Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Smedjans sommarredaktion

Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer

Samhälle Ledare

Thea Erlandsson: Populistisk klimatpolitik är ett sänke

Regeringens klimatpolitik har från början varit hårt kritiserad för att misslyckas med att nå EU:s klimatmål till 2030. Nu konstaterar till och med regeringen att Sverige kommer att missa flera centrala krav. Det kommer att urholka förtroendet för borgerlig klimatpolitik, skriver Thea Erlandsson.

Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) och John Hassler, professor i nationalekonomi, på en pressträff 2023 om EU:s klimatmål. Foto: Ali Lorestani/TT. 

I slutet av juni presenterade regeringen Sveriges uppdaterade nationella energi- och klimatplan. Planen ska förklara hur Sverige ska nå EU:s klimatmål fram till 2030. Problemet är att Sverige inte kommer att nå klimatmålen till 2030 med dagens politik, vilket regeringen själva medger. Det är djupt oroväckande. 

Ett av de viktigaste klimatmålen kommer från ansvarsfördelningsförordningen (ESR) och handlar om nationella utsläppsminskningar i bland annat vägtransport, byggsektorn och jordbruk. Detta kallas också för den icke-handlade sektorn, då det är utsläpp som hittills inte omfattas av EU:s gemensamma utsläppshandel. I nuläget genererar dessa sektorer närmare 60 procent av EU:s totala utsläpp. Sverige ska enligt klimatmålen minska utsläppen från dessa sektorer med 50 procent till 2030, jämfört med 2005. Regeringens prognos är dessvärre att Sverige kommer att missa detta mål med cirka 2,7 miljoner ton koldioxidekvivalenter.

Den huvudsakliga anledningen till att Sverige missar klimatmålen är att reduktionsplikten sänkts och bensin och diesel därmed blivit billigare. Med sänkt reduktionsplikt har andelen fossilt i drivmedel ökat och därmed även utsläppen. Dessutom ökar konsumtionen av drivmedel när de blir billigare och incitamentet att byta till en elbil minskar. Eftersom transportsektorn står för närmare 30 procent av Sveriges totala utsläpp får förändringarna därför stor påverkan på Sveriges totala utsläpp. 

Denna inbyggda progressivitet är en god tanke men skapar också en skadlig marginaleffekt.

Samtidigt har de nationella målen för utsläppsminskningar inom ESR lett till olyckliga mekanismer. Genom förhandlingar har länder fått olika mål, baserat på principen att rikare länder ska ta ett större ansvar. Sverige har därför ett av de högst satta målen – 50 procent. Bulgarien däremot har det lägsta målet på 10 procent. Denna inbyggda progressivitet är en god tanke men skapar också en skadlig marginaleffekt.

Det har ekonomen John Hassler skrivit om i Sveriges klimatstrategi och i Konjunkturrådets rapport 2020. Eftersom Sverige länge haft den lägsta växthusgasintensiteten per BNP och lägst utsläpp av växthusgaser per capita i EU, men samtidigt ett procentuellt högre mål än andra EU-länder har det blivit, på marginalen, dyrare att genomföra utsläppsminskningar i Sverige. Att lägga högre mål på länder med hög kostnad för utsläppsminskningar ökar de sammanlagda kostnaderna för EU att bli klimatneutralt, konstaterar Hassler. Därför är det mer gynnsamt att övergå till ett system med utsläppshandel, eftersom det ger ett enhetligt pris på utsläppen. 

Det nya utsläppshandelssystemet införs för sent och tills dess har regeringen inget bra svar på hur utsläppen ska minska.

Det kommer också transportsektorn, med flera, att göra 2027 efter att regeringen implementerat EU:s nya utsläppshandelssystem (ETS2). I Sverige kommer alla verksamheter inom vägtransport, byggsektorn, jord- och skogsbruket omfattas av en EU-gemensam prissättning av växthusgaser. Problemet är att det nya utsläppshandelssystemet införs för sent och tills dess har regeringen inget bra svar på hur utsläppen ska minska inom transportsektorn, utöver vissa satsningar på laddinfrastruktur. 


Den krassa sanningen är att drivmedelspriserna kommer behöva öka, oavsett om det sker genom reduktionsplikt eller utsläppsrätter, vilket även regeringen är medvetna om. Men att begrava frågan för att kunna ticka av ett vallöfte är frustrerande och fel väg att gå. I stället borde regeringen ägna sin tankekraft åt att hitta ett sätt att kompensera för dessa oundvikliga prisökningar, vilket även är syftet med EU:s nya sociala klimatfond som ackompanjerar införandet av ETS2. Annars riskerar regeringen att urholka förtroendet för borgerlig klimatpolitik.