Politiska fenomenet som oroar både Le Pen och Macron

På bara fyra månader har Eric Zemmour seglat upp från att vara ett litet pittoreskt inslag i den franska politikervärlden till att bli ett explosivt inslag som sätter avtryck överallt, rubbar alla politiska cirklar och vars framgångar i mätningarna förvirrar politologerna. 

För det här är mannen som helt ensam och utan något som helst partistöd i ryggen är i full färd med att slå knock på det franska politiska etablissemanget och av egen kraft ha chans att avancera till avgörande valomgången. 

Otroligt? Javisst! Men den nuvarande presidenten Emmanuel Macron klarade av precis samma sak inför presidentvalet 2017. Det är väl sådant här som kallas för ödets ironi. 

***

Inför det franska presidentvalet 10–24 april nästa år har det varit så gott som självskrivet att den avgörande omgången kommer stå mellan den sittande presidenten Emmanuel Macron och den ständiga utmanaren Marine Le Pen, ledaren för Nationell samling. Macron förväntas precis som förra gången segra. Kanske inte lika tydligt som 2017 men fullt tillräckligt.

Hotet från vänstern är obefintligt. 

Hotet från vänstern är obefintligt. Socialdemokraterna under ledning av Paris borgmästare Anne Hidalgo ligger enligt mätningarna på 6–7 procent medan den koleriske vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon eventuellt kan samla det dubbla. 

Den ”rumsrena” konservativa högern i form av Republikanerna är fortsatt tilltufsade efter Fillon-skandalen med ”Penelopegate” vid valet 2017. Så vem blir partiets kandidat? Fyra känner sig kallade och förstör för varandra inför att det hela avgörs av partikongressen den 4 december. Den femte är Xavier Bertrand. Han står som frifräsare efter att ha lämnat partiet i protest 2016, men ses också som den som har störst chans att utmana Macron bland de fem. 

Men när den första valomgången är avklarad den 10 april nästa år har det hetat att det återigen är Macron och Le Pen som drar vidare till den andra med alla övriga utslagna. Lätt som en plätt, eller? 

Nej, för i juni, för bara fyra månader sedan, började något märkligt ske i det franska politiska landskapet. Först tyst, men sedan alltmer högljutt.

***

I över 30 år har den franske författaren, essäisten, debattören, radio- och tv-journalisten Eric Zemmour varit ett stående inslag i de franska vardagsrummen. Ja, ett välbekant ansikte med en välbekant röst helt enkelt. 

I mängder av både hätska och spirituella debatter och intervjuer har han grillat, skämtat och ifrågasatt maktens män och kvinnor. Och egentligen aldrig stuckit under stol med att han själv är en högerman med populistiska åsikter och som många kallar för rasist. 

Eric Zemmour skrev politiska krönikor i Le Figaro – en av de ledande morgontidningarna – fram till 2009 och har medverkat i mängder av andra tidningar. Han ledde även det populära politikprogrammet ”Vi ljuger inte!” i franska TV2 och har under senare år varit profil i den franska 24-timmarskanalen CNews som beskrivs som Frankrikes Fox News. 

Vid sidan om den här karriären har han också hunnit med att skriva flera böcker. Den mest kända är La Suicide Français (Det franska självmordet) från 2014. Där beskriver han Frankrike som ett land på dekis sedan 1970-talet, och det är invandringens fel, särskilt muslimerna som han anser vägrar att integrera sig. 

Boken har hittills sålts i en halv miljon exemplar och gav honom litteraturpriset Prix Combourg-Chateaubriand. Naturligtvis inte för bokens åsikter men för hur den författats. 

Hans angrepp på invandringen och invandrarna som roten till allt ont har hittills resulterat i två domar för rasrelaterat förtal och böter 2011 och 2018. Kritikerna stämplar honom som islamofob. Han har också stundtals varit avstängd från tidningsspalterna efter diverse övertramp. ”Jag är inte rasist”, säger han. 

Eric Zemmour är i sin förfinade och sarkastiskt intellektuella framtoning så långt ifrån en skränig Donald Trump man kan tänka sig. 

En del belackare stämplar honom som Frankrikes Trump. Men Eric Zemmour, född i Paris i en invandrad judisk familj som flydde från Algeriet under frihetskriget på 60-talet är i sin förfinade och sarkastiskt intellektuella framtoning så långt ifrån en skränig Donald Trump man kan tänka sig. Och därför väldigt, väldigt mycket farligare, menar kritikerna. 

Jo, Zemmours högerpopulistiska åsikter skrämmer och upprör många. Men samtidigt erkänns han som en flyhänt författare, kunnig journalist, som kan sina filosofer och är en knivskarp debattör. Det är just de här egenskaperna och hans intellektuella stringens som kunnat hålla honom kvar rampljuset i så många decennier trots hans obekväma åsikter. 

Så varför inte bara fortsätta den inslagna vägen och vara en irriterande journalistkändis som politikerna är rädda för? 

Nej, han vill något mera. Främst kanske för att han ser högerledaren Marine Le Pen som okunnig, som en ständig förlorare och som vulgär. Hon förlorade presidentvalet 2012, hon förlorade 2017 och hon förväntas förlora även nu. 

”Självklart kan Marine Le Pen aldrig bli republikens president. Se så många gånger hon försökt. Hon slutar alltid tvåa”, säger han. 

I juni år började han bli allt mer frispråkig i de politiska debattprogrammen och tog ut svängarna allt mer. I efterhand har det avslöjats att det redan i våras bildades en stödorganisation för honom med namnet ”Eric Zemmours vänner”. Samtidigt grundades en supportergrupp bland ungdomar som fick namnet ”Generation Z”. Han driver sedan några månader en framgångsrik YouTube-kanal. Medan hans hemsida: Zemmour.fr självklart är journalistiskt proffsig. 

I somras avslöjades det att Eric Zemmour höll på att skriva ytterligare en bok. Den har fått titeln La France n’a pas dit son dernier mot (Frankrike har inte sagt sitt sista ord) och på omslaget stoltserar Zemmour framför den franska trikoloren: ”Frankrike har inte sagt sitt sista ord”.

Boken släpptes den 16 september och säljer i 10 000 exemplar. Om dagen. 

Officiellt reser nu Eric Zemmour runt i landet och håller ”boksläpp”. Han har besökt flera av de största franska städerna. Men här handlar det inte om att folk snällt ringlar sig fram i en kö i väntan på en dedikation där framme vid skrivbordet. Nej, här är det ett 40 minuter långt tal med ibland upp till 4 000 jublande högermänniskor i publiken. Paketeringen är som ett politiskt kampanjmöte men där han ännu inte offentligt tillkännagett att han är presidentkandidat. Det har å andra sidan inte Emmanuel Macron heller gjort.

***

Så vad är det för budskap som Zemmour för fram? Oftast tar talen avstamp i Frankrike och slutar i invandring och islam. Zemmour försöker sudda ut gränsen mellan höger och extremhöger och därmed skapa en bredare väljarplattform. 

Det centrala i hans kampanjande är att: ”Islam är oförenligt med den franska republikens värderingar”. Samtidigt som han säger: ”Vi måste sluta att systematiskt beskylla det franska folket för påstådd rasism. Det franska folket är ett av de mest öppna i världen”.

”Presidentkandidaterna har börjat jaga mina idéer”, sa han självsäkert i veckan. 

”70 procent av fransmännen tänker och tycker som jag.”

Han hänger ofta upp sig vid siffran 70 procent: ”70 procent av fransmännen tänker och tycker som jag”. Ja, 70 procent i hans favör i alla möjliga sammanhang.

Vidare: ”Politik handlar inte om att förutsäga det bästa utan förutsäga det värsta så vi kan undvika det, bekämpa det”. 

Mera: ”Fransmännen är trötta på att finansiera universell solidaritet medan skatterna stiger och servicen sjunker”.

Samt: ”När du har klasser där 90 procent av barnen är födda av utländska föräldrar är integration inte längre möjlig”. 

Opinionsmätningarna som nu står som spön i backen bekräftar några viktiga saker som nu skakar det franska politikeretablissemanget:

Eric Zemmour har klättrat från så där ingenting i juni till att i veckan, enligt en opinionsmätning från Harris Interactive, hamna på mellan 17–18 procent. Detta är en framgång som saknar motstycke i fransk politisk historia. 

Samtidigt har Marine Le Pen och hennes Nationell samling rasat från 24 procent till 15–16 procent på lika kort tid. Likaså ligger samtliga kandidater för Republikanerna efter honom. Medan Emmanuel Macron navigerar trygg på 24–27 procent beroende på mätinstitutet.

Tryggt? Nja. Skulle de här siffrorna stå sig betyder det att det avgörande presidentvalet den 24 april nästa år kommer att stå mellan Macron och Zemmour.

Klassiska högerväljare som aldrig skulle kunna rösta på Le Pen kanske väljer Zemmour.

Det här oroar så klart Emmanuel Macron eftersom klassiska högerväljare som aldrig skulle kunna rösta på Le Pen och hennes vulgaritet och som därför hållit henne tillbaka kanske kan välja Zemmour istället? Å andra sidan skulle de klassiska vänsterväljarna inför detta hot aldrig vilja hjälpa fram Zemmour med röstskolk utan under protest ändå rösta på liberalen Macron.

Det ska sägas att de möjliga parametrarna är många. Men vad som står klart för de flesta bedömare är att Marine Le Pen gjort sitt inom politiken. Hennes taktik att mota ut de mest extrema, att byta namn till Nationell samling och bli lite mer ”mainstream”, har helt enkelt inte fungerat. Många kärnväljare ser henne som en svikare.

Hennes 93-årige pappa Jean-Marie som hon uteslöt för extremism, tycker dessutom att dottern förrått partiet i sina grundvalar och har öppet gått ut och sagt att han tänker stödja Eric Zemmour när han officiellt kandiderar. 

Man kan säga att Marine Le Pen nu allt mer desperat famlar runt medan opinionssiffrorna fortsätter att dyka. Möjligheten att Zemmour och Le Pen skulle kunna gå samman i en allians är en omöjlighet på grund av Zemmours förakt för henne. Inför valet till Europaparlamentet 2019 säger ryktet att hon försökte närma sig honom genom att erbjuda tredjeplatsen på hennes vallista, något han nobbade.

***

Boken La France n’a pas dit son dernier mot, rusar nu uppåt på bestseller-listorna. Det är egentligen en sammanställning av ett antal middagssamtal – oftast i parisiska restaurangmiljöer som Zemmour höll mellan 2006 till 2020 med namnkunniga politiker och andra profiler. 

Den är 342 sidor lång och bara 22 euro dyr för att locka många läsare. Många av hans samtalspartners framställs som falska och arroganta karriärister, som ser den personliga makten som viktigare än väljarna. Helt i linje med det politikerförakt Zemmour vill rida på. 

Kritikerna menar att många av de återgivna intervjuerna/samtalen är tvättade och anpassade partsinlagor. I en del fall även med förfalskade citat för att stödja hans slutsatser och hans tes om nödvändigheten med nationell pånyttfödelse. 

Kritikerna menar också att Zemmour hittills i stort sett kunnat säga vad han vill utan att bli attackerad. Men ska han bli president måste han kunna presentera och sälja in ett verkligt och genomarbetat politiskt program. Det har ännu inte skett, och då stundar en annan verklighet. 

Det räcker nämligen inte med att presentera sig som en högerpolitiker som står mellan general de Gaulle och Bonaparte och vars arv Zemmour menar förråtts av korrupta politiker på den förhatade globalismens altare.

President Emmanuel Macron har hittills varit helt tyst om fenomenet Zemmour, medan hans valstrateger helt säkert brottas med vilken taktik man ska ha. Börjar Macron kommentera utspelen synliggörs Zemmour som ett politiskt hot, vilket han skulle uppskatta. Fortsätter Macron att tiga är det Zemmour som bestämmer körplanen. Det blir fel vilket som. 

Om Eric Zemmour är ett fenomen?

Ja, det får man väl anse om en man som saknar parti, som saknar politiskt program, som ännu inte ens kandiderar, men som gått från nästan noll till 17 procent i väljarstöd på fyra månader. 

Men visst har han många lik i lasten som nu plockas fram av kritikerna. Som det här uttalandet från 2013 och som han försöker distansera sig ifrån:

Kvinnans värderingar är oförenliga med makt och förkroppsligande av makt. Jag tror det finns ett samband mellan makt och manlighet. Män uppfann makt!

Långt ifrån allt inom politiken är en asfalterad raksträcka utan farthinder för den som vill upp.

Jan-Olof Bengtsson är journalist boende Frankrike och kommenterar återkommande fransk politik på Smedjan. Läs fler av hans texter.