Patrik Strömer:
Priserna är våra vänner
Ekonomi Essä
När politiken försöker skydda konsumenter från stigande priser är risken stor att man snarare förvärrar problemen. Kriser handlar om prioriteringar, och inget gör det lättare att prioritera än prissignaler, skriver Patrik Strömer.
När kriser slår till – pandemier, krig, energichocker eller extremväder – är den politiska reflexen ofta densamma: att se stigande priser som ett problem. När mat, energi eller transporter blir dyrare ses det som ett tecken på att ”marknaden inte fungerar”. Därför väcks krav på prisstopp, subventioner eller andra ingrepp som ska skydda konsumenterna från de ökande kostnaderna.
Men i kris är det tvärtom: prisförändringar är bara ett symtom på oordning, inte en orsak till oordningen. Priser är i grunden signaler och en av de viktigaste informationsbärarna vi har. Att försöka tysta dem är att slå sönder ett av samhällets mest effektiva koordinationssystem. Under krisen behöver vi det som mest.
Ett pris är inte bara en synlig kostnad för konsumenten, utan en signal till alla aktörer på marknaden. När priset på en vara stiger säger det att varan har blivit mer knapp i relation till efterfrågan. Det kan bero på ökade produktionskostnader, störda leveranser eller plötsligt ökad efterfrågan. Men oavsett orsak sammanfattas komplex information i en enkel signal.
Höjda priser ger en signal som gör två saker samtidigt: För det första dämpar den efterfrågan genom att få konsumenter och företag att prioritera, välja andra alternativ eller använda resurser mer sparsamt. Och för det andra stimulerar den utbudet genom att göra det mer lönsamt att producera mer, hitta nya leverantörer eller investera i kapacitet.
Det är just denna dubbla effekt som gör priset till ett kraftfullt samordningsinstrument. Detta utan central planering eller detaljerade direktiv.
När politiken försöker ”skydda” samhället, eller mer direkt konsumenterna, från prisförändringar uppstår ett fundamentalt problem: informationen försvinner, men knappheten består. Varken morötter eller falukorvar kan ändra på verklighetens grundläggande materiella villkor. Politiken har få verktyg som verkligen kan rädda eller mildra en svår situation, men desto fler kortsiktiga drivkrafter till att förvärra den.
Nationalekonomen Thomas Sowell har pedagogiskt beskrivit vad som händer efter en tornado när människor fått sina hem förstörda. De lokala hotellpriserna fördubblas. Då är det lätt att skylla på marknaden och giriga kapitalister. Men vad som faktiskt kan ske när priset ökar är att en familj med två barn väljer att tränga ihop sig i ett hotellrum i stället för två. Och då kan nästa familj som anländer en timme senare också få tak över huvudet. Prisförändringen ”tvingar fram” solidaritet.
En viktig, men obekväm, insikt är att kriser handlar om prioriteringar.
Nuvarande situation är påfrestande. Det ryska kriget i Ukraina har i över fyra år visat att Europas energipolitik inte fungerat, och kriget mellan USA och Iran skapar global brist. Priserna på förpackningar har redan stigit, samtidigt som regeringens matpriskommission försvårar en lokal anpassning till verkligheten. Lufthansa ställer in 20 000 avgångar, då priset på flygbränsle fördubblats. I det första exemplet försvåras anpassningen, i det andra ser vi hur ett stort företag ändrar i sin affärsmodell för att klara situationen. Vi bör dra lärdom av dessa exempel.
En viktig, men obekväm, insikt är att kriser handlar om prioriteringar. När situationen förändras går det inte att fortsätta som vanligt och tro att resultatet ska bli detsamma. Alla kan inte konsumera som förr när varorna inte längre finns i samma omfattning. Priser gör dessa prioriteringar synliga och frivilliga, i stället för dolda och tvingande.
Alternativet till prisstyrning är inte någon ideal rättvisa, utan godtycke: vem som råkar vara först, starkast, bäst informerad eller bäst kopplad. Höga priser kan upplevas som orättvisa – men de är ofta mindre orättvisa än ransonering utan transparens.
Utbud och efterfrågan är därför inte marknadsideologi i krisens skugga. De är praktiska verktyg för resiliens.
***
Och det för oss in på marknadens förmåga att hantera kriser. Det påstås ofta att globaliseringen medfört långa och komplexa värdekedjor och att det gör samhällen sårbara. Ja, det är sant att det är mer som kan gå fel. Men samtidigt har förmågan att lösa problem ökat exponentiellt. Att tusen saker kan gå fel varje dag får inte skymma det faktum att miljontals saker fungerar och har fungerat.
Jämför med en liten gård i Norrlands inland på 1860-talet. Där var det korta försörjningskedjor. Gården var självförsörjande. Tills det blev missväxt och familjen svalt ihjäl. Ett sådant öde är tragiskt, inte ett ideal.
Att ingen enskild människa fullt ut kan förstå den väv av mänskliga relationer och ekonomiska transaktioner som utgör marknaden, är inget argument mot marknadens krishanteringsförmåga. Visst kan saker förbättras, oavsett väder och omvärldsläge. Men det är främst i tider av snabb förändring, eller akuta kriser, som företagens beslutsförmåga verkligen kommer till sin rätt.
Under pandemin brann exempelvis Polarbröds bageri ner. En katastrof på så många sätt. Men hotades livsmedelsförsörjningen? Egentligen inte. Polarbröd är familjeägt och beslutet att bygga ett nytt bageri togs omedelbart. Under tiden kunde konkurrerande företag öka sin brödproduktion. Och Polarbröd ordnade så att andra bagerier med ledig kapacitet kunde baka bröd till Polarbröds kunder. Så vad är egentligen mest sårbart? Ett system som kan verka oöverskådligt, men där snabba beslut och ett ständigt prövande efter fungerande problemlösning är grunden? Eller en teoretisk modell som i verkligheten inte klarar minsta störning?
En faktor som företag måste förhålla sig till är de lagar, regler, EU-direktiv och tillämpningar som omgärdar företagande i olika branscher. Dessa har förstås i grunden ett gott syfte, men regler kan i kris försvåra eller förhindra att människor får hjälp. Ett tydligt exempel är solrosoljan och Livsmedelsverkets agerande i samband med Rysslands invasion av Ukraina.
Även om reglerna fortfarande gällde på pappret innebar ställningstagandet i praktiken att märkningsreglerna tillfälligt sattes ur spel.
Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 var solrosoljan i Europa på väg att ta slut. Enligt EU:s märkningsdirektiv ska livsmedel specifikt märkas med vilken vegetabilisk olja produkten innehåller. Det var fullt möjligt att ersätta solrosoljan med majsolja eller rapsolja. Men att få fram nya förpackningar för livsmedel hade tagit för lång tid och den tiden fanns inte 2022. Från Livsmedelsföretagen kontaktade vi Livsmedelsverket som är den myndighet som utövar tillsyn. De svarade att de tyvärr inte kunde ge dispens, eftersom det rörde sig om EU-regler. Produktionsstopp och matsvinn skulle då bli följden.
Efter tät dialog mellan oss och Livsmedelsverket kom myndigheten fram till ett ställningstagande: alla regler skulle fortsatt gälla, företagens ansvar för att produkterna inte skulle riskera liv och hälsa kvarstod, och producenterna skulle informera handeln och slutkonsumenterna om nödvändiga förändringar. Men Livsmedelsverket meddelade också att ingen kontroll skulle ske just för solrosolja eller andra ingredienser som det skulle kunna råda brist på som en följd av det ryska anfallskriget mot Ukraina. Även om reglerna fortfarande gällde på pappret innebar ställningstagandet i praktiken att märkningsreglerna tillfälligt sattes ur spel.
Denna regelamnesti gjorde det möjligt för företagen att anpassa sin produktion. Hela försörjningen hade förstås inte stått och fallit med just detta, men Livsmedelsverkets ställningstagande ledde till att den akuta krisen kunde avvärjas. 2025 upphävdes ställningstagandet, eftersom företagen antingen hunnit skaffa nya förpackningar eller för att Ukrainas export kunnat återupptas. Regelamnesti bör vara det universalverktyg som myndigheter kan använda sig av även framöver, eftersom vi vet att det har fungerat tidigare.
Så även om allting inte är perfekt, verkar det klokt att inom civilt försvar och beredskap vara ödmjuka inför det faktum att marknaden fungerar som ett system där individer kan lösa problem och där anpassning ständigt sker. Men då måste företag vara fria att agera, priser tillåtas att spegla utbud och efterfrågan, och regler inte hämma utvecklingen. Om inte svenska livsmedelsföretag kan täcka kostnaderna kommer de att sluta producera. Det finns inget eftersträvansvärt i det.
Konkurrenskraft är motståndskraft.
Omslagsfoto: Adam Ihse/TT