De massiva björkarna på framsidan av vårt hus brukade skymma sikten för den som åkte Ängsvägen ner. Men vid vägens slut kunde man se Rafnahallen, Ramseles hockeyhall, i sin modesta prakt. Den ser inte mycket ut för världen, blå plåt och ett flackt lutande tak, men det är egentligen otroligt att det står en fullt fungerande hockeyhall, därtill med Ångermanlands bästa is, i en by med 800 invånare.

Rafnahallen byggdes 1991, efter att Sollefteå kommun lovat att stå för halva kostnaden, om Ramseles invånare stod för den andra hälften. De lokala företagen köpte sponsorplatser, barnen sålde Bingolotter, de vuxna (inklusive min pappa) gick till bygget och gjorde dagsverken. 1992 stod den klar. Eldsjälen Thomas Hellgren fick Modo Hockey att komma och möta Ramsele IK i en uppvisningsmatch för att ge hallen en riktig invigning. RIK tog ledningen med 1-0, jag var 9 år gammal och hade förläst mig på Buster, trodde att min moderklubb gick mot en sensationell seger, och blev tjurig när Modo till slut vann med 18-1. Ingen annan var sur, musiken ekade ut över ängen och grusplanen intill.

Ramsele ligger sju mil utanför centrala Sollefteå, längst in i Ångermanlands inland. På den tiden verkade ingen tycka att det var något argument mot någonting.

Rafnahallen är sinnebilden av min uppväxt – jag gick dit och hade isen för mig själv nästan varje dag efter skolan – men den är också en symbol för en passerad tid. Då tänker jag inte på att lokalbefolkningen själva handgripligen byggde delar av hallen, vilket nog inte händer numera, utan främst på att nya saker byggdes här. Ramsele ligger i utkanten av Sollefteå kommun – det är sju mil till centralorten – som i sin tur ligger längst in i Ångermanlands inland. På den tiden verkade ingen tycka att det var något argument mot någonting. Längre bort i mitt kvarter byggde bostadsbolaget charmiga små lägenhetshus; i grannkvarteret restes nya, i sammanhanget lyxiga villor. Kommunen byggde om och till skolan under min mellanstadieperiod, och även om vi fick ha sexualundervisning i byggbaracker under något år blev den nygamla skolan riktigt fin.

Till och med staten satsade på Ramsele. Riksarkivet hade sedan tidigare en avdelning i Ramsele – där skulle min mamma börja när hon slutade på posten – och 1994 byggde de ett släktforskarcentrum vid nipans kant. Från föreläsningssalen hade man utsikt över dalgången ner mot Faxälven, mot den gamla kyrkan där byn en gång ska ha legat innan en dräng brände ner den. Företag startades, och inte bara av jordbrukare och byggare. På högstadiet gick vi på studiebesök till ett företag som specialiserade sig på avancerad och storskalig inscanning. En stor del av affärerna kom förstås från Riksarkivet, men ett högteknologiskt litet IT-företag mitt i Norrlands inland var det icke desto mindre. 

Jag tänkte av naturliga skäl inte så mycket på politik på den tiden, när jag mest traskade mellan hockeyhallen och fotbollsplanen. I dag ser jag flera av våra viktigaste, intressantaste och mest svårlösliga politiska problem segla ner mot älven. 

***

Kriminaliteten är oundviklig att prata om. När jag var yngre fanns det fortfarande en polisstation intill det gamla stadshuset, men den lades ner i början av 90-talet. Det tog några år innan det fick några synliga effekter, men när närmaste polisbil i regel finns 7 mil bort dröjer det inte länge innan andra krafter flyttar fram positionerna. Redan när jag var i färd med att flytta till Uppsala 2002 hörde jag rykten om att gamla skolkamrater börjat sälja hasch till högstadieelever. Det var kanske inte väsensskilt från att en kille i klassen över mig brände mäsk i sitt skåp på skolan när jag själv gick i högstadiet, men det kändes att något större hade förändrats. Min pappa installerade ett larm i sin lanthandel eftersom det plötsligt var ett inbrott i månaden. En rad företag och privatpersoner drabbades och en grannsamverkan mot brott startades. 

Det kändes att något större hade förändrats. Min pappa installerade ett larm i sin lanthandel eftersom det plötsligt var ett inbrott i månaden.

Ryktet säger att gamla skolkamrater till mig under flera år plundrat dödsbon innan de inventerats. Det är svårt att hitta skarpa fakta, men andra händelser i byn omskrivs av Örnsköldsviks Allehanda/Tidningen Ångermanland. Till exempel när maskerade personer bryter sig in i en av mina gamla klasskamraters hem, misshandlar honom, släpar ut honom i skogen och skenavrättar honom. 2016 åtalas två bröder för mordförsök efter att de, drogpåverkade, gick hem till en 50-åring och högg honom i bröstet 30 gånger med en kniv. Polisen i Sollefteå fick ett tips flera timmar innan dådet, men ingen bil skickades. 

Ja, 30 år senare har Ramsele blivit en annan by. En barndomskompis som jag fortfarande umgås med varnar mig för att romantisera för mycket om hur livet var när vi växte upp. De äldre i byn pratar om hur alkoholproblemen var utbredda och om all kvinnomisshandel som fanns förr. Brottsligheten och de sociala problemen fanns där, men var inte synliga på samma vis.

Det råder dock ingen tvekan om att tillvaron förändrats på fler sätt. Att björkarna vid mina föräldrars gamla hus är nedhuggna beror inte på samhällsutvecklingen utan på den som köpte huset när mina föräldrar drog vidare till Småland. På samma vis är brottsligheten i dag något som mer hänger ihop med den övergripande utvecklingen av den här landsänden. Den växande och förändrade kriminaliteten i inlandet är bara en gren på den stam som handlar om urbaniseringen och glesbygdens ekonomiska problem. 

***

Det är det som är roten och huvudorsaken till hur saker utvecklas i Ramsele och i Sollefteå. Förändringarna har pågått under många decennier, men de går långsamt. Ramsele finns fortfarande kvar. Modo- och NHL-stjärnan Niklas Sundströms hockeyskola, som jag själv gick när den startade, går in på sitt 27:e år i Rafnahallen. Åkrar plöjs, skogen röjs, åkerierna kör iväg med granstockarna. Skenbart ser byn ut ungefär som den gjorde i mitten av 90-talet. 

Men lastbilarna är färre. Många hus står tomma. Hyreshusen mitt emot mitt gamla hus är rivna och ingen tänker på att bygga nytt. ICA Cetehallen där jag sommarjobbade i charken har blivit nedgraderat från Supermarket till Nära. Släktforskarcentrum finns kvar, men fasaden har tappat sin finish och ägandet har övergått i en stiftelse. Kyrkoböckerna är digitaliserade och släktforskningen sker på nätet istället för i den pampiga släktforskarsalen ovanför nipan. De som vill satsa på eller investera i Ramsele tycks vara rätt få. 

Det är det som för mig framstår som den mest intressanta frågan: vad är egentligen annorlunda nu? Varför var Ramsele relativt livskraftigt när mina föräldrar köpte en rosa villa på Ängsvägen, och så mycket svagare 20-30 år senare? 

Det ligger nära till hands att skylla alltihopa på Göran Persson.

Det ligger nära till hands att skylla alltihopa på Göran Persson. År 2000, då Persson styrde landet, lades I 21/T 3-regementet i Sollefteå ned. Det skapade oro i en bygd som redan led brist på sysselsättningsskapande näringar. Persson lovade 300 statliga jobb i kommunen och lika många privata. Det är värt att stanna till vid att en statsminister lovade att privata företag skulle skapa jobb som kompensation för en försvarsnedläggning. Det löstes genom att Proffice, senare Proffcom, fick sysselsättningsbidrag för att anställa 300 årsarbetskrafter i ett Sollefteålokaliserat call-center. 2005 skrev Örnsköldsviks Allehanda om att företaget expanderade – i Sundsvall. Den statliga pengakranen hade sinat. Sollefteå-verksamheten avvecklades, vad jag vet, i det tysta. 

Fast även om jag för egen del skyller allt möjligt i livet på Göran Perssons regeringar bör man vara hederlig nog att ge kontext till nedläggningen av I 21. Beslutet kom inte till av en personlig vendetta mot Sollefteå kommun utan på rekommendation av en expertgrupp som ansåg att det var rimligare att utveckla Östersunds regemente. Det är inte heller lätt att säga exakt vad nedläggningen innebar för kommunen. Å ena sidan pekar många på regementets betydelse både för driften av Sollefteå sjukhus och för många andra jobb i kommunen. Även om I 21 bara sysselsatte ett par hundra personer var det externt kapital som investerades i bygden. Att ett stort antal värnpliktiga vattnade stadens krogar på sina permissioner skadade kanske inte heller.

***

Det alternativa perspektivet, som kanske kan anföras till Göran Perssons försvar, är att beslutet som mest var en svag förstärkning av en utveckling som pågått under lång tid. Ekonomihistorikern Jan Jörnmark har i artiklar och böcker beskrivit den långsamma, ibland smärtsamma och ofta politiskt misskötta strukturomvandling som den svenska ekonomin genomgått sedan 1960-talet. I en av sina artikelserier för Dagens industri pekar Jörnmark på att Sverige drogs in i efterkrigstidens ekonomiska expansion på fördelaktiga villkor. Små industribygder fanns utspridda över hela landet och blomstrade under 1950-talet. Sollefteå var en av dem. 1960 bestod en tredjedel av kommunens näringsliv av industrijobb. Sågverken och vattenkraftverken byggdes ut. 

Sveriges ”dopade” förutsättningar i krigets spår innebar att en redan stark socialdemokrati konsoliderade sin makt.

Sveriges ”dopade” förutsättningar i krigets spår innebar att en redan stark socialdemokrati konsoliderade sin makt. Det var rekordår för Sverige, decennierna då vi blev världens rikaste land tack vare Erlander, Palme och Rehn-Meidner – tiden som tänkare som Daniel Suhonen nu inspireras av för att staka ut vägen framåt. 

Men problemen stod för dörren. När världsmarknaderna öppnades skapade de gamla krigstidsregleringarna problem både för företagen och det offentligas förmåga att styra resurserna dit de behövdes. Kapitalmarknadsregleringarna innebar att företagen inte kunde göra tillräckliga investeringar för att upprätthålla sin konkurrenskraft. Regleringen av bostadsmarknaden försvårade den regionala omställningen. Storstädernas tillväxt begränsades, samtidigt som bostadsbyggande på andra håll i landet subventionerades kraftigt. Hyreshusen som byggdes i mitt kvarter i Ramsele under början av 90-talet hade nog inte byggts utan sådana subventioner. 

Socialdemokratins naturliga instinkter, den aktiva industripolitiken och den subventionerade bostadspolitiken, motverkar både framväxten av det nya och omställningen av det gamla.

Den svenska ekonomin delades under 1980-talet i två spår: å ena sidan framväxten av finansiellt och tekniskt orienterade branscher med stark koncentration i storstäderna, kanske främst personifierad av Jan Stenbeck. Å andra sidan en sömnig och eftersläpande industriproduktion fördelad på otaliga bruksorter och hållen under armarna av statliga subventioner och devalveringar. Socialdemokratins naturliga instinkter, den aktiva industripolitiken och den subventionerade bostadspolitiken, motverkar både framväxten av det nya och omställningen av det gamla. Varvsstöd blandas med rena företagsbidrag som syftar till att fabriker ska spridas ut över landet, men som i praktiken bara leder till okonsoliderade och ineffektiva företag. 

När utvecklingen kulminerar i form av 1990-talskrisen skapar de politiska besluten förutsättningar för en mycket snabb omställning. Bostadspolitiken avsubventioneras och prissättningen av bostäder i storstäderna marknadsanpassas (för bostadsrätter) vilket leder till en befolkningsexplosion i storstäderna. Industrin hårdrationaliserades samtidigt och blev konkurrenskraftig tack vare ökad produktivitet, snarare än på grund av generösa devalveringar som också hade urholkat valutans köpkraft. Avregleringen av kapitalmarknaderna ledde till mer rationella investeringar, konsolideringar och koncentration av produktionen. 

Sedan dess har ”storstadsspåret” kommit att dominera i ekonomin: ”Bara i Solna–Kista-området skapades det under de två decennierna efter 1995 lika många nya arbeten som i Värmland, Gävleborg, Västernorrland, Jämtland, Norrbotten och Kalmar län tillsammans”, som Jörnmark skriver. 

Det var i svallvågorna av rekordåren som till och med Ramsele kunde växa, men det framstår i dag allt mer som en chimär, en bubbla uppblåst av en dopad efterkrigsekonomi, devalveringar och statliga subventioner, och till sist spräckt av globaliseringens flodvågor. Ett regemente hade inte förändrat dessa förutsättningar, det kan man säga till Göran Perssons försvar.

Det är en bild som kommuninvånarna tycks dela, för utvecklingen sedan 1990-talet har inte hindrat socialdemokratin från att behålla sin starka ställning i trakterna. Historien gör kanske sitt till. När jag hälsade på min gymnasieflickvän i Sprängsviken hade jag nog bara 10 minuters promenad till monumentet i Lunde, över de skjutna arbetarna -31. Så sent som i valet 2014 fick Socialdemokraterna 53 procent i Sollefteå. 

Det finns många andra orter som präglas av liknande problem, och det kan inte ligga regementen i alla.

Men till och med här verkar verklighetens villkor komma ikapp. Under mandatperioden 2014–2018 rasar flera strider om Sollefteå sjukhus. Engagerade invånare menar att man försöker montera ner sjukhuset i smyg, trots löften om att länet ska ha tre akutsjukhus, genom att skylla på rekryteringsproblem. Regionledningen, naturligtvis anförd av S, slår ifrån sig av kritiken, men när BB i Sollefteå läggs ner brister tålamodet. Sjukhusentrén ockuperas av aktivister i februari 2017, hela bygden sluter upp, och fyra och ett halvt år senare sitter de fortfarande där. 

BB-konflikten ledde ”bara” till att S föll till 35 procent i valet 2018, vilket fortfarande skulle vara ett fantastiskt resultat i många delar av landet. Det intressanta i sammanhanget är att de strukturella och ekonomiska förutsättningarna inte går att ignorera hur länge som helst, varken för Sollefteå eller för andra kommuner med liknande förutsättningar. För det finns många andra orter som präglas av liknande problem, och det kan inte ligga regementen i alla. ”Långt mer än halva landet är en struktursvag bruks- och glesbygd”, som Jörnmark skriver. Finns det ett sätt att ändra på det, att vända utvecklingen eller åtminstone stanna den?

***

Centerpartister jag pratar med – man ska prata med dem när man skriver om landsbygden – blickar drömmande mot Norge. Där skrivs studieskulderna av om du som nyexaminerad flyttar till en glesbygdskommun och de regionala högskolorna byggs ut. Framför allt gjorde man inte – enligt detta perspektiv – misstaget att låta vattenkraftverken bli privatägda, som i Sverige. Intäkterna från kraftproduktionen har istället stannat i de kommunala bolagen och kommit medborgarna till del.

Det är ganska lätt att sympatisera med idén om att en naturresurs ska komma lokalbefolkningen till del, men det går också att invända att det faktiskt var industrin och kraftbolagen som investerade i och byggde kraftverken. Under min barndoms somrar hasade vi oss ner för nipan för att bada i spegeldammen nedanför Ramsele kraftverk i Faxälven. Kraftverket byggdes av Krångede AB, ett bolag ägt av industriföretag som SKF, Sandviken och Korsnäs. (Märkligt nog var även Stockholms Elektricitetsverk, Stockholms kommunala elbolag, med på ett hörn.) Om lokalbefolkningen gjort dagsverken på samma sätt som när Rafnahallen byggdes hade ett kollektivt ägande varit enklare att försvara. 

Då är det lättare att inspireras av att de norska arbetsgivaravgifterna är betydligt lägre i glesbygd än i städerna. Men det finns andra aspekter av den norska ”distriktspolitikken” som inte är lika omtalade eller för den delen positiva. Den norska regionalpolitiken har en budget som är ungefär tio gånger större än den svenska, till viss del tack vare oljefonderna. Då räknar man inte ens in jordbrukspolitiken, som enligt OECD innebär att de norska bönderna får högst subventioner i världen. Den norska produktionen skyddas genom tullar, vilket driver upp matpriserna. Det kanske är lättare att svälja att en liter mjölk kostar 20 kronor om hälften är landsbygdspolitik?

Elflyget framställs ofta som en klimatsatsning, men bör snarare betraktas som en landsbygdssatsning.

Mer intressant är att norrmännen också satsar stort på elflyget. Det framställs ofta som en klimatsatsning, men bör både i den norska och den svenska kontexten snarare betraktas som en landsbygdssatsning. Den norska geo- och topografin gör inrikesflyget oumbärligt, men elflygets fysiska och tekniska egenskaper innebär dessutom att det är perfekt för småskalig trafik på stadsnära flygplatser. Elflyget kommer, om det klarar inträdesbarriärerna, att få låga inköps- och underhållskostnader, kortare utvecklingstider, kortare start- och landningsbanor, men också långsammare och tystare flygplan, vilket gör att det går att få ekonomi i en helt annan typ av resor. Göteborgsbaserade Heart Aerospace, som siktar på att ha ett elflygplan i kommersiell trafik 2026, pekar exempelvis på Bergen–Stavanger som ett perfekt exempel. En bilresa mellan orterna tar ca 6 timmar medan en flygresa tar mindre än en halvtimme. 

Läs också:

Snart tar Greta flyget

Joakim Broman

70-talet ringde och ville ha tillbaka sin stödpolitik

Mattias Svensson

Kan elflyget vara en dellösning även för Sollefteå? En ny regional infrastruktur som är billig att etablera och kan skapa nya tvärförbindelser inte bara mellan norrländska städer utan även till Norge och Finland framstår som en stor möjlighet för en geografiskt utmanad ort i Norrlands inland. Kanske skulle även jag överväga en sommarstuga i Ramsele om jag kunde ta mig dit på tre timmar istället för sju? Kanske kan den långsamma strukturomvandling som Jan Jörnmark beskriver vändas om norrländska städer knyts ihop och de långa avstånden krymper? 

***

Optimisterna skulle säga att saker redan vänt. Nästa år återöppnar Stefan Löfven – som också växte upp i Sollefteå kommun –  regementet som Göran Persson stängde. Kanske kan det också leda till återinvesteringar i sjukhuset och en återöppnad BB-avdelning? Aspirerande barnfamiljer skulle då slippa åka 20 mil till förlossningen. Löfven har också lovat att Sverige ska få 10 000 fler poliser. En eller två borde väl kunna hamna i Ramsele? 

Den gemensamma nämnaren i denna optimism är dock att det är det offentliga som på olika sätt ska investera i landsbygden, antingen genom försvarssatsningar, landsbygdspolitik, sjukvård eller ny infrastruktur. Så till vida är situationen kanske inte särskilt annorlunda från 1960-talet: skattepengar ska slussas ut för att dölja eller motverka den makroekonomiska utvecklingen. 

Men återindustrialiseringen av Norrland då? Ungefär 38 mil nordöst finns staden som sörlänningar ofta blandar ihop med Sollefteå, Skellefteå, där den mest symboltyngda aktören i nyindustrialiseringen av Norrland bygger sin fabrik – Northvolt. Rykten gör gällande att företaget vill öppna fler fabriker och under sommaren rapporterar Tidningen Ångermanland att Hamre ett par mil utanför Sollefteå – man passerar byn på vägen mot Ramsele – är ett alternativ eftersom det redan finns en transformatorstation i byn. 

Tja, kanske. Mycket kapital satsas på den gröna omställningen och såväl tillgång till fossilfri energi som skogsråvara – två saker det finns gott om i Norrlands inland – värderas högt i de sammanhangen. Men IT-jättar och högteknologiska industriföretag behöver samtidigt högutbildade människor, och det är en råvara som börjar bli mer sällsynt här. Det framstår som mer troligt att sådana företag etablerar sig vid kusten, på lagom avstånd från universitetsstäderna och med tillgång till exporthamnar och motorvägar. 

Om inget svar finns så kommer utvecklingen att fortsätta. Folk kommer att söka sig vidare. Ut mot kusten och sedan söderut eller norrut.

För vissa kommer det säkert framstå som att jag svartmålar Ramsele och Sollefteå. Det är inte mitt syfte. Tvärtom är jag rädd att romantisera dem, att skriva alltför positivt om allt fantastiskt som finns här. Utsikten mot Faxälven när man svänger ner mot den gamla kyrkan, Rafnahallen, dammen vid Sollefteå kraftverk, välklippta fotbollsplaner i överflöd, eldsjälar som trollar fram hockeyskolor eller Urkult-festivaler ur ingenting. Men den krassa verkligheten är att sådana mjuka värden har svårt att trumfa de krassa, hårda och ekonomiska realiteterna.

Grundfrågan som kvarstår är inte vilka skattepengar som ska försörja krympande kommuner i inlandet utan vilken näring som skulle kunna göra det, vilka människor som ska flytta hit för att etablera något livskraftigt. Om inget svar finns så kommer utvecklingen att fortsätta. Det offentliga kan bromsa, men folk kommer att söka sig vidare. Ut mot kusten och sedan söderut eller norrut. Granarna och elektriciteten kommer att fortsätta skickas vidare, men allt färre kommer att arbeta på plats i skogen och i kraftverken. För hundra år sedan krävdes tusentals för att såga ner träden med handsågar och lika många för att flotta stockarna längs strömmen. Nu räcker det med en gubbe i en skogsmaskin och en lastbilsförare. Vattenrallarna som byggde vattenkraftsdammarna var också många tusen, och i många fall uppstod hela samhällen kring dem. 

I Kilforsen, mellan Ramsele och Sollefteå, fanns ingen hockeyhall, men väl en skola, två livsmedelsbutiker och 1 000 invånare. I dag finns knappt ett spår av den i blandskogen som växer där. Vattenrallarna drog vidare till nästa damm, samhället tynade och till slut revs alltihop. Säkert fanns det en spegeldamm även nedanför det kraftverket, som några ungar hasade ner till för att bada i. Jag finner i alla fall lite tröst i att tänka på det.

Omslagsfoto: Fredrik Modin