Samhälle Krönika
Privata medel ger Operan ett nytt crescendo
De privata donationerna till renoveringen av Kungliga Operan visar på möjligheterna att skapa en friare kultursektor som slipper beroendet av politiken, skriver Anna D. Linder.
I april 2019 skakades världen av branden i Notre Dame i Paris. Bara timmar senare strömmade miljarder i donationer in från hela världen. Händelsen blev en symbol för globalt engagemang för kulturarvet. Här i Sverige har våra egna kulturarv däremot ofta hamnat i skuggan av politiska kompromisser och resursbrister.
I Sverige har kulturen alltför länge fått stå vid sidan av rampljuset när det kommit till omtag och budgetförhandlingar. Ändå är det vid upprepade tillfällen som den ifrågasätts när det kommer till beroendet av statliga medel. Oavsett regeringens politiska färg under de senaste decennierna har det inte skett större historiska förändringar från kulturdepartementet. Kulturministerposten har förvrängts till en roll som företrädare för landets kulturarbetare och Sveriges nationella minoriteter. Hur har det gått till? Det är ingen annan av ministerposterna som förväntas fungera som en form av talesperson för de som berörs av departementens politiska beslut.
Detta är inte bara ett ekonomiskt bidrag – det är en kraftfull uppmaning till att skapa en friare och mer självständig kultursektor.
Men det är tydligt att privata donationer kan förvandla stagnation till framsteg. Nu har 300 miljoner kronor i donationer tillkännagivits av privata aktörer. Stöd har getts från Antonia Ax:son Johnson med familj, Erling Perssons stiftelse samt Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs minnesfond. Detta är inte bara ett ekonomiskt bidrag – det är en kraftfull uppmaning till att skapa en friare och mer självständig kultursektor. Kungliga Operans renovering blir därför ett viktigt exempel på hur privat finansiering kan driva utveckling.
Statens fastighetsverk avsatte 325 miljoner kronor för projekteringen i fjol, men utan de privata donationerna hade dessa större ombyggnationer för nationalscenen varit omöjliga att uppnå. Högsta förvaltningsdomstolens beslut (HFD 2024 not. 53) att fastställa att donationer till Kungliga Operan AB räknas som att främja allmännyttigt ändamål och därför är skattebefriade, skickar även en tydlig signal: privat stöd är inte bara önskvärt, det är avgörande för kulturlivets utveckling och oberoende. Och om man underlättar och möjliggör för alternativa lösningar kommer vi se resultat.
***
Regeringens pågående utredning om skatteincitament för donationer och reformen av hyresmodeller för kulturinstitutioner pekar på en viktig förändring i hur vi ser på kulturens finansiering. Lärdomar kan hämtas från länder som Norge och USA, där mecenatskap är en naturlig del för kulturens överlevnad.
Efter höstbudgeten och regeringens val av prioriteringar började det ändå höras röster från kulturarbetarna om behovet av alternativa finansieringsmodeller när de inte fått de höjda anslagen som de önskat efter. Så som mecenater, stipendier och kommersiella initiativ. Det väcker också en viktig fråga: Vad vill kulturkonsumenterna egentligen ha? Ska institutionerna fortsätta sätta upp föreställningar och utställningar som främst attraherar en smal kulturelit, eller kan de hitta ett alternativt utbud för att även engagera en bredare publik och nå ut till nya grupper?
Vi ligger fortfarande långt efter våra grannländer när det kommer till mecenatskap och sponsring för kulturlivet.
Genom att belysa de komplicerade finansieringsmöjligheterna och förenkla tillgången till dem skapas förutsättningar för en mer hållbar finansiering av kulturen. Samtidigt uppmuntras kommersiella lösningar som stärker sektorn genom att minska dess beroende av offentliga medel. Därmed frigörs även kulturen från politiskt inflytande när den kan stå mer stabilt på flera ben. Men med ett bredare utbud, innovativa omtag och kommersiella samarbeten när det kommer till verksamheten kan Operan, på egen hand, stå ännu stadigare än tidigare.
Det finns dock mycket kvar att göra. Vi ligger fortfarande långt efter våra skandinaviska grannar när det kommer till mecenatskap, sponsring och andra finansieringskällor för kulturlivet. Och inte minst finns det en avund över de nya operahusen som byggts i Norge, Danmark och Finland. “Det vill vi också ha!” ropar de svenska kulturutövarna. Men nu när det faktiskt finns pengar för en redig upprustning av det gamla Operahuset kanske de möjligen kan börja se andra vägar än att ropa efter större statliga anslag.
Notre Dames återuppbyggnad har blivit en symbol för internationellt samarbete och kärlek till kulturarvet. Vi kanske borde se Kungliga Operan som Sveriges motsvarighet. Kungliga Operans renovering visar att kulturen inte behöver vara en vacklande fråga som ständigt brottas om offentliga pengar. Tvärtom kan den integreras i näringslivet som en dynamisk och värdeskapande sektor med tillväxt och innovation. Genom partnerskap med företag, sponsring och privata donationer kan kulturinstitutioner skapa långsiktiga värden både ekonomiskt och kulturellt. Detta gör kulturen till en strategisk investering snarare än en svidande utgift i statens plånbok.