Samhälle Krönika
Pandemilagen är antiliberal symbolpolitik
Den aviserade förlängningen av pandemilagen borde få liberaler i alla partier att dra öronen åt sig. Ändå är debatten om de allvarligaste rättighetsinskränkningarna sedan andra världskriget fullständigt frånvarande. När ska den frihetliga oppositionen ta bladet från munnen, undrar Christoffer Heimbrand.
I förra veckan aviserade regeringen att man ämnar förlänga den ”tillfälliga” pandemilagen till januari 2022. I korthet innebär lagen en maktförskjutning från riksdag till regering och möjligheten att införa långtgående rättighetsinskränkningar. Bland annat har regeringen med stöd av pandemilagen förberett en nedstängningsförordning som snabbt kan komma på plats om behovet finns. Den innebär en total nedstängning av stora delar av det svenska samhället, det vill säga en lockdown.
Enligt regeringens vaccinmål ska alla över 65 år ha erbjudits en första dos redan om en månad. Även andra riskgrupper prioriteras under våren. Förlängningen av pandemilagen innebär att inskränkningarna, maktförskjutningen och de ekonomiska problemen blir kvar trots att riskgrupperna blivit vaccinerade. I ett sådant läge framstår de drakoniska inskränkningarna som varken nödvändiga eller önskvärda.
Därmed uteblir också möjligheterna till ansvarsutkrävande.
Men låt säga att regeringens bedömning ändå är riktig. Att det inte har förts en grundlig offentlig diskussion om effektiviteten och proportionaliteten med de föreslagna åtgärderna gör det emellertid omöjligt att veta. Därmed uteblir också möjligheterna till ansvarsutkrävande.
Rättighetsinskränkningar, som de som gjorts i pandemilagen, måste föregås av en ordentlig avvägning mellan skada och nytta. Regeringsformen ger vägledning för hur en sådan balansgång bör göras. Rörelsefriheten, näringsfriheten och mötesfriheten får bara begränsas i lag om det tillgodoser de ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Att minska smittspridning under en pandemi är typexemplet på när även de starkaste rättighetsanhängarna anser att det finns grund för vissa inskränkningar.
Begränsningen får emellertid aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Det grundlagen kräver är att begränsningen ska vara proportionerlig och att det ska finnas en balans mellan mål och medel. Det ställs krav på att de vidtagna åtgärderna ska vara träffsäkra och effektiva.
I propositionen till pandemilagen skriver regeringen vidare att det ska finnas ”en koppling mellan begränsningen och den eftersträvade effekten på smittspridningen”. Det är här skon klämmer. Hur tydlig är den kopplingen egentligen?
En person som undersökt effektiviteten av åtgärderna som vidtogs under våren 2020 är nationalekonomen Christian Bjørnskov, knuten till Institutet för Näringslivsforskning och universitet i Århus. I en artikel i den vetenskapliga tidskriften Economic Studies jämför han den totala dödligheten i 24 europeiska länder som vidtog väldigt olika åtgärder mot viruset, vid olika tillfällen under våren 2020. Slutsatsen han drar är att:
Evidensen som presenteras här antyder att nedstängningar inte signifikant har påverkat utvecklingen av dödlighet i Europa. [Restriktionerna] har trots detta skapat ekonomiskt kaos i de flesta samhällen och kan leda till ett betydande antal ytterligare dödsfall av andra anledningar. (min översättning)
De tidiga rapporterna från nedstängningen i Wuhan kan ha gett världens politiker en felaktig bild av vad som kan hindra smittspridning och minska dödligheten. Statistik om dödligheten i enskilda europeiska länder har också i den offentliga debatten behandlats och tolkats selektivt för att visa på både det ena och det andra.
Men framförallt måste västerländska demokratier även under en pandemi klara av att värna liberala ideal och behandla sina medborgare med större respekt än vad den kinesiska diktaturen gör.
Vad Bjørnskovs forskning visar är att lockdowns och andra drastiska åtgärder har liten eller ingen effekt på dödligheten i samhället. Inte ens för de länder som tidigt stängde ner var resultatet signifikativt. Dessutom väntas den påstådda effekten gå ner i takt med att de sköraste i samhället vaccineras och vi rör oss mot flockimmunitet:
Med andra ord har nedstängningarna inte fungerat som avsett.
Ändå låter vi dörren stå på glänt för regeringen att införa sådana nedstängningar i framtiden, trots att evidensen för dess effektivitet saknas.
Vad som ligger i den andra vågskålen – den ekonomiska skada som restriktionerna orsakar, rättighetsinskränkningarna och maktkoncentrationen – ska inte heller glömmas bort. Coronakrisen är den värsta ekonomiska krisen sedan andra världskriget. Den kommer garanterat få andra långsiktiga konsekvenser som idag är omöjliga att överblicka.
Att tillfälliga lagar övervintrar har blivit snarare regel än undantag. Historien visar att tillfälliga krisåtgärder sällan förblir just tillfälliga. Det ligger kanske något i det Milton Friedman skrev om att det inte finns något mer permanent än en tillfällig statlig intervention.
Den tillfälliga flyktinglagen skulle först gälla i tre år, men kom att förlängas ytterligare två år. I sommar väntas huvuddragen i stort sett permanentas. Hyresregleringen är en kvarleva sedan andra världskriget. Det tog 20 år att bli av med den tillfälliga värnskatt som skulle sanera statsfinanserna efter 1990-talskrisen.
När tillfälliga lagar gång på gång förlängs blir de till slut en del av vardagen och riskerar att leva kvar långt efter de är sakligt motiverade. Trots att det inte finns rationella skäl att förlänga pandemilagen i sin nuvarande utformning är det precis vad regeringen föreslår. Om oppositionen är oense är det i vart fall inget som nått igenom mediebruset. De små stegens tyranni leder oss in på en väg där inskränkta rättigheter blir vardag, men maktdelning tillhör gårdagen.
Politikens mest grundläggande uppgift är att väga olika intressen mot varandra och landa i en välmotiverad slutsats.
Politikens mest grundläggande uppgift är att väga olika intressen mot varandra och landa i en välmotiverad slutsats. Aldrig är det viktigare än när fri- och rättigheter ska begränsas. Ändå är vi nära på att förlänga pandemilagen utan en viktig demokratisk debatt.
En stark stat är nödvändig för att skydda liv och egendom i kristider. Bevisbördan för att medlen står i proportion till målet faller dock tung på regeringen. Ännu har man inte påvisat behovet för att förlänga de föreslagna restriktionerna. Ett tungt ansvar faller också på den opposition som annars gärna talar sig varm om att värna fri- och rättigheter, men nu är märkbart frånvarande.
Priset för deras tystnad är högt. Medborgarna blir bestulna på den politiska diskussion som de förtjänar när de allvarligaste inskränkningarna av fri- och rättigheter i modern tid ska klubbas.