Utblick Krönika
På två hjul mot valseger
Inför borgmästarvalet i London på torsdag har den konservativa kandidaten gjort motståndet mot miljözonen till sin huvudfråga. Det tycks vara ett misstag. PM Nilsson cyklade en helg i staden och har varken sotig skjortkrage eller irriterade luftrör.
När kenyanen Alexander Mutiso springer in på upploppet utmed försommargrönskan i St James’s park söndagen den 21 april och går i mål utanför Buckingham Palace har han och och 53 000 andra löpare genomfört ett historiskt unikt maratonlopp i London. Med start nere i Greenwich Park har han sprungit utmed Themsens södra strand, korsat floden på Tower Bridge och gjort en vid sväng utmed norra stranden ned till Canary Wharf, in till City igen och till Westminster. Hans tid är inget rekord men den luft han har andats i två timmar och fyra minuter under loppet är renare än på många, många hundra år och den luften är huvudfrågan i borgmästarvalet nu på torsdag den 2 maj.
Sadiq Kahn har regerat London i åtta år. Han är en stillsam labourpolitiker men i ett avseende har han varit mycket offensiv: luftvård. Den tidigare borgmästaren Boris Johnson introducerade förslaget om en Ultra Low Emission Zone, Ulez, men hann aldrig genomföra den. Uppgiften föll på Kahn som gjorde slag i saken 2019 och etablerade zonen över centrala London. Förra sommaren, 2023, utvidgades zonen kraftigt till att gälla hela Storlondon och den täcker i dag 9 miljoner invånare och är världens största och hårdaste miljözon. I zonen måste man betala 12 pund för att få använda fordon äldre än 2019 års modeller, det vill säga bilar som inte klarar de krav som ställs i reglementet för Euro 6.
I zonen måste man betala 12 pund för att få använda fordon äldre än 2019 års modeller.
Ingen kan påstå att utvidgningen har varit politiskt lätt. Miljöåtgärder av detta slag väcker protester och i ett berömt fyllnadsval i förorten Uxbridge (på grund av att Boris Johnson lämnade parlamentet) i juni förra året vann den konservative kandidaten på att kampanja mot zonen.
Inför borgmästarvalet har den konservativa motkandidaten, Susan Hall, gjort zonen till sin huvudfråga. Hon lovar att avskaffa den från dag ett. Men det ser ut att vara ett misstag. Stödet för Ulez har stabiliserat sig. Fler är för den än mot den och att kampanja mot zonen ser inte ut att vara den valvinnare man trodde för ett år sedan. Sadiq Kahn ligger runt 45 procent i opinionsmätningarna och Susan Hall på 30. Den nationella politiken, den allmänna nedgången för Tory-partiet, motgångarna för Rishi Sunak och det faktum att britterna har förlorat minst tio procent av sin köpkraft i inflationssmällen och har svindyra el- och gasräkningar, allt sådant spelar roll även i ett borgmästarval i London. Men det är ändå intressant att en tydligt grön storstadspolitiker i en av Europas mest symboliska och marknadsliberala städer nu ser ut att med bred marginal vinna en tredje period och att motkandidaten kampanjar mot luftvård och mot cykelbanor. Vad är det Londonborna gillar?
Under tre dagar går och cyklar jag och min 17-årige son i London. Vi vandrar längs Themsen, upp och ned för de stora köpgatorna, bort till Notting Hill för att titta på den blå dörren från filmen, upp till Camden och utmed kanalerna. Vi sover i solen i Hyde Park på eftermiddagen. Vi hyr cykel av Santander och drar iväg långt till ställen jag aldrig varit på. Cykelbanesystemet är fortfarande underinvesterat men på alltfler gator finns reserverat utrymme för tvåhjuling och vi är ganska många som trampar hyrcykel, de är lätta att hitta och lämna tillbaka och kostar lite. Bilisterna är hänsynsfulla, även på de större lederna.
Under de decennier jag har besökt London har luften alltid varit storstadsdålig. Skjortkragen har blivit sotig, alla fönster har varit smutsiga och under varma dagar på sommaren har det känts som om man rökt cigaretter efter en dag på stan. Nu är upplevelsen helt annorlunda. Himlen är klarblå, molnen har klara konturer och trots en tvåmilavandring mitt i stan en lördag känns luftrören inte irriterade. Från flyget på kvällen såg vi stan kristallklart, de upplysta fotbollsarenorna lyste som gröna smaragder.
London har en lång historia av luftvård eftersom kvaliteten har varit så dålig.
London har en lång historia av luftvård eftersom kvaliteten har varit så dålig. Det stora uppvaknandet kom 1952 då stan sveptes in i en dödlig gulbrun dimma med utsläpp från hushållens koleldning, industrierna och trafiken. 12 000 personer dog av de dagarna. Sedan dess har London metodiskt arbetat med att fasa ut utsläpp och definierade ren luft som lika hälsokritiskt som rent vatten. De senaste hårda kraven på trafiken följer därför ett längre mönster.
De första större mätserierna som nu gjorts i London visar att kväveoxiderna har minskat med 50 procent och att sotpartiklar har sjunkit med 65 procent sedan zonen infördes. Föroreningarna minskar i hela landet på grund av en allt modernare bilpark, men fallet är klart snabbast i London.
Men London gör också något annat med sin stad. Vi går upp och ner längs Regent och Oxford Street, världens kanske mest berömda shoppinggator. De är numera ett slags gågator. Regent Street har följande fördelning av sin yta: 12 meter av den totala bredden ägnas åt gång, tre meter åt cykel och sex meter åt buss som rör sig i mitten. Privatbilar får inte komma in. Oxford Street fredar 17 meter för gångtrafikanterna, bussarna i mitten får sex meter. Uppe på Camden High Street har fotgängarna 14 meter och bussarna i mitten 4 meter. På Portobello Road i Notting Hill finns inga fordon alls, bara en flera hundra meter lång torghandel. På sidogatorna till de stora shoppingstråken stängs trafiken av för att ge plats åt uteserveringar. På söndagen bryter det ut torghandel på en massa gator.
Frånvaron av bilar och närvaron av uteserveringar, torg- och gatuhandel återskapar en vandringskultur i stan. Det är lätt, roligt och behagligt att gå och vi är väldigt många som gör det. Stadspromenaden som socialt fenomen syns i vårt språk. Vi kan ta en kvällspromenad, en morgonpromenad, en eftermiddagspromenad eller varför inte en söndagspromenad genom stan. Det händer något med människan när man går. Man pratar bra med varandra, träffar folk, ser sin omgivning, har lätt till spontana inköp eller en kaffe, det vill säga gör sånt som är typiskt för stadslivet. Det som händer i London, och såklart i München, Hamburg, på Manhattan och i Stockholm, är att staden håller på att återupptäcka vikten och det kulturella och ekonomiska värdet av den promenerande stadsbefolkningen och den måste få plats, frihet och ren luft att andas.
Högern i Storbritannien är på väg mot en rättvis och svidande förlust på torsdag. Stödet för Kahn är störst i innerstaden. Det gröna partiet klättrar upp mot tio procent. Att kampanja mot ren luft och mot cyklister i en stor europeisk stad är ingen vinnande strategi.