Samhälle Krönika
Pensionssystemet rimmar illa med arbetslinjen
Det nuvarande pensionssystemet var tänkt att uppmuntra människor att arbeta mer, börja tidigare och arbeta längre. Men så blev det inte. Sett till pensionen är det tvärtom många som i dag inte tjänar något på att arbeta, skriver Alice Teodorescu Måwe.
Enligt en ny rapport från SPF Seniorerna, ”Lönar det sig att arbeta för pensionen?”, är pensionsvinsten liten för den som har en låg inkomst. Bara en av fyra svenskar kan enligt analysen räkna med att arbetsinsatserna återspeglas i den framtida pensionen. Det innebär att det för tre av fyra låg-eller medelinkomsttagare inte lönar sig att arbeta ur ett pensionsperspektiv. För att arbetsinsatsen ska påverka pensionen i positivt hänseende krävs numera en lön på 45 000 kronor eller mer.
Det innebär att det så kallade respektavståndet har försvagats och att utfallet för den som arbetat och betalat skatt under ett helt arbetsliv – men med en lägre lön – och den som inte arbetat alls eller med en mycket liten arbetsinkomst och därför lever på grundskyddet med garantipension och bostadstillägg, i praktiken blir detsamma.
Det nuvarande pensionssystemet byggde på idén om att individens insats under arbetslivet och antalet förvärvsarbetade år också skulle ge utdelning i pensionen. Det skulle uppmuntra människor att arbeta mer, börja tidigare och också arbeta längre. Men så har det alltså inte blivit.
SPF Seniorerna framhåller i samband med lanseringen av rapporten att nuvarande system allt mer liknar ett folkpensionssystem ”där allmän pension blir likvärdig oavsett vad man sysslat med under arbetslivet. När det saknas koppling mellan arbetsinsatser och pensionsnivå minskar tilliten till systemet och människor ifrågasätter nyttan med att arbeta för pensionen.”
Utvecklingen beror, som så ofta, på politiska beslut som inte tagit tillräcklig hänsyn till de långsiktiga konsekvenserna, eller till hur helheten påverkas av åtgärder som i praktiken är motstridiga med systemets övergripande ambition. Det handlar om att bland annat grundskyddet och bostadstillägget har höjts, att inkomstpensionstillägget har införts, samtidigt som förstärkningar av den inkomstrelaterade allmänna pensionen liksom åtgärder för ett längre arbetsliv, inte bara i slutet av karriären, prioriterats ned.
Eva Eriksson, förbundsordförande SPF Seniorerna, anser mot bakgrund av detta att ”Politiken måste på allvar vårda och utveckla systemet, och renovera det snarare än rasera det. Brandkårsutryckningar som skattesänkningar, olika tillägg och utdelning av överskott räcker inte. Vill man verkligen ha ett inkomstbaserat pensionssystem så finns inga genvägar, då måste avsättningarna till inkomstpensionen höjas och komma både dagens och framtidens seniorer till del.”
Systemets legitimitet hotas om skillnaderna mellan de som arbetat ett helt yrkesliv och de som inte gjort det blir obefintliga.
När Novus för några år sedan frågade svenskarna vad som vore en rimlig skillnad mellan den som arbetat ett helt yrkesliv och den som inte gjort det ansåg en majoritet att en nivå motsvarande minst 20 procent högre pension hade varit bra. Men så ser det alltså inte ut i praktiken.
Frågan är komplex; det är rimligt att de – inte sällan kvinnor – som slitit ett helt arbetsliv i låglönesektorer och därför får en mycket låg pension, får det bättre. Det kan handla om en undersköterska som arbetat i 40 år med en slutlön på 30 000 kronor, vilket innebär en total (tjänstepensionen inräknad) pension efter skatt på 15 200 kronor. Detta ska jämföras med den som aldrig arbetat, som har rätt till garantipension och fullt bostadstillägg på 7 290 kronor, som efter skatt får 16 600 kronor i handen. Det vill säga 1 400 kronor mer till den som aldrig arbetat.
***
Systemets legitimitet är givetvis hotad om skillnaderna mellan den som arbetat och betalat skatt ett helt yrkesliv och den som av olika skäl inte har gjort det blir obefintliga eller rentav till nackdel för den som har arbetat. Bland de som aldrig arbetat eller som gjort det till mycket låga löner återfinns många med utrikes bakgrund. Risken är därtill stor att också deras barn ärver föräldrarnas ekonomiska utanförskap.
I Sverige tar det omkring 20 år för en invandrad person att bli en så kallad nettobidragare till samhället, vilket kan jämföras med åtta år i USA och elva år i Tyskland, enligt forskaren Åsa Hansson vid Lunds universitet. Det ska ställas mot de som kom som arbetskraftsinvandrare till Sverige från exempelvis forna Jugoslavien under 1970- och 80-talen som i genomsnitt var större nettobidragare till ekonomin än svenskfödda i genomsnitt.
Enligt Pensionsmyndighetens prognoser kommer statens utgifter för grundskyddet till utrikes födda att kraftigt öka.
Om gruppen pensionärer som lever på grundskyddsnivå tidigare dominerades av äldre kvinnor kommer framtidens motsvarande grupp att i stor grad ersättas av utrikes födda. I dag uppgår arbetslösheten bland utrikes födda med förgymnasial utbildning till omkring 46 procent, vilket innebär en höjning med 12 procentenheter mot före pandemin.
Enligt Pensionsmyndighetens prognoser kommer statens utgifter för grundskyddet till utrikes födda att öka kraftigt. År 2017 hade fyra av fem utrikes födda från utomeuropeiska länder som då var 65 år eller äldre antingen garantipension eller bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd. Om inget dramatiskt inträffar, som kraftigt förbättrar invandrades etablering på arbetsmarknaden, kommer kostnaderna att vara som högst kring år 2060 då statens kostnader för utrikes födda pensionärer kan bli närmare 32 miljarder kronor årligen. Enkom kostnaderna för grundskyddet beräknas enligt prognosen motsvara 1,2 procent av BNP.
Hur ekvationen ska gå ihop, om inte andelen arbetslösa utrikes födda snabbare kommer i arbete och blir självförsörjande, är en gåta. Konsekvenserna av misslyckandet blir långtgående, för såväl välfärdsstatens konstruktion som för de enskilda individer som blir beroende av skattebetalarna för sin överlevnad.
Regeringens ambition att stärka arbetslinjen, se över bidragssystemet och att utreda möjligheterna för ett system som kräver kvalificering, i stället för som i dag automatisk tillgång till välfärdsstatens frukter, är helt avgörande för att öka incitamenten för människor att komma i arbete. Men det måste också bli mer lönsamt att arbeta här och nu, liksom ur ett pensionshänseende. Kopplingen mellan vad som betalas in och vad som betalas ut behöver tydliggöras om systemets legitimitet ska överleva över tid.
Om politiken inte lyckas synliggöra den kopplingen och öka intäkterna till statskassan genom att öka andelen som bidrar, återstår antingen hårdare prioriteringar (läs nedskärningar i många fall) eller ett ännu högre skattetryck på de som redan arbetar och betalar skatt. Inga givna valvinnare i bredare väljargrupper med andra ord. Den avgörande frågan är hur konflikten mellan den inkomstgrundade allmänna pensionen och grundskyddet ska lösas ut, eller hur grundskyddets nivå ska kalibreras med ambitionen att öka incitamenten för människor att arbeta? Att frågan inte får större genomslag i debatten är givet de samhällsekonomiska konsekvenserna mycket märkligt.