beslut utifrån vad som är rätt, att ta ansvar. Inför nyår tänker alla ukrainare på dem som har tagit det ansvaret – de som sitter i skyttegravar och riskerar liv och hälsa för landets framtida existens och ett fritt Europa. Minus tio grader, månader i en skyttegrav, med frusen mat, fruset vatten, frusna fötter – utan möjlighet att värma sig. Det är tack vare dem som vi överhuvudtaget kan fira nyår. Firandet är även svårt för dem som har familjemedlemmar vid fronten, har förlorat någon, eller väntar på någon från krigsfångenskap. Vid det här läget hamnar de flesta ukrainare i en eller flera av de kategorierna.
Känslan av magi och spänning man borde ha innan tolvslaget ersätts av den enkla glädjen att lamporna slås på.
På nyårsafton önskar sig alla ukrainare samma sak – en rättvis långsiktig fred. Att förhandlingarna inte slutar med att man förlorar en femtedel av landet och kriget pausas för några år bara för att återstarta igen.
Trots krigströttheten vill man hålla fast vid traditioner. Det blir dock inga fyrverkerier – att himlen lyser upp är inte festligt. Utegångsförbudet börjar vid tolvslaget, så ingen är ute vid midnatt. Ingen vandrar från fest till fest. Elen är ransonerad, hos oss finns ingen el på hela nyårsafton. Känslan av magi och spänning man borde ha innan tolvslaget ersätts av den enkla glädjen att lamporna slås på.
Bortsett från ett flyglarm på nyårsafton är Kyiv tyst. Staden attackeras inte under nyårsnatten men på andra ställen har man inte samma tur: femton platser träffas i en attack med över tvåhundra drönare. Samtidigt skickar Ukrainas väpnade styrkor också en ”nyårspresent”: under den 31 december och 1 januari genomför de en av de största drönarattackerna hittills mot ryska oljeraffinaderier.
Om inte Ryssland möter större styrka från Europa kommer vi sannolikt snart att se en ny nivå av våldsamhet från dem. Slipper ryssarna konsekvenser nu ska de fortsätta göra vad de vill och gå hur långt de vill. Tyvärr har ledare i Europa ännu inte tydligt visat att det är oacceptabelt att invadera en självständig stat – snart fyra år efter den fullskaliga invasionen och tolv år efter ockupationen av Krim och Donbas.
Så länge Ukrainas väpnade styrkor slåss framför EU:s grindar har kontinenten tid. För allas vår skull borde just maximalt stöd till dem vara hela Europas nyårslöfte.
Omslagsbilden föreställer fullmånen vid Petjerskaklostret i Kyiv. Foto: Olena Rogozina