Porr kan slå stridsflygplan

Det här är en historia om hur porr kan vara en bättre investering för militären än ännu ett stridsflygplan. Men vi börjar någon helt annanstans, närmare bestämt i skärgården utanför Helsingfors. Där tronar fästningen Sveaborg, anlagd av Sverige på den gamla goda stormaktstiden. På de gudsförgätna holmarna där snålblåsten ständigt ligger på ska Sverige under 1700-talets andra hälft ha plöjt ner en summa som i runda slängar motsvarar 16 JAS-projekt. Det är inte kattskit.

Resultatet är maffigt. På sin tid var det en av Europas starkaste fästningar. Känd, i alla fall på hemmaplan, som Nordens Gibraltar. Så pampig var Sveaborg att Finlands nationalskald gav henne – alla fästningar är en hon – en egen dikt i praktverket Fänrik Ståls sägner. Johan Ludvig Runeberg målar en scen som nog kan få den mest inbitne pacifisten att känna ett stänk av beundran:

Låt bli att trotsigt nalkas ön,
Då kriget gör sin rund,
Stör icke drottningen av sjön
I hennes vredes stund:
Hon slungar mot dig dödens bud
I tusende kanoners ljud.

Men nu är Sveaborg ett monument över hur krig en gång bedrevs. Tittar vi efter är landet strösslat med sådana monument.

Efter förlusten av Sveaborg och den medföljande östra rikshalvan – dagens Finland – var det nya friska tag som gällde i Stockholm. Redan året för rikssplittringen, 1809, tillsattes en kommitté med målet att säkra Sverige i den nya tiden. Statsrådet Baltzar von Platen kläckte då idén om en ny fästning, centralt beläget i landet. Där skulle regeringen, kungafamiljen, riksregalier och guldreserven buntas ihop i ofredstider. Det var tidens melodi.

Baltzar von Platen, även pappa till Göta kanal, var driftig och fick som han ville. Redan 1819 påbörjades bygget av Karlsborgs fästning på en udde i Vättern. När fästningen tagit form, vimplarna vajade stolt och trumpeterna blåste högt hade dock tidens vatten, som även gjorde Sveaborg utdaterad, runnit under bron. När de sista arbetena avslutades år 1909 på Karlsborg hade centralförsvarstanken övergivits. Vapen med större eldkraft och allt bättre transportmedel gjorde fästningen till ett lätt mål. I stället snickrade militären på Bodens fästning. Den började byggas år 1901, allt enligt tidens ideal. Bodens fästning skulle inte bli lika gammalmodig som Karlsborg. Men i dag är den också en turistattraktion, precis som Sveaborg och Karlsborg.

Väst bygger vidare på sitt senaste Karlsborg, medan fienderna samordnar informationsoperationer, spionage, cyberkrig och stora militärövningar.

Så här har det fortsatt. Teknikutvecklingen har ändrat krigskonsten. Inget konstigt med det. Men trots stora och omvälvande förändringar har beslutsfattarnas grundföreställningar om krig varit desamma sedan den westfaliska freden, som avslutade trettioåriga kriget år 1648. Det är nationalstater som sitter på vapenmakten. Gränsen mellan krig och fred är knivskarp. Staterna uppför sig hyggligt, även om de ligger i krig. Och en teknik har ersatt en annan, utan att rucka på grundsatserna. Segelflottornas linjeskepp försvann med ångmaskinen. Slagskeppen förlorade herraväldet över havet till hangarfartygen. En typ av båtar har tagit över efter tidigare. Fram tills i dag.

Nu har en revolution inträffat, enligt den nyutkomna boken Goliath (Penguin, 2019), av Sean McFate. Författaren varnar för att väst inte har begripit att det skett ett grundläggande skifte i hur konflikter går till. Vi sitter kvar i gamla föreställningar om ofred. Väst bygger vidare på sitt senaste Karlsborg, medan fienderna rullar ut inte bara fabriksnytt långdistansartilleri utan också samordnar informationsoperationer, spionage, cyberkrig, stora militärövningar och kränkningar av luftrum.

Det är en kombination som väst – som förväntar sig att krig sköts på ett visst sätt – inte kan hantera. Antingen är det krig eller så är det inte, resonerar västländerna som för Gud och pina inte vill dras in i storskaliga militära konflikter. För det är så USA och de europeiska staterna tänker sig ofred – stora slag. Vapenmakt som ställs mot vapenmakt. Den som har flest stridsflygplan, hangarfartyg och kärnvapen vinner. Fast i den gråzon som konflikter har utvecklats till blir det aldrig skarpt läge, man trycker aldrig på knappen. I stället bollas väst bort.

Se på Rysslands annektering av Krim. Plötsligt dök det upp en massa så kallade gröna gubbar, som tog över våldsmonopolet. Den ryska presidenten Putin med entourage kunde ta gift på att de inte hade det minst med situationen att göra. Fram tills den dag hela området sades vara ryskt.

Vad spelar det för roll om US of A har en förkrossande eldkraft, om Kina vinner hybridkriget?

En liknande utveckling ser vi i Sydkinesiska sjön. Där flyttar Kina fram sina positioner genom att vara så fräckt och grälsjukt som bara möjligt, men de går aldrig över gränsen så att det blir krig. De tvingar sakta USA att backa, medvetet eller omedvetet. När CNN för några år sedan visade en video från Kinas provseglingar av landets nya stolta hangarfartyg – i själva verket en ombyggd sovjetisk skrothög – var det knappast en imponerande syn. Det var däremot den flotta som gick under amerikansk flagg i området, och visades i samma sändning. Men samtidigt – vad spelar det för roll om US of A har en förkrossande eldkraft, om Kina vinner hybridkriget?

Ett närliggande exempel på hur detta hybridkrig kan te sig hittar vi på en liknande plats som där vi började – i den finska skärgården. Förra året avslöjades för den breda allmänheten att ryska markinköp genomförts på strategiskt viktiga platser i Åbolands skärgård. När den finska polisen dundrade in, understödd av militär, gick det inte riktigt att blunda för att till och med vi i den höga norden befann oss i ett nytt läge. Ett ryskkopplat fastighetsbolag hade konsekvent lagt under sig fastigheter vid viktiga farleder, hamnar och militära skyddsobjekt. Där hade bolaget uppfört hus, helikopterplattor och mängder med bryggor. Intrycket var att dessa platser var utformade som stödpunkter för militär – eller så handlade det om en gigantisk distraktionsåtgärd för att förvirra. Vad som är vad i dessa nya konflikter är svårt att veta, men i Åbolands skärgård låg en hel rysk kennel begravd.

En del säkerhetspolitiska experter har visserligen talat länge om att krig går till på ett annat sätt nu än då. Beviset på att skiftet redan har inträffat är hyfsat uppenbart; USA, världens mäktigaste stormakt, har inte vunnit ett krig sedan Hitler sköt sig i bunkern. Och det beror på att USA och andra västländer lever i förväntningen att konflikter är svartvita. Antingen är det fred, eller så är det inte det. Men glöm den tydliga uppdelningen, skriver Sean McFate. Han lär veta vad han predikar.

USA, världens mäktigaste stormakt, har inte vunnit ett krig sedan Hitler sköt sig i bunkern.

McFate ser säkerhetspolitiken från flera vinklar. Han har akademikerns blick, då han är professor i militär strategi vid Georgetown-universitetet i Washington DC. Men han har också tjänstgjort i de amerikanska fallskärmstrupperna. En tid arbetade han för ett privat säkerhetsföretag. Sean McFate var vad ingen i branschen vill kalla det – en legosoldat.

Det är också när McFate kommer in på hur väst ska hantera de nya konflikterna, som sker i gränslandet mellan krig och fred, som boken lyfter. Hans bok har annars en benägenhet att upprepa samma poänger femtioelva gånger. McFate tänker knappast som en vanlig militärstrateg, men han lär resonera som andra författare som verkar få betalt per ord.

Dessutom hade han gärna fått problematisera mer än vad han gör; nu dundrar han på för fullt i sin argumentation. Alla andra har fel, han har rätt. Att det faktiskt kan ha en avskräckande effekt på fiender att USA:s hangarfartyg, kryssare och strategiska bombflyg patrullerar klotet kunde för balansens skull diskuteras. Kan det rent av vara så att dagens nya hybridkrig har utvecklats just därför att Nato-länderna med USA i spetsen kan utplåna närmast vilken fiende som helst om de känner för det? Det enda utrymme som aspirerande tsarer och kejsare har för att hävda sig och sin vapenmakt kanske är i dimman mellan krig och fred.

Hur den nya tidens konflikter ska hanteras har däremot McFate besked om. Bland annat föreslår han att västländerna i större omfattning bör skaffa sig främlingslegioner. Det lär finns många i världen som är villiga att strida för europeiska stater och USA – om ett medborgarskap ligger i potten, resonerar han. Och nästa gång det dyker upp gröna män som inget land känns vid, då är det bara att skicka dit en främlingslegion och skjuta av de okända ockupanterna.

Låter förslaget dystopiskt är det dock bara början. McFate spår en tillbakagång till medeltidens ordning, där vem som helst med pengar kan uppbåda små arméer för att starta eller avsluta konflikter i stater som bara finns till namnet. Legosoldaterna återvänder. Den ordning som upprättades i och med den westfaliska freden kollapsar.

Så kallade shithole countries kan hålla på med allt möjligt principlöst och fult. Det går inte i en demokrati.

Det som Sean McFate slår hårdast mot är hur USA fortsätter att investera i onödiga prestigeprojekt. Han gillar inte stridsflygplan, som kostar enorma summor. Bättre att lägga pengarna på specialenheter, som kan pyssla med sådant ingen vill höra talas om. En gång var USA också bra på skumraskoperationer. CIA styrde och ställde i Sydamerika, avsatte presidenter lite som det passade, ända fram tills att det ansågs odemokratiskt.

Där återfinns det största problemet för västvärldens krigsmakt. Så kallade shithole countries – alltså skithålsländer, med president Donald Trumps ord – kan hålla på med allt möjligt principlöst och fult. Det går inte i en demokrati.

Ska vi tro McFate är det ute med vapen som ”slungar mot dig dödens bud, i tusende kanoners ljud”, för att åter citera Runeberg. Efter många år har ju inte USA:s väldiga krigsmakt lyckats besegra talibanerna i Afghanistan.

Det är också här som porren kommer in. Till slut. Så här resonerar Sean McFate: Talibaner och terrorister är tokiga i porr, inklusive Usama bin Laden. Det måste en klipsk militär strateg kunna utnyttja på något sätt. Vad sägs om att sända lättklädda tv-serier i områdena? Det bör få talibanerna att sitta klistrade framför tv:n snarare än att strida. Visst är lite kontroversiellt, men om det funkar – varför inte. Problemet är bara var gränserna går för den här typen av operationer som behöver göras av olika specialenheter. I en demokrati måste ju en del principer värnas.

Den som köper Sean McFates resonemang, men lika mycket den som inte gör det, bör läsa hans Goliath. Den berättar om en förändring mot en smutsigare ordning, som inte lär gynna väst eller den världsordning som vi känner. Den är en utmärkt introduktion till den nya tidens konflikter.