Nicklas Berild Lundblad:
Problemet är inte polariseringen
Idéer Essä
I det digitala samhället sprids idéer och information lättare än någonsin, men för att dra nytta av detta behövs även dialog. Nicklas Berild Lundblad konstaterar att ett starkt offentligt samtal måste utformas efter människans begränsade förmåga att hantera komplexitet.
Yttrandefriheten är en grundläggande demokratisk rättighet och det är ofta till dess nackdel när den kommer upp till diskussion. Skälet är enkelt: en rättighet landar snabbt i ett moraliskt språkspel där rätt och fel blir polerna i diskussionen. Vi kan emellertid anlägga ett helt annat perspektiv om vi vill, och i stället diskutera yttrandefrihetens funktion i en modern demokrati – och försöka förstå den som en mekanism.
Det är viktigt att påpeka att detta inte utesluter att yttrandefriheten också är en rättighet – snarare betyder det att vi erkänner att de rättigheter vi vill försvara också måste försvaras praktiskt. Faktum är att vi har större chans att försvara yttrandefriheten om vi efterfrågar dess syfte, än om vi envisas med att hävda den som en gudagiven princip som ska försvaras på närmast teologisk grund.
Frågan blir då: varför vill vi ha yttrandefrihet i en modern demokrati? Här utkristalliserar sig snart åtminstone två olika svar som är ganska olika.
Vi har större chans att försvara yttrandefriheten om vi efterfrågar dess syfte.
Det första svaret handlar om hur vi genererar och upptäcker idéer: yttrandefriheten är den bästa mekanism vi känner till för att gemensamt skapa, förbättra och uttrycka idéer – och sedan låta dem konkurrera med varandra. Yttrandefriheten är grunden i den idéernas marknad där vi kan bryta åsikter och tankar mot varandra för att hitta de idéer som bäst låter oss göra fortsatta framsteg som samhälle. I den här modellen är yttrandefriheten en mekanism som påminner om evolutionen – den ser till att de bästa idéerna överlever och de mer ljusskygga samt ogenomtänkta försvinner. Bilden av en sorts yttrandemarknad ansluter nära till ett anglosaxiskt perspektiv, och återfinns som den kanske viktigaste metaforen i den amerikanska rättsordningens syn på yttrandefriheten. Det centrala begreppet i denna modell är idén – det är från idén allt utgår.
Det andra svaret handlar mindre om idén och mer om det offentliga samtalet. Här är yttrandefriheten nyckeln till att finna konsensus och gemensamt besluta hur vi politiskt ska organisera oss och lösa de problem vi står inför som samhälle – inte genom att idéerna konkurrerar, så mycket som att vi ingår i dialog med varandra. Här handlar det om överväganden och balanser mellan olika värden, inte om idéer som vinner över varandra. Den här synen – om vi tillåter oss att generalisera litet – går att spåra till den moderna tyska debatten om demokratin hos exempelvis Jürgen Habermas. Den kan också tillämpas på en mer agnostisk demokratisyn som den hos William Connelly, där det inte handlar så mycket om konsensus som om att bryta åsikter mot varandra på tydligast möjliga vis. Det centrala begreppet i den här modellen är samtalet.
Yttrandefriheten kan alltså motiveras utifrån åtminstone dessa två olika perspektiv: ett idéperspektiv och ett samtalsperspektiv.
***
Hur hjälper oss detta då att gripa oss an dagens debatt? Det framgår om vi frågar hur tekniken, internet och sociala medier på olika sätt påverkat yttrandefriheten – och dess funktioner. Vi kan då se att tekniken mångfaldigat vår förmåga att generera och upptäcka idéer – och att idéernas marknadsplats aldrig varit så omfattande och rikhaltig som den är nu. Vi kan emellertid också se att tekniken inte tycks ha förstärkt eller utvecklat vår förmåga till samtal alls i samma utsträckning – vare sig det gäller det samförståndssökande samtalet eller det mer konfliktorienterade. Samtalet har i stället försvagats av just mångfalden av idéer, som tycks göra det omöjligt att utforma en gemensam bas.
Det här skapar en intressant obalans mellan yttrandefrihetens två motiv. Hur ska man kunna hantera en mängd idéer utan samtal?
Det allt vanligare svaret är att vi måste begränsa antalet idéer. Krav reses på att innehåll ska filtreras hårdare, att plattformarna ska ta större ansvar och att vi måste begränsa yttrandefriheten på olika sätt. Det har skett en glidning från att diskutera vilka idéer som ska begränsas till vilka personer som ska få bidra med sina idéer som i sin tur lett till krav på plattformarna att de helt enkelt ska förbjuda vissa personer att ens delta i idéernas marknadsplats.
Det har skett en glidning från att diskutera vilka idéer som ska begränsas till vilka personer som ska få bidra med sina idéer.
Alla åtgärder fokuserar på just idéerna, och inga på samtalet. Det har sina skäl, förstås. En diskussion om samtalet är en diskussion om vårt eget individuella ansvar som medborgare – hur vi deltar i samtalet och vilka krav som bör ställas på oss. Samtalet bedrivs mellan människor som är ansvariga för vad de gör, och i samtalet finns en grundläggande agens. Att fokusera på plattformar och idéer är mycket bekvämare, eftersom det betyder att människan kan reduceras till en sorts offer för tekniken.
Här sker en märklig sorts omvändning: grupper som normalt avfärdar teknikdeterminismens optimistiska sida – att allt skall bli bättre med automatik och att tekniken driver oss mot allt större tillväxt och framsteg – omfamnar i stället dess pessimistiska tappning. Tekniken identifieras som rotorsak till att samhället polariseras, att vi röstar fel och att fel idéer vinner. Men både den posthumana visionen om singulariteten och den dystopiska visionen om demokratins upplösning i sociala medier drivs av samma grundläggande deterministiska förståelse av tekniken. Det spelar ingen roll vad vi gör, vi sitter fast i en maskin som mal vidare oavsett våra handlingar.
Frågor om samtalet är mycket mer besvärliga, men inte bara för att de inskärper vårt eget ansvar för demokratin, utan också för att de ställer frågor om hur en demokrati och ett offentligt samtal ens kan organiseras. Finns det begränsningar för det offentliga samtalet som vi ännu inte förstått?
Ett närmare studium av det offentliga samtalet fordrar att vi ställer frågor som hur stort det rimligen kan vara, och hur snabbt det kan gå.
Ett närmare studium av det offentliga samtalet fordrar att vi ställer frågor som hur stort det rimligen kan vara, och hur snabbt det kan gå. Kanske måste vi också fråga oss hur tätt sammanknutna vi kan vara i en demokrati utan att rykten börjar sprida sig så snabbt att kunskapsbildningen inte har en chans. Här finns en mängd olika problem som vi inte riktigt ägnat den uppmärksamhet som vi – och då menar jag alla aktörer, inklusive plattformarna – bör om vi vill fortsätta att utveckla det offentliga samtalet i informationsåldern.
***
Låt oss göra ett tankeexperiment. Säg att vi ville konstruera det offentliga samtalet från grunden: hur skulle vi då gå tillväga och vilka designkrav skulle vi ta hänsyn till?
Det är lätt att börja i tekniken här, men vi gör klokt i att i stället återvända till den tidiga informatiken och Herbert Simon. När vi skriver informationsålderns historia en gång i tiden kommer Simon att framstå som en av de viktigaste rösterna – men också som en av de kanske mest missförstådda.
Simons forskning om människans beslutsprocesser gav honom Riksbankens pris till Alfred Nobels minne år 1978 när han påpekade att vi inte maximerar nytta så mycket som ”satisfierar” nytta. Vi är faktiskt ofta nöjda med ”good enough” och det i sin tur är vår smala lycka, eftersom vi utan denna begränsning i rationaliteten skulle fastna i oändliga utvärderingsprocesser för att se om det inte gick att hitta något alternativ med litet mer nytta.
Simons insikter kom att lägga grunden till den beteendevetenskapliga ekonomin, men den fokuserade snabbt på olika sorters felslut eller ”biases” och hur dessa kunde förebyggas. Simon ansåg att detta var ett misstag. Det som kallas felslut är det förnuft som evolutionen försett oss med, och vi gör klokt i att inte glömma biologen Orgels regel: evolutionen är alltid smartare än du. Vi bör försöka förstå dessa mekanismer – inte eliminera dem som automatiskt odugliga.
Vi gör klokt i att inte glömma biologen Orgels regel: evolutionen är alltid smartare än du.
Simon uppmärksammade också tidigt att informationsöverflödet skulle komma att bli ett problem. År 1969 skrev han ett anförande i vilket han konstaterade att det med en rikedom av information oundvikligen skulle följa en brist på uppmärksamhet. Denna insikt borde enligt Simon leda oss till att försöka förstärka den mänskliga uppmärksamheten så mycket som möjligt – helst genom att utveckling av artificiell intelligens, så att vi kan lära oss snabbare i informationsöverflödet. Det är anmärkningsvärt förutseende position att ha intagit redan 1969, för att uttrycka det milt – men för Simon var den självklar. Gemensamt för mycket av Simons forskning var nämligen att han utgick från de mänskliga begränsningarna som ett designkrav för tekniken – om det så gällde satisfiering eller uppmärksamhetsbrister. Simon förordade en sorts grundläggande biologisk förståelse av de ramar för tekniken som människor måste hålla sig inom.
Den här tanken är värd att utveckla: kan det vara så att det finns rent biologiska begränsningar för hur vi kan och bör utveckla tekniken?
Ur ett perspektiv är detta trivialt: givetvis tar vi hänsyn till det mänskliga ögat och örat när vi utvecklar tekniken och mobiltelefonens storlek och gränssnitt är utformat för just den mänskliga handen. Tekniken är ju trots allt en artefakt som används av människan, och därför måste den formas efter hennes förutsättningar.
Samtidigt kan vi konstatera att internet inte utvecklades så – det utvecklades som en abstrakt övning i hur nätverk mest effektivt kunde utformas för informationsöverföring. Allt som sedan byggdes på internet byggdes på en infrastruktur som maximerar informationsöverföring och minimerar avståndet mellan olika noder. Internet är ett oerhört effektivt verktyg för robust och resilient informationsöverföring globalt.
Följer det därav att det är den bästa designmodellen för det offentliga samtalet? Eller bör vi försöka utforma det på nytt utifrån den nya tekniska verkligheten, men inom människans ramar?
***
Santa Fe-institutet i USA koncentrerar sin forskning på komplexa system. I början av oktober anordnade de en konferens som handlade om huruvida snabbare och mer riktad kommunikation skapar nya samhälleliga och ekonomiska risker. Konferensen sponsrades av banken UBS, som tänker mycket kring nya former av risker. De frågor som stod i centrum handlade om kognition och socialitet – hur vi tänker bäst tillsammans, och när tekniken kommer i vägen för oss. Det är i frågeställningar som dessa som vi kanske kan hitta ledtrådar till hur vi kan utveckla samtalet i stället för att begränsa tillgången till idéer.
Låt oss se på några hypoteser som vi skulle kunna utforska mer.
Kan det vara så att det offentliga samtalet har en optimal storlek? Hur många personer kan debattera och diskutera på ett sådant sätt att deras diskussion stärker demokratin? Finns det biologiska gränser för gruppstorlek när det gäller kollaboratär kognition? Det uppmärksammade Dunbartalet, som evolutionspsykologen Robin Dunbar formulerade genom att se på andra primater och hur deras hjärnor storlek korrelerade med deras gruppstorlek, antyder att människor naturligt kan hantera grupper på runt 160–200 personer. Kan det offentliga samtalet vara större än så? Hur mycket större? Och vad skulle hända om man på sociala medier kunde ha högst 200 vänner? Skulle storleken påverkas av hastigheten i informationsöverföringen? Vad skulle hända om man kan kunde publicera ett inlägg i veckan? Eller om man hade en ranson av kommentarer?
Kan det vara så att det offentliga samtalet har en optimal storlek?
Hur förhåller sig det offentliga samtalet till ett socialt nätverks sammanflätning? I sociologin finns forskning som antyder att genomsnittsavståndet mellan två personer i olika samhällen och globalt är runt sex personer – det är detta som lett till det populära begreppet ”six degrees of separation”. Tanken är enkel: om du frågar hur långt det är mellan någon du känner och president Trump så tittar du bara på vänskapsrelationerna och följer dem tills du hamnar hos Trump. Ofta är det då bara sex hopp (en vän som känner en vän som känner en vän…) mellan två slumpmässigt valda individer.
I sociala medier är avståndet emellertid mycket lägre och det krymper snabbt: det betyder att information sprids snabbare. Facebook publicerade själva forskning som visade att genomsnittsavståndet är runt 3,5 – och frågan är om det är för tätt. Kräver demokratin kanske en viss distans? Finns en risk att den ökande gravitationen i sociala nätverk skapar svarta hål som demokratin försvinner i? Här kan det förstås också ha betydelse hur tätt sammanknutna nätverken är i övrigt och om alla har tillgång till alla andra. En enkel insikt är att i ett tätt sammanflätat nätverk så överförs information snabbare, men tiden för att bearbeta den och förstå den, så att den kan utvärderas som kunskap, minskar.
Bristen på mänsklig uppmärksamhet är ett annat problem som vi måste lösa när vi utformar det offentliga samtalet. Hur ser vi till att alla har möjligheter att fokusera på det man vill? Hur balanserar vi individuellt ansvar och distraktion? Och ska det verkligen ske centralt hos plattformarna? Eller bör vi trycka ut filtreringen till individen? Tänk dig en värld i vilken du kan avgöra vilken information som du filtrerar bort, i stället för att den filtreras bort åt dig – en kontrollpanel där du bestämmer över innehållet i dina medieflöden och själv tar kontrollen över ditt flöde – skulle inte det vara att föredra framför att plattformarna försöker filtrera bort innehåll? Vi kan ju – i vårt tankeexperiment – välja att låta individen filtrera själv och avskaffa centraliserade filter. Det var faktiskt inte självklart att plattformarna skulle moderera innehåll i webbens barndom – det fanns en snabbt växande filterindustri där användare kunde köpa egen mjukvara och definiera egna filter, och därmed också ta ansvaret över sin informationskonsumtion. Frågan om vem som filtrerar är inte oviktig för utformningen av det offentliga samtalet.
Tänk dig en värld i vilken du kan avgöra vilken information som du filtrerar bort, i stället för att den filtreras bort åt dig.
Hur är det med identitetens roll för det offentliga samtalet? Människans kroppslighet och identitet är en förutsättning för hennes språk och därmed också för hennes tankeverksamhet. Kan man återskapa identitet, kroppslighet och därmed också ett annat sorts ansvar i virtuella miljöer? Omvänt – finns det former av anonymitet som kan vara nyttiga för det offentliga samtalet om det som sägs under denna anonymitet sägs i en särskild domän?
Simone Weil föreslog att yttrandefriheten skulle delas i två: en där man fick säga allt, och en där man hölls ansvarig för det man sade om man också menade det. Juridiskt, noterade hon, kanske detta är svårt, men vi behöver båda dessa domäner: en där vi kan mena något på riktigt och en där vi kan pröva idéer. Kan tekniken hjälpa till att hålla dem åtskilda? Kan våra verkliga åsikter – de vi vill mena – etsas in i blockkedjor eller med andra kryptografiska verktyg så att vi kan ”go on the record” när vi verkligen vill bli tagna på allvar?
Läs också:
Det här är spekulativa, ofta orealistiska idéer. Tankeexperimentets värde ligger i stället i att vi måste fundera över var vi börjar – om det är i människans förutsättningar eller teknikens förmåga. Ett starkt offentligt samtal kräver nog att vi börjar hos människan.
Santa Fe-institutets forskning handlar just om hur vi som människor kan hantera den växande komplexiteten runt om oss – och i grunden är detta problem detsamma som frågan om hur det offentliga samtalet kan utformas i informationssamhället. Det är inte i polariseringen utan i komplexiteten rötterna till utmaningen ligger.
***
Dagens debatt om yttrandefriheten handlar ofta om plattformarnas ansvar – men då ofta endast om plattformarnas ansvar för att reducera tillgången till vissa idéer eller visst innehåll. Det finns ett annat, mer intressant, plattformsansvar här – och det är ansvaret för att utveckla det offentliga samtalets förutsättningar. Om vi vänder på debatten och slutar diskutera vad som ska tas bort, och i stället diskuterar hur vi stärker yttrandefriheten genom att fokusera på dess mekanismer och syfte – ja, då har vi större chans att utveckla demokratin tillsammans.
Det är givetvis svårare – och kanske kräver det än mer omfattande reformer i hur plattformarna är utformade – men det är också en långsiktigt mer hållbar lösning. Det finns nämligen inget som tyder på att informationsexplosionen håller på att avta. Om vi återvänder till Simon så insåg han detta – och just därför talade han om informationsrikedomen: att vi har fler idéer och mer information är fantastiskt, så länge vi kan fokusera vår uppmärksamhet på ett sådant sätt att vi gör det bästa av denna rikedom.
Det fordrar att vi både tar ansvar själva och utformar tekniken utifrån människans begränsningar.
Omslagsfoto: Shutterstock.