Postkolonial pamflett utan verklighetskontakt

Den långa marschen genom institutionerna fortsätter.

”Rinkeby är nästan som en krigszon alltså. När polisen arbetar där jobbar de som försvaret skulle ha gjort”. Det var för ungefär ett halvår sedan som Lise Tamm, chefsåklagare och numera chef för Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet, uttryckte sig så i Studio Ett i Sveriges Radio. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Självaste dåvarande rikspolischef Dan Eliasson påpekade med ett ordval som hade kunnat ha varit statsministerns: ”Jag köper inte den beskrivningen.”

Nu får Eliasson eldunderstöd i efterhand. Det sker i en uppsättning på Dramaten. I Målarsalen har America Vera-Zavala nämligen satt upp föreställningen ”Musik för en no go-zon”. Till sin hjälp har hon musikproducenten Hugo Salazar Campos, som under namnet Salla Salazar varit med i hip hop-gruppen Latin Kings, samt Irene Molina, professor i kulturgeografi vid Uppsala universitet.

Utgångspunkten för föreställningen sägs i förhandsreklamen vara att det pågår en demonisering av förorten: ”Av något som är helt normalt men där man liksom tvingar andra att se dem som onormala”. Ett exempel på denna demonisering är, får man förmoda, användandet av orden i uppsättningens titel: no go-zoner.

I Vera-Zavalas verksamhet som ”dramatiker” avlöser denna uppsättning den omdebatterade föreställningen ”Muslim Ban” från i höstas. I likhet med ”Muslim Ban” handlar det inte om teater i egentlig bemärkelse. I långa stycken rör det sig snarare om ett slags politisk aktivism förklädd till ett rudimentärt regisserat universitetsseminarium i postkolonial teoribildning.

I långa stycken rör det sig snarare om ett slags politisk aktivism förklädd till ett rudimentärt regisserat universitetsseminarium i postkolonial teoribildning.

Irene Molina må själv i dag bo i den pittoreska Uppsalastadsdelen Fålhagen (en snabb sökning gav vid handen att inte heller någon annan av föreställningens huvudpersoner bodde i ett område av det slag som Tamm åsyftade). Icke desto mindre har Molina gjort sig känd som en uttolkare av ”ortens” revolutionära underströmmar, detta genom att ingå i det forskarnätverk som byggts upp kring professorer som Masoud Kamali, Paulina de los Reyes och Diana Mulinari. Dessa forskare sysslar med en hårt ideologiserad identitetspolitisk universitetsverksamhet, där kritik konsekvent har riktats mot dem som talat om hedersvåld.

I föreställningen, där Molina bakom en pulpet föreläser med utgångspunkt i ett antal fotografier som publiken förväntas googla fram på sina smartphones, beskriver hon hur hon och hennes kolleger kände att ”det behövdes en kritisk hållning till feminismen”. Och vips kom det intersektionella perspektivet som ett brev på posten – med konsekvens att detta med hedersvåld hädanefter kunde beskrivas som rasistiska föreställningar.

Molina leder i dag tillsammans med Mattias Gardell Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism i Uppsala, vilket nyligen tilldelats mångmiljonbelopp för att kartlägga nutida svensk rasism. Det är uppenbarligen i Sverige i dag ingen dålig affär att ikläda sig den självpåtagna rollen som språkrör för ”rasifierade” människor i ”orten”.

Det är uppenbarligen i Sverige i dag ingen dålig affär att ikläda sig den självpåtagna rollen som språkrör för ”rasifierade” människor i ”orten”.

Politikers beredvillighet att skjuta till jättelika belopp till henne och hennes likasinnade kollegers forskning rimmar dock illa med hennes beskrivning av sig själv som kontroversiell och av att ”ingen politisk vilja finns för att göra något” åt rasismen.

Men när detta sägs i föreställningen har man sedan länge förstått att detta med att lyssna på Irene Molina, det är ungefär som när sovjetiska politruker gav verklighetsfrämmande och genomideologiserade bilder av ett samhälle som invånarna samtidigt kunde se med sina egna ögon.

I Molinas fall ser bilden ut som följer. I den sorts miljonprogramsområden där hon levde under sin första tid i Sverige, i Tensta utanför Stockholm och i Gottsunda utanför Uppsala, var allt länge frid och fröjd. Framför ett jättelikt banér föreställande Olof Palme och orden ”rättvisa, jämlikhet, broderskap”, utmålar hon Tensta som ”den vackraste stadsplaneringen någonsin” (tja, vad har Venedig att erbjuda, kan man undra).

På grund av islamofobi och rasism har dock dessa områden kommit att uppfattas som problematiska. Från att hon själv hade upplevt Gottsunda som en ”idyll” förändrades området till sin motsats när lasermannen under tidigt 1990-tal började mörda människor som han uppfattade som invandrare. Då blev inte bara Gottsunda en no go-zon (jaha, då får man tydligen använda termen) – utan hela landet blev farligt.

Sedan blir det lite mer komplicerat att hänga med, när hon påstår att dessa miljonprogramområden som hon först beskrivit i panegyriska ordalag, ”organiserats längs med rasistiska föreställningar”.

Men då är det som tur är dags för acapella-sång följd av dans. Båda numren exekverade av Molina själv – som passar på att påpeka att hon är en sjungande forskare snarare än en forskande sångare (själv tyckte jag tvärtom att hon sjöng rätt bra).

I en soffa på scen sitter under hela föreställningen Salla Salazar och gör instick med berättelser ur liv och karriär – i och för sig betydligt mer intressant att lyssna till. Samtidigt är det i ärlighetens namn svårt att se honom som mer representativ för folk i Botkyrka än vad Povel Ramel var för Lidingö-bor.

Innan publiken bjuds upp till dans på scenen, som för det ändamålet snabbt förvandlas till ett dansgolv, sitter de två huvudpersonerna och småpratar i en soffa. Irene Molina påpekar att det är ett tecken på hur rasistiskt Sverige har blivit att ”hela” söndagens partiledardebatt handlade om problem med invandrare. Publiken instämmer hummande. Men hur engagerad Molina än säger sig vara i den antirasistiska kampen, nämner hon inget om att Salla Salazars skivbolag, Redline Records, har en rätt diger lista av artister med kopplingar till de i hiphop-sammanhang inte helt ovanliga idéerna om judiska världskonspirationer.

Själv funderar jag på var i herrans namn jag har hamnat, och lyckas diskret smita ut i den kvällssvala vårluften. Därinne på Kungliga Dramatiska teatern fortsätter marschen genom institutionerna, om än till ljudet av hip hop-rytmer.