Jag hade turen att besöka Polen i oktober 1988, och var man inte där är det sannolikt omöjligt att förstå den misär som rådde i landet. Det första vi mötte i Swinoujscie var en svartväxlare som samarbetade med tullkillarna, och en bit bort stod en husvagn som fungerade som bordell. Hela vägen till Warszawa var landet insvept i en illaluktande koldimma som lade sig som en hinna på tänderna, och när vi kom fram var huvudstaden helt nedsläckt.

Dagen efter tog vi oss ned till varuhusen som hade byggts på Emilii Plater-boulevarden under 1970-talet, men det enda som gick att köpa där den hösten var sylt, som ingen vågade äta efter Tjernobylkatastrofen, och en laddning traktorljus som just anlänt. Polen var uppenbart ett land i fritt fall, men vi kunde absolut inte ana att det vi såg inom mindre än ett år skulle leda till kommunismens fall i hela Europa. Hade någon dessutom sagt att Warszawa tre decennier senare skulle vara kontinentens absolut hetaste stad där skyskrapor sköt upp som svampar ur jorden hade vi skrattat rakt ut. 

Början till slutet för den polska kommunistregimen inleddes den 17 april 1987 när de polska kommunisterna publicerade ”Teser för det andra steget av ekonomiska reformer i Polen”. Dokumentet var skrivet av Zdzislaw Sadowski, som länge hört till de ledande reformekonomerna. Han hade den våren utsetts till vice premiärminister, med uppdraget att skapa en reformagenda för den kollapsande ekonomin. Det han arbetat fram med sina kolleger var ett kompromissinriktat och oklart dokument, men det var ändå omöjligt att undvika tre tydliga steg som alla skulle få stora konsekvenser: de statliga företagen behövde få större frihet att hantera vinster och investeringar, det skulle införas en hybridvariant av socialistisk demokrati med någon form av kompletterande opposition och dessutom behövde omfattande prishöjningar göras för statligt prissatta baslivsmedel.

Det riktigt stora problemet var prishöjningarna på den subventionerade maten. Regimen var plågsamt medveten om att det var en förändring som gång efter annan utlöst demonstrationer, strejker och upplopp. Första gången löner och matpriser lett till att ledningen byttes ut var 1956 när den nationalistiske Wladyslaw Gomulka blev landets nye ledare. Han fick sedan sitta i fjorton år, innan matprishöjningar och ekonomiska försämringar återigen ledde till enorma protester i landets tungt industrialiserade delar längs Östersjökusten och i Schlesien.

Strejkerna i december 1970 bekräftade att just i Polen kunde protester avsätta kommunistiska ledare.

Strejkerna i december 1970 bekräftade än en gång att just i Polen kunde protester avsätta kommunistiska ledare, och den här gången blev det Edward Giereks tur att ta över det svårstyrda landet. Han upptäckte att det fanns en ny internationell petrodollarmarknad som det gick att låna pengar på, vilket under några år fyllde Polen med både Coca-cola och licenstillverkade Fiatbilar. Men efter den andra oljekrisen 1978-79 steg räntorna, vilket tillsammans med en misslyckad skörd fick det skuldsatta landets ekonomi att kollapsa. Svångremspolitik och prishöjningar blev nödvändiga och oron i Schlesien och vid Östersjökusten kom omedelbart tillbaka.

Krisen i början av 1980-talet blev den värsta så långt i både Polen och hela östblockets historia. Sommaren 1980 kokade landet av ilska över de sextioprocentiga matprishöjningarna. Strejkerna hade redan börjat när järnvägsarbetarna i Lublin upptäckte att ett tåg som var på väg mot Sovjet och som var märkt med ”fisk” egentligen var fullt med kött. Sedan exploderade stämningen, och inom några veckor var alla de industrialiserade delarna av Polen återigen i uppror.

I slutet av augusti tvingades regimen att legalisera den oberoende fackföreningsrörelsen Solidaritet, som snabbt växte till landets starkaste politiska rörelse med tio miljoner medlemmar. Men uppgörelsen löste ingenting av landets grundläggande problem, och skapade dessutom stora motsättningar mot resten av länderna i östblocket som var rädda för liknande förändringar. Solidaritet fick dessutom en orealistisk uppgift, eftersom kraven på bättre löner och arbetsvillkor var omöjliga i det hopplösa ekonomiska läge som Polen befann sig.

Vintern 1981 ledde det till en närmast oundviklig utveckling, när general Wojciech Jaruzelski införde undantagstillstånd, varefter Solidaritet förbjöds och ledarna hamnade i fängelse. Sedan gick Polen in i en lång och oavbruten stagnation, där levnadsvillkoren i mitten av 1980-talet hade fallit tillbaka till nivån 15 år tidigare. 

Därför var förändring till sist oundviklig, och bedömningen som männen kring general Jaruzelski gjorde var att Michail Gorbatjovs tillträde som sovjetisk ledare två år tidigare till sist gjorde en verklig omstrukturering av samhället möjlig. Reformförslagen våren 1987 var tydligt inspirerade av de nya sovjetiska slagorden om perestrojka och glasnost.

Därför tog regeringen ett unikt steg när man introducerade det nya programmet: för att undvika de vanliga strejkerna och upploppen skulle man försöka få med befolkningen genom att för första gången på fyra decennier hålla ett val med flera verkliga alternativ i ett östeuropeiskt land. Den 29 november skulle polackerna få chansen att rösta ja eller nej till reformförslagen. Vallagen utformades på så sätt att 50 procent av alla röstberättigade måste stödja förändringen för att de skulle genomföras. Men Jaruzelski och hans kolleger hade inte räknat med hur grundmurat missnöjet och apatin inför det kommunistiska styret var.

I stället väckte tiden fram till valet det kvävda Solidaritet till liv. Under sommaren organiserades demonstrationer runt om i Polen under slagorden ”Vill ni svälta ska ni rösta” och motståndet mot kommunisterna växte oavbrutet. Egentligen var det knappast reformer man i allmänhet var emot. Däremot fanns det inget förtroende för kommunistregimens förmåga att genomföra dem. Därför blev resultatet av folkomröstningen katastrofalt för regimen, och i valet nådde man till slut bara upp till ”ja” från 44 procent av de röstberättigade.

Fast ingen riktigt förstod det, var detta början till slutet för regimen.

Fast ingen riktigt förstod det, var detta början till slutet för regimen som aldrig hade en chans att återfå sin auktoritet. Våren 1988 bröt omfattande strejker återigen ut i de stora industriregionerna, och i juni skulle lokalval hållas enligt den ”demokratiska” modell som introducerats året innan med 35 procent av platserna reserverade för ”oberoende” kandidater. I stället hölls öppna och hånfulla demonstrationer runt om i landet och valdeltagande nådde bara upp till 55 procent, det lägsta någonstans i öst sedan 1948. Under augusti och september bröt sedan ännu större strejker ut. Polen stod på gränsen till ett politiskt och ekonomiskt kaos, och i slutet av augusti tvingades regeringen att återigen börja tala med Lech Walesa och de andra ledarna för Solidaritet.

Under hela hösten 1988 fortsatte förhandlingarna mellan regimen och Solidaritet om villkoren för de rundabordssamtal som till sist startade i februari 1989. Den ekonomiska och sociala situationen var desperat, och Bronislaw Geremek, som var en av Solidaritets ledare och bara några år senare blev landets utrikesminister, beskrev atmosfären som diskussionerna ägde rum under: ”Vi levde med en bild av en nationell tragedi. Vi visste att ekonomins sönderfall gick mycket snabbt, och om vi inte kom till någon form av uppgörelse skulle vi när som helst kunna vakna upp i vårt lands ruiner. Hade vi behandlat Polen som ett kollektivjordbruk hade vi kunnat vänta på att ledarna till slut hade bevisat sin totala inkompetens, och låtit alltihop rasa ihop i totalt förfall, för att sedan ta över hela ledningen själva. Men vi kunde inte behandla vårt eget land på det sättet.”

Wladyslaw Frasnyiuk, som var en av Solidaritets ledare från Schlesien, var ännu tydligare. När han mötte en av de regimtrogna journalisterna från statstelevisionen fräste han: ”Ni slängde mig i fängelse i några år. Jag satt där och tittade på era program och drömde om när tiden skulle komma då jag skulle kunna spotta er i ansiktet. Men tyvärr är situationen i landet så dålig att vi inte har tid med sådant.”

Regimens mål med förhandlingarna som pågick under våren 1989 var att hitta en fungerande samarbetsform med Solidaritet, som gjorde det möjligt att skapa stöd för de ekonomiska reformerna samtidigt som man behöll makten. Därför slutade rundabordssamtalen både med att Solidaritet legaliserades och oppositionens tillgång till media ökade, samtidigt som man bestämde att allmänna val skulle hållas den 4 juni, där kommunisternas och deras traditionella stödpartier garanterades 65 procent av platserna. Under de två månaderna fram till valet var osäkerheten om vad befolkningen verkligen ville så stor att det fanns ledare inom kommunistpartiet som var oroliga för att oppositionen inte skulle få några mandat i vare sig sejmen eller senaten, vilket skulle minska regimens trovärdighet i väst och begränsa tillgången på utländska krediter.

Efterkrigstidens östblock hade rämnat, och framtiden för de övriga kommunistledarna i Europa kunde räknas i veckor. 

Men den 4 juni blev det uppenbart hur liten förståelse för landets verkliga tillstånd regimen hade. Som vanligt i kommunistiska system tog ett parti alla mandat man röstade om – men den här gången blev det Solidaritet som tog 99 av de 100 mandaten i senaten och samtliga 161 fria mandat i sejmen. Under sommaren började Solidaritetledningen förhandla direkt med de två traditionella stödpartierna som kommunisterna haft sedan 1947. I den nya situationen var det uppenbart för deras ledare att framtiden fanns tillsammans med den rörelse som vunnit en jordskredsseger i valet. Kommunismen föll snabbare än någon föreställt sig, och den 24 augusti utsåg en majoritet av sejmen Tadeusz Mazowiecki till premiärminister i en Solidaritetledd regering. Med det hade hela efterkrigstidens östblock rämnat, och framtiden för de övriga kommunistledarna i Europa kunde räknas i veckor. 

Polen blev det första fria landet i öst, och under decennierna som följde visade det sig att marknadsreformerna var mer framgångsrika där än någon annanstans. Tillsammans med grannländerna tog de sig snabbt in i EU, där de i flera decennier varit det snabbast växande landet i hela unionen. Det har dessutom inneburit att Polen och andra delar av öst utgjort en vitaliserande europeisk kraft, vilket fungerat som en helt nödvändig motvikt mot trögheten och byråkratiseringen i Bryssel. I det mest optimistiska perspektivet kan den dynamiken stärkas de närmsta decennierna, om kriget i Ukraina avslutas på ett sätt som öppnar för Ukrainas integration i den Europeiska unionen.

Foto från Warszawa hösten 1988: Tomas Zirn. Övriga foton: Jan Jörnmark.