Pengar för ingenting

En av mina bästa vänner, Alma, var datorprogrammerare i en av Sarajevos stora firmor. Det var innan murens och socialismens fall och att jobba i en stor statlig firma var höjden av lycka som bara kunde åstadkommas om man hade goda förbindelser i kommunistpartiet. Det hade hon; hennes mor var en regional partihöjdare. Alma jobbade naturligtvis häcken av sig, både för att hon var ambitiös och nybakad efter universitetet, men också för att visa att det inte endast var förbindelser som gjorde att hon förtjänade posten.

Det gick bra. Socialismen bjöd på livslång ”grundtrygghet”, vilket i praktiken betydde att de allra flesta hade nästan ingenting i lön men i gengäld behövde man inte prestera något för det. Men Alma stördes inte alls av detta något konstiga incitamentet. Hon var hungrig och nu skulle det jäklar jobbas.

Almas arbetskamrat, Hanka, tyckte också att det gick bra. Hon fattade tidigt att socialismen är ett system där ingen får jobb efter kunskaper eller meriter. Så hon gick över en mellanchef. Bokstavligen över honom, eftersom han var liten och späd och Hanka vägde hundraplus. Men sedan, så fort hon fick jobbet, upptäckte Hanka att hon egentligen inte gillade arbetet. Så hon började stoiskt peta sig i näsan från 9 till 12 och utvecklade ett intresse för att rota i andras väskor.

Hon låtsades jobba och hennes arbetsgivare låtsades betala henne.

Min väninna brydde sig varken om socialismen eller Hanka, så länge hennes privata saker fick vara i fred. Men sedan, efter några år, började hon ledsna. Problemet var inte att Hanka inte gjorde ett dugg, det fick man lära sig att leva med, utan att oavsett vilka uppdrag och komplicerade jobb Alma utförde, fick hon lite mindre i lön än Hanka. Hanka var nämligen lite äldre och i socialismen var ålder det enda som räknades i lönekuverten. Alma lessnade med tiden och etablerade ett ordspråk, ”de kan aldrig betala mig lika lite som jag kan jobba”, och kortade arbetsdagen à la Hanka. Hon låtsades jobba och hennes arbetsgivare låtsades betala henne, såsom en berömd cyniker en gång definierade socialistiska arbetsförhållanden.

De som försvarar medborgarlönen har många olika argument. Men Hankas påverkan på andras arbetsinsatser är sällan ett av dem. Och jag har en känsla att det kommer förbli så.

Den provocerande orättvisan

Medborgarlönen provocerar. Den försvaras och angrips instinktivt. Det kanske inte är så konstigt, för medborgarlönen handlar egentligen om något som sällan nämns i debatten. Basinkomsten beskrivs ofta i termer av en möjlig grundtrygghet åt alla, en potentiell avbyråkratisering av olika bidrag, ett marxistiskt (eller nyliberalt) sätt att åstadkomma en fördelning, en potentiell feministisk fälla. Men känslosvallen i både vänster- och högerlagren beror inte på dessa debattämnen. Vi är för vana att diskutera trygghet och byråkrati för att det skulle uppröra och provocera.

Medborgarlönen irriterar de borgerliga för att den innebär ett avståndstagande från den rättviseprincip som de känner sig bekanta med. Nämligen att belöning ska vara relaterad till ansträngning, till insatsen, risken. De borgerligt sinnade människorna blir instinktivt upprörda när medborgarlönen separerar ansträngning från belöning. För borgerliga känns detta orättvist.

Kommunism, den utopiska slutstationen, gav helt enkelt åt var och en efter behov. Den gav medborgarlön.

Samtidigt provocerar medborgarlönen även socialister, med undantag för den relativt lilla delen socialistiskt hårdkokt vänster. För även mitten-socialister accepterar att en fördelning måste villkoras med några rättvisekrav, vilka än det må vara. Basinkomsten fungerar inte så. Den villkorar ingenting, den är villkorslös. Den hägrar som fördelningens kommunistiska slutstation. Den tidige kommunistiske Marx var, som bekant, missnöjd med varje form av fördelning, hur rättvis den än var, eftersom han tyckte att självaste rättvisa är en borgerlig idé. Enligt honom erkände varje fördelningsprincip att vi har olika förmågor och begåvningar – vilket i sig var orättvist.

Han accepterade denna orättvisa, men endast under ”socialismen”, farstun till kommunismen han ville bygga. Men i ”kommunismen”, då vi uppnått slutstationen av den mänskliga utvecklingen, skulle det enligt Marx inte finnas något behov av fördelningsprincip. Kommunism var ett samhälle där inte ens våra förmågor och begåvningar spelade någon roll. Kommunism, den utopiska slutstationen, gav helt enkelt åt var och en efter behov. Den gav medborgarlön.

Därför provokationen. Hanka är, för varje hederlig sosse, svår att försvara, och samhället där hon skulle trivas avlägset och utopiskt. Separationen av ansträngning och belöning är, för varje hederlig borgare, lika svår att omfamna.

Vänsterns felslut

Går det att debattera medborgarlönen rationellt? Om man lämnar instinkt och i stället omfamnar rationalitet, vilka vore i så fall de bästa argument för medborgarlönen?

Förespråkare till medborgarlönen kommande från vänstern brukar hävda att medborgarlönen skulle ha huvudsakligen tre möjliga förtjänster: 1. Basinkomsten skulle skapa en ny generation av sociala rättigheter kompatibel med den globala världen, 2. Den skulle stärka makten hos arbetarna jämte arbetsgivare, samt 3. Basinkomsten skulle ge alla människovärde, även dem som inte kan jobba.

Från högerhåll anförs också tre goda argument. A. Medborgarlönen skulle förenkla och avbyråkratisera den snart osannolika byråkratin runt olika bidrag, B. Den skulle öka flexibilitet i lönebildningen och därmed minska arbetslösheten, samt C. Den skulle erbjuda möjligheten att förvandla den nyvunna friheten till något meningsfullt.

Om dessa gissningar stämmer har vi naturligtvis inget bevis på, basinkomsten provas först nu i Finland och vi bör invänta resultaten innan vi uttalar oss med säkerhet. Men vissa invändningar i logiken kan man redan nu påpeka. Här kommer mina.

Försvann vårt arbete bara för att maskinerna tog över en viss del?

1. Idén om att basinkomsten skapar en ny generation av sociala rättigheter kompatibel med den globala världen står på skakiga ben. Det första felet är att tankefiguren implicit hävdar att vi på grund av robotiseringen och globaliseringen kommer att jobba mindre och därför känna att det är nödvändigt att utforma nya sociala rättigheter. Teslas skapare Elon Musk har uttryckt sådana tankar: ”När robotarna tar över arbetet vi gör i dag kommer vi att behöva medborgarlönen”. Trots all min respekt för Musks tekniska och ekonomiska briljans måste jag påpeka att hans kunskaper i idéhistoria inte är lika imponerande.

Liknande föreställningar har nämligen existerat varje gång ett teknikskifte inträffat i världshistorien. Ludditerna slog sönder maskiner under det tidiga 1800-talet för att de skulle göra arbetare arbetslösa. De kände sig hotade av förändringar som den industriella revolutionen förde med sig och förstörde ofta textilmaskinerna innan ”maskinerna tar över arbetet”. Blev det mindre arbete för oss människor efter 1800-talet? Försvann vårt arbete bara för att maskinerna tog över en viss del?

Det andra tankefelet med påståendet om att ”basinkomsten skapar en ny generation av sociala rättigheter kompatibel med den globala världen” är ännu grövre. Basinkomsten skulle kräva, om den infördes i exempelvis Sverige, att man isolerar landet och stänger dess gränser. För nog skulle idén om att få betalt utan att behöva jobba kunna locka en hel del människor till Sverige. Så kan inte någon berätta för mig hur en stängning av gränsen och en isolering av landet skulle kunna vara kompatibla med dagens globala värld?

En medborgarlön på exempelvis 7 000–8 000 kronor i månaden stärker säkert löneförhandlingsmakten hos arbetarna som tjänar under cirka 8 000 kronor. Men hur många gör det i Sverige i dag?

2. Argumentet att medborgarlön stärker makten hos arbetarna gentemot arbetsgivarna är nog mer trovärdigt. Det är till och med delvis sant. Men frågan är vilka arbetares makt medborgarlönen stärker och på vilket sätt. En medborgarlön på exempelvis 7 000–8 000 kronor i månaden stärker säkert löneförhandlingsmakten hos arbetarna som tjänar under cirka 8 000 kronor. Men hur många gör det i Sverige i dag? Och skulle det förslaget förändra maktbalansen i löneförhandlingarna för dem som tjänar 18 000–35 000 kronor? Skulle dagens arbetstagare få en bättre förhandlingsposition i löneförhandlingarna om 7 000–8 000 kronor av lönen vore garanterade? I så fall skulle nog storleken på dagens socialbidrag förändra maktförhållandena i löneförhandlingar också. Mig veterligen har ingen hävdat det.

Sanningen är nog en annan. Det maktförhållande som skulle förändras om man införde medborgarlön är förhållandet mellan den så kallade reservationslönen och socialbidraget. Det här kräver en snabb förklaring. Reservationslönen är den lönenivå som avgör huruvida en individ väljer att acceptera en anställning. Om den lönenivå som erbjuds på marknaden är lägre än reservationslönen kommer personen ifråga att avstå från att arbeta. Då värderar individen sin tid högre än vad marknaden gör. Ungefär som du skulle göra om någon gav dig 50 kronor för att arbeta en hel söndag. Man tackar nej och fortsätter med sin helg.

Medborgarlönen skulle påverka detta förhållande genom att ge arbetare större frihet att välja att inte arbeta om de tyckte att ingångslönen som erbjuds är för låg. Det tycker jag är ett rimligt argument. Men det är ett redan ytterst känsligt förhållande. Fråga vilket finansdepartement som helst, av vilken politisk färg som helst. De räknar på det varje år och håller hårt i tyglarna för att hitta en rimlig balans. Storleken på socialbidraget och andra bidrag är känslig och påverkar förhållanden till reservationslönen. Medborgarlönen skulle i det avseendet inte göra någon som helst skillnad.

3. Slutligen finns argumentet att basinkomst skulle ge människovärde till alla, även till dem som inte jobbar. Det argumentet har bara ett fel. Ett enormt sådant. Det påstår implicit nämligen att de arbetslösa inte har något människovärde. Ett sannerligen motbjudande påstående, som i mitt tycke inte bör vara föremål för vidare diskussion. Däremot borde människor som hävdar det vara föremål för en ordentlig diskussion.

Högerns felslut

Har högern då bättre argument för medborgarlönen? Knappast.

A. Tanken att basinkomst skulle förenkla och avbyråkratisera byråkratin runt olika bidrag är naturligtvis önsketänkande. För att det skulle vara fallet skulle man behöva sätta en nivå för basinkomsten som överstiger summan av alla möjliga bidrag en person kan få. Då är vi uppe i summor som helt enkelt är omöjliga att ha råd med. Varken nu eller inom en snar framtid. Har man inte den nivån på basinkomsten måste man ändå ”fylla på” med bidrag åt folk som behöver mer, på grund av social utsatthet, storleken på hyror i olika städer, antalet barn, etcetera. Och då har man i stället för en byråkrati skapat två byråkratier. Tala om ”avbyråkratisering”.

Eller rätten för surfaren på Hawaii att surfa för andras pengar, medan andra jobbar. Den rätten är inte så lätt att moraliskt försvara.

B. Inte heller påståendet att basinkomst skulle öka flexibilitet i lönebildningen och därmed minska arbetslösheten är sant. Det stämmer naturligtvis att en del av arbetslösheten beror på att lönerna är svåra att matcha med produktiviteten, särskilt för unga och invandrare utan arbetserfarenhet. Men inför man medborgarlön skulle det inte förbättra utan snarare förvärra läget. Lönerna för just ungdomar och invandrare utan arbetserfarenhet skulle bli ännu mindre flexibla (det lägre lönesegmenten) medan den eventuella effekten skulle finnas för segment av lönerna där flexibiliteten inte är problem. Tänk på Hanka. Skillnaden mellan hennes ”medborgarlön” och min kompis lön var socialistiskt liten. Just det orsakade problemet.

C. Slutligen finns argumentet att basinkomsten skulle erbjuda en möjlighet att förvandla den nyvunna friheten åt något meningsfullt. Den kanske stämmer, men just den aspekten är få beredda att försvara. Visst kan man höra alla möjliga argument för basinkomst, att den minskar byråkrati, ger människovärde eller skapar flexibilitet i löneglidningen, men ingen, bokstavligen ingen är beredd att försvara Hankas rätt att jäklas med alla andra. Eller rätten för surfaren på Hawaii att surfa för andras pengar, medan andra jobbar. Den rätten är inte så lätt att moraliskt försvara. Och det kanske är sunt att det är så.

Dåliga idéer blir ofta verklighet

Jag har inför denna artikel läst en hel del av det som har skrivits i böcker och vetenskapliga artiklar om medborgarlön. Jag har fortfarande inte hittat ett enda argument för medborgalön som inte har smulats sönder. Inte ett enda. Ändå vågar jag inte slå vad om att denna idé inte kommer att bli verklighet. Anledningen till min rädsla är enkel. Medborgarlön är visserligen inte ett svar på något samfälligt problem. Men politik nu för tiden handlar inte om lämpliga åtgärder för kollektiva problem. Politik handlar om förslag som kan leda till valseger. Och då pratar vi på ett annat språk.

Medborgarlön hör till samma kategori som muren mot invandrare, kortare arbetsvecka i Frankrike, sänkning av pensionsåldern, invandringsstopp för muslimer, förbud mot slöja.

Fundera på vilka förslag som vi har debatterat den senaste tiden, i de viktiga valen, runt om i världen. Ännu kortare arbetsvecka och ytterligare sänkning av pensionsåldern var förslag som livligt debatterades i presidentvalet i Frankrike. Vi pratar alltså om ett land som redan har pensionsålder på 62 år, vars befolkning jobbar en dag per vecka mindre än amerikaner och två dagar per vecka mindre än asiater, om man mäter i antalet arbetstimmar per år. Men dessa fakta hindrade inte ett flertal kandidater i presidentdebatten i Europas näst viktigaste land att förespråka det.

Muren mot mexikanska invandrare och stopp för billiga kinesiska varor har lett till valseger i USA. Vi pratar alltså om samma Amerika som har invandring i sitt DNA och som har dominerat och tjänat på världshandeln under de senaste 60 åren. Ni fattar, jag behöver inte ge fler exempel. Listan över osannolika förslag kan göras lång. Den listan bör kompletteras med förslag om medborgarlön. För medborgarlön hör till samma kategori som muren mot invandrare, kortare arbetsvecka i Frankrike, sänkning av pensionsåldern, invandringsstopp för muslimer, förbud mot slöja… Dessa förslag är varken möjliga, rimliga eller önskvärda. Inte heller löser de något samhällsproblem. Men de kan leda till valseger. Därför ska man vara väldigt försiktigt med att sia om deras framtid.