Partypolitik
Kändisar älskar att blanda sig i den politiska debatten. Men tillför de något? Gör de någon nytta? Vanligtvis inte. Tvärtom lyckas de ganska ofta med att förstärka just det som de kampanjar emot. Aftonbladets upprop mot Sverigedemokraterna med över 200 kändisar är ett praktexempel, som ger SD just den uppmärksamhet – och den antietablissemangs-image – partiet så väl behöver.
Vårvintern 2016. Jag befinner mig i New Hampshire, där USA:s första primärval ska hållas. Jag går på det ena valmötet efter det andra, vissa med tusentals åhörare. Andra med något hundratal. De republikanska och demokratiska kandidaterna jobbar stenhårt för att övertyga så många primärvalsväljare som möjligt om att just de är rätt person att representera sitt parti i höstens presidentval.
Hillary Clintons valfinal är ett av hennes större möten, men trots det har hon svårt att dra folk. Gymnastiksalen vi befinner oss i är inte riktigt fullsatt. Hon jobbar hårt med kända dragplåster för att locka publik. Maken och ex-presidenten Bill Clinton talar, liksom dottern Chelsea. Därutöver håller partiets unga stjärna, och den senaste ur landets mest berömda familj, Joe Kennedy III ett effektivt valtal. Men de politiska rösterna har inte ansetts heta nog, och därför serverar kampanjen även en portion Hollywood-glitter. Skådespelarparet Ted Danson och Mary Steenburgen levererar varsin appell.
Publiken hos demokratkonkurrenten Bernie Sanders är både större och mer engagerad. Sanders har dock inga kändisar, eller kända politiker, på sina valmöten. Han presenteras av diverse lokala förmågor, så som elevrådets ordförande på den high school där vi för dagen råkar befinna oss. Fokus är på honom och på hans budskap. Jag gillar inte tonerna från talarstolen, men de känns äkta på ett sätt som inget Clinton-möte gör.
I det avseendet påminner Sanders om Donald Trump. Även hans valmöten är avskalade, renons på kändisar. En pensionerad militär kliver upp och säger några korta ord innan den bombastiske fastighetsmogulen själv äntrar scenen. Publiken, flera tusen personer, är med på noterna från första sekund. Man behöver inte gilla Trump för att känna att hans valmöte också är på riktigt. Här finns varken behov av, eller utrymme för, någon rekvisita.
Dessa minnen sköljer över mig på nytt när Aftonbladet publicerar ett upprop med drygt två hundra kändisar som varnar för Sverigedemokraterna. Tajmingen är obegriplig. Sverigedemokraternas valrörelse har inte gått planenligt. Deras huvudfrågor har trängts undan, och det mesta vi ser av dem handlar om företrädare som begått övertramp. Jimmie Åkesson, normalt en mycket skicklig kommunikatör, har känts trött och irriterad i debatterna. I det läget väljer ett gäng kändisar att placera SD i centrum, dessutom strikt enligt det folket-mot-eliten-narrativ som partiet trivs som bäst i.
Uppropet bildsätter SD-sympatisörernas känsla av att etablissemanget är emot dem, utan att tillföra något relevant i sak.
Därmed förstås inte sagt att en underhållare inte kan vara politiskt engagerad eller intressant. U2-sångaren Bono har i decennier imponerat på åtskilliga världspolitiker från höger till vänster med sina djupa kunskaper i utvecklingsfrågor. Han lyckades till och med charma den ultrakonservativa senatorn Jesse Helms och få honom att öppna USA:s plånbok för HIV-bekämpning i Tredje världen.
Men Bono är ett undantag. Kändisar med den sortens djup dyker upp ungefär lika ofta som Alice Bah Kuhnke lägger upp bilder på något annat än Alice Bah Kuhnke. De flesta gör föga mer än vad det senaste uppropet gör – bildsätter SD-sympatisörernas känsla av att etablissemanget är emot dem, utan att tillföra något relevant i sak. Kändisuppropen är inte politisk debatt, de är politik som trendig accessoar. Precis som 2014, när flera kändisar talade sig varma för högre inkomstskatter, samtidigt som flera av dem valde att leva på utdelningen från sina företag i stället för på lön och därmed undslapp de höga skatter som de tillönskade oss andra.
Till sist är det nog ändå min barndomshjälte Alice Cooper som har uttryckt det här bäst. Cooper är en inbiten republikan, men vägrar kampanja för sitt parti:
If you’re listening to a rock star in order to get your information on who to vote for, you’re a bigger moron than they are. Why are we rock stars? Because we’re morons. We sleep all day, we play music at night and very rarely do we sit around reading the Washington Journal.
Jag kommer aldrig att lägga en SD-röst i valkuvertet. Men det enda som skulle kunna få mig att känna någon sådan önskan är att ett gäng pengastinna popskallar säger åt mig att låta bli. Låt valrörelsen handla om parti, inte om party.