Privatisera vattnet innan det är för sent

Eau de vie och akvavit betyder egentligen samma sak, livets vatten. Trots att det i dessa fall handlar om alkohol är namnen träffande, ty vatten är en förutsättning för existensen av levande organismer såsom vi känner dem. En vuxen människa består till mer än hälften av vatten och det är inte för inte som forskarna letar efter is på Mars. Utan H2O, inget levande. Det är jordens kanske viktigaste miljöresurs. (Den som hävdar att luft är viktigare ska ha i åtanke att livet uppstod i havet och att gälarna förekom lungorna)

Vi bor i ett land där det inte råder brist på vatten, tvärtom. I södra Sverige känns minst halva året ofta som ett sex månader långt regnväder. I Borås, landets blötaste stad, faller det nästan tusen millimeter regn per år. Och norröver är marken som bekant täckt av ett vitt fruset pulver minst lika länge.

I torrare länder ser det annorlunda ut. Runt Medelhavet finns en region där vattenbrist är ett allvarligt miljöproblem. Spanien har störst grundvattenuttag i hela EU och har på 20 år förlorat 20 procent av sitt färskvatten. Normalt går vatten i kretslopp, vätskan används om och om igen och förråden fylls upp på naturlig väg. Men spanjorerna konsumerar mer vatten än de har tillgång till. Det är inte hållbart.

Odling i öknen

Södra Spanien består av områden som klassificeras som halvöken. Ändå bedrivs det vattenintensivt jordbruk i industriell skala där. Regionen är full av växthus som odlar törstiga grödor som sallad, gurkor, vattenmeloner och tomater. Mer än två tredjedelar av Spaniens vatten används av jordbruket. Det är inte rimligt, och man frågar sig hur i hela friden det kan och får fortsätta.

Ett av skälen till att så sker är de starka intresseorganisationer som framgångsrikt kampanjar för att jordbruket måste få inte bara de nuvarande villkoren, utan bättre, vilket oftast betyder fortsatt billigt vatten. Medierna fylls av uppgifter om att jordbrukare kommer att tvingas lägga ner, om hur många jobb som hotas och att det i förlängningen finns en livsmedelsindustri som är beroende av jordbrukets råvaror. De talar dock tystare om subventionerna och handelshindren. Och miljöförstöringen.

I Andalusien kommer vattnet från nordligare delar av landet där det regnar mer, från energikrävande avsaltningsanläggningar och från grundvattentäkter. Där sjunker nivåerna år för år och flera av de främsta täkterna har redan blivit fulla av saltvatten, vilket är vad som sker när havsvattnet tränger in och ersätter färskvattnet. Politikens gynnande av särintressen förstör miljön.

Sälj grundvattentäkterna en och en till högstbjudande, som sedan får sälja vätskan till de jordbrukare som är redo att betala.

Ett av problemen är att jordbrukarna inte behöver betala den fulla kostnaden för vattnet. Staten sätter priset endast efter kostnaden att pumpa upp det, och ignorerar värdet i själva vätskan. Och när något på konstgjord väg är billigare än det borde vara ökar efterfrågan. Bönderna i regionen, ledda av sin mäktiga intresseorganisation, lobbar nu hårt för att staten ska subventionera vattnet ännu mer.

En rimligare väg vore att privatisera vattnet. Sälj grundvattentäkterna en och en till högstbjudande, som sedan får sälja vätskan till de jordbrukare som är redo att betala. Här kan man dra en parallell till skog. Dess ägare har visserligen incitament att sälja träd, men inte alla på en gång. Inte heller har de några incitament att utarma jorden, ty de vill kunna få intäkter även i framtiden.

På samma sätt skulle en privat ägare ha incitament att tjäna så mycket pengar som möjligt på varje enhet vatten, men han eller hon skulle förlora på att förstöra en inkomstkälla som kan vara i hundratals år. En privat ägare av en grundvattentäkt som förorenas av saltvatten skulle bli ruinerad på sikt.

Det som är billigt kan man slösa med

Ett annat problem handlar om bristen på frihandel. Den viktigaste insatsvaran i lantbruk är vatten. Man brukar därför kalla handel med jordbruksprodukter för handel med virtuellt vatten. Om priset sätts så att det reflekterar värdet innebär det att den mest vatteneffektiva producenten är den som vinner i konkurrensen. Länder med lite regn och därmed brist och höga priser på vatten skulle specialisera sig på annan produktion och sedan byta till sig jordbruksprodukter från andra länder. Det både underlättar för torra länder att förse sig med den mat de behöver och leder till mindre vattenkonsumtion per enhet näring än vad som annars skulle varit fallet.

Forskare har exempelvis kunnat visa att Mexiko sparar tolv miljarder kubikmeter vatten per år på att importera majs i stället för att odla grödan i landet. Det är inte heller konstigt att de största nettoimportörerna av virtuellt vatten finns i torra regioner som just Mexiko, Nordafrika och Mellanöstern. Men det faktum att importen av jordbruksprodukter till EU omfattas av en rad olika handelshinder gör att de spanska odlarna slipper konkurrera med bönder i andra länder. Denna politik leder alltså till överkonsumtion av vatten och miljöförstörelse.

Det är dock inte bara i rika länder som jordbruksprotektionism leder till slöseri med vatten.

Det är dock inte bara i rika länder som jordbruksprotektionism leder till slöseri med vatten. Eftersom EU och USA vägrar att ge upp sina subventioner har resten av världen börjat bedriva samma skadliga politik. Det talas mindre om det, och med tanke på att landet är en statskapitalistisk diktatur är det inte heller så underligt, men faktum är att Kinas jordbruksstöd numera vida överstiger USA:s och EU:s sammantaget.

I Indien subventioneras kostnaden för att pumpa upp vatten, vilket både leder till att man tar upp mer vatten än man behöver och att jordbrukarna avstår från att investera i vattenbesparande teknik, som droppbevattning. Indien är numera en av de minst vatteneffektiva livsmedelsproducenterna i världen och håller på att tära allvarligt på sitt grundvatten.

Det räcker dock inte med regn för att ett land eller en region ska ha tillgång till vatten. Vätskan måste samlas in, distribueras och renas efter användning. Det kräver infrastruktur. I indiska Cherrapunji, världens näst blötaste plats mätt i mängden regn, råder det återkommande vattenbrist – just för att det saknas förmåga att hantera vätskan.

Tillväxten är en dålig syndabock

Detta leder oss till ett av de största miljöproblemen i världen när det gäller mänsklig överlevnad: smutsigt vatten i fattiga länder. Den näst vanligaste dödsorsaken i låginkomstländer är diarrésjukdomar, som ofta beror på att man konsumerar orent vatten. Folk, och särskilt barn, dör i miljontal av att ha fått i sig grannens urin och avföring, fullt av bakterier som ger sjukdomar.

Många, särskilt i miljörörelsen, vill skylla ekologiska problem i allmänhet och överutnyttjande av naturresurser i synnerhet på ekonomisk tillväxt. Den brittiske skribenten John Slog skriver exempelvis, i en osedvanligt människofientlig text, att tillväxt av befolkning och ekonomi kommer att leda till att vattnet tar slut.

När det gäller hög inkomstnivå och tillgången till rent och säkert vatten är sambandet det omvända. I Afrika söder om Sahara använder mindre än en fjärdedel av befolkningen vatten som hanteras på ett säkert sätt, mot nästan alla (96 procent) i EU.

Faktum är att bristen på tillgång till rent och säkert vatten är ett allvarligt hinder för ekonomisk utveckling. Många, särskilt flickor, tvingas gå långa sträckor varje dag för att hämta och bära vatten. Det gör att de hindras från att gå i skolan eller att jobba. Orsaken är underinvesteringar i infrastruktur för att hantera vatten, vilket i sin tur beror både på att länderna är fattiga och på att regeringarna är vanstyrda och korrupta. Lösningen är välstånd, mer resurser skapade av ekonomisk tillväxt.

Även om merparten av dem som saknar tillgång till rent och säkert vatten lever på landsbygden är det i de stora kåkstäderna de största problemen finns. Det är där människor bor tätt inpå varandra och det saknas naturliga vattenkällor. Oftast vill de styrande inte erkänna dessa informella bosättningar och ge de boende äganderätter till bostäderna och tomterna, vilket gör att det blir svårt att dra infrastrukturen dit. Merparten av jordens urbana fattiga bor i informella bosättningar som saknar offentlig vattenförsörjning.

Man kan inte dricka rättigheter

Ett vanligt sätt att angripa detta problem har varit med slagord, som att vatten är en mänsklig rättighet och därför inte är något man ska kunna tjäna pengar på. Den starkaste rösten för denna linje har i decennier varit den internationella organisationen för offentliganställda, PSI, som kampanjar med slagord som ”people over profit”. Bolivias socialistiske president Evo Morales är ytterligare en. Visserligen har tillgången till vatten ökat marginellt under hans tretton år vid makten, men fortfarande saknar en tiondel av befolkningen tillgång till rent och säkert vatten. För några år sedan ledde vattenbristen återigen till oroligheter i kåkstaden El Alto. Människor dricker vatten, inte rättigheter.

Lösningen är i stället att privatisera vattnet och låta företag med vinstintresse försörja kåkstäderna med vatten. Det skulle göra alla till vinnare, eftersom de boende i dag betalar skyhögt mer för smutsigt vatten än vad det privata vattenföretaget skulle fakturera för sina tjänster. I antologin Sustainable development (2002) skriver Roger Bate att vatten från informella källor i snitt kostar tolv gånger så mycket som priset i vatten-och-avlopps-nätet.

Även om företaget fördubblar priset för att kunna ta ut vinst och för att finansiera utbyggnaden av infrastrukturen skulle de fattiga som i dag inte är uppkopplade få tillgång till vatten som är renare, säkrare och billigare än vad som är fallet i dag. Ett antal fallstudier har visat att människor som får tillgång till ett VA-nät får minskade kostnader. Andra studier visar på förbättrad hälsa efter privatiseringar. Problemet är att medelklassen i innerstaden får högre priser, och det är oftast de som protesterar och som har förmåga att bilda opinion.

Bara sedan 1 oktober 2017 har 455 läckor ägt rum i Sveriges VA-system.

Det är dock inte bara i fattiga länder som investeringar i vatten har försummats. Även i vattenrika Sverige lider vi att detta problem. I Malmö finns vattenledningsrör i bruk från 1800-talet. VA-systemen har inte hängt med i urbaniseringen, utan vi sitter med en infrastruktur som är 50 år gammal och som byggdes för städer med långt färre invånare.

Det händer även här, i vårt rika och välorganiserade land, att orenat avloppsvatten hamnar i dricksvattnet. Det sker exempelvis när överbelastade reningsverk inte kan ta emot den smutsiga vätskan som i stället rinner rakt ut i dricksvattentäkter eller badvikar.

Skandalerna har stått som spön i backen de senaste åren. 2015 var det badförbud hela sommaren på de populära stränderna i Helsingborg. Samma år tvingades Nackaborna koka vattnet sedan man hittat tarmbakterier i det. 3 000 personer fick år 2011 bestående magproblem efter ett parasitutbrott i Östersund och Skellefteå. Bara sedan 1 oktober 2017 har 455 läckor ägt rum i landets VA-system.

Profithungern och solidariteten

Det finns de som menar att vatten måste vara gratis, som den kanadensiska aktivisten Maude Barlow som in decennier drivit denna linje. Tvärtom är det ett allvarligt miljöproblem runt om i världen att vatten är för billigt. När de som vill ha gratis vatten möter dessa argument och förslag – att priset på vatten måste stiga och att marknaden och den privata sektorn bör få större utrymme – får många en bild på näthinnan av en fattig människa i en kåkstad någonstans i Afrika eller Latinamerika som inte har råd att betala för det vatten som erbjuds och därför blir sjuk eller dör. Allt för att det rika företaget, som ofta är europeiskt, ska kunna tjäna pengar. Den globala, vita och kapitalistiska profithungern ställs mot solidaritet och överlevnad för bruna eller svarta människor.

Det är en nidbild. Av många olika skäl.

För det första är de som gynnas av subventionerna ofta välbeställda jordbrukare, som i det spanska exemplet ovan.

För det andra kan de som i dag inte är uppkopplade till något VA-nät knappast drabbas av prishöjningar i dessa nät, eftersom de får tag i sitt vatten på annat sätt. Det finns ofta enkla brunnar med smutsigt vatten som många familjer är beroende av, eller så åker det omkring försäljare med tankbilar eller dunkar på mopeder och säljer vatten. Detta vatten är många gånger dyrare än det vanliga VA-systemets. Om prishöjningar och ökat marknadsinflytande skulle innebära att vattendistributörerna fick incitament och kapital till att dra ledningar till dessa låginkomsthushåll skulle de alltså få tillgång till renare och säkrare vatten till en lägre kostnad än de betalar i dag.

För det tredje kan fattiga hushåll kompenseras med vattencheckar. På så sätt kan vattnets miljömässiga kostnad inkluderas i priset, utan att människors brist på inkomster gör att de inte har råd med det vatten de behöver för hygien och matlagning.

Vinstintresse för miljöns skull

Vi måste tänka på vatten ur ett miljöperspektiv. Det är visserligen inte en ändlig resurs i bemärkelsen att det försvinner när det en gång har använts, som exempelvis olja. I stället kan samma vatten användas om och om igen, i ett kretslopp, under förutsättning att det renas. Däremot är det en knapp resurs, i bemärkelsen att det finns bara en viss mängd tillgänglig för mänskligt bruk.

Som det ser ut nu använder vi mer vatten än vi borde. Det beror delvis på politisk klåfingrighet, högljudda särintressen och oförstående för marknadsmekanismernas potential. Det finns en annan väg att gå.

För det första bör vattensubventionerna till rika bönder upphöra. Och så inför vi frihandel med jordbruksprodukter. Det kommer att drastiskt minska vattenförbrukningen.

För det andra måste vi upphöra med att hålla priset på vatten nere med konstgjorda medel. Det stimulerar överanvändning, gynnar främst resursstarka grupper och minskar fattiga människors tillgång.

För det tredje bör vi låta privata intressen och vinstintresset spela sin roll.

För miljöns skull.