Professorn som tog strid mot DDR-Sverige

Många blir nog liksom jag förvånade över att höra att det fanns viktiga röster för marknadslösningar i tiden då regleringar i arbetsmarknad, bostadsmarknad och sjukvård blev populära i efterkrigstiden. Lundaprofessorn i nationalekonomi Ingemar Ståhl (1938–2014) började som en traditionell socialdemokrat men kom att bli en stark förespråkare för marknadsliberala lösningar med åren.

Ingemar Ståhl producerade en imponerande mängd texter. Några av dem går att läsa i den nya boken Ingemar Ståhl – en ekonom för blandekonomin (red: Christina och Lars Jonung, Dialogos förlag). Förutom hans texter sammanfattas hans gärning, som inte är oansenlig. Han bidrog med statliga utredningar, rapporter, tidningsartiklar och all möjlig övrig akademisk litteratur. Långt ifrån allt han skrev blev publicerat, dels på grund av hans tidsoptimism och oförmåga att följa deadlines, dels på grund av att var intresserad av så väldigt många olika ämnen. Han ägnade sig främst åt policy och analys av intressekonflikter, snarare än matematisk härledning och akademisk teori.

Ståhl var den som tog teorin om public choice till Sverige, och använde den som förklaringsmodell för att blottlägga hur myndigheter och intressegrupper agerar för att maximera sin storlek och inflytande över politiken. Public choice låg till grund för mycket av hans kritik mot det offentligas förmåga att lösa marknadsmisslyckanden, och i och med det var lösningen allt som oftast att kringgå möjligheten för marknader att domineras av dessa intressegrupper.

Det bästa exemplet på hans inflytande är konflikten om studiefinansiering. Ståhl var involverad i den statliga utredningen under tidigt 1960-tal om hur studenternas uppehälle skulle stöttas. Det fanns starka röster för olika stipendiesystem, och de politiska studentföreningarna yrkade på regelrätt studielön, eftersom som de menade att studier var en typ av arbete.

Ståhl lyckades övertala utredningen med Olof Palme som ordförande att detta skulle orsaka felaktiga incitament och till och rent av öka inkomstskillnader genom att studenter med hög framtida inkomst finansierades av de som arbetar. I stället vann hans förslag om en livscykelomfördelning, vilket gör att studenten måste ta en mer medveten ställning till om utbildningen kommer att vara värd lånet. Än i dag är Ingemar Ståhls principer vägledande för studielånen som administreras av CSN.

Ståhl var den som tog teorin om public choice till Sverige, och använde den för att blottlägga hur myndigheter och intressegrupper agerar för att maximera sin storlek och inflytande över politiken.

Studiefinansieringen var förslaget som togs emot bäst av politiken. Redan 1963 ifrågasatte han strängt hyresregleringarna i bostadsmarknaden, och förutsåg många av de problem som dagens bostadsmarknad lider av. I hans kritik av löntagarfonderna bidrog han med välbehövlig nationalekonomisk kunnighet och fick det smickrande epitetet ”farlig debattör”. Gällande sjukförsäkringssystemet pekade han på ökande kostnader i sjukvården, och föreslog han att man kunde använda vouchersystem eller förändringar i sjukförsäkringen för en mer effektiv resursfördelning. Han kritiserade också regleringarna inom många andra områden, till exempel jordbruksmarknaden, arbetsmarknaden och finansmarknaden.

Om den svenska välfärdspolitiken hade gjort upp med de betonggrå regleringarna som var gammalmodiga redan vid deras införande hade vi kanske i dag haft fler flexibla system och marknader som klarat förändringarna i samhället på ett bättre sätt. Det är spännande att lära sig mer om de institutionella förändringar som skedde under efterkrigstiden, och hur endast några få individers övertygelser kan vara nog för att påtagligt kunna ändra Sveriges ekonomiska historia.

Boken får Ingemar Ståhl att verka väldigt tidstypisk i sin politiska ansats, brist på specialisering, och sin skepsis inför matematisering av nationalekonomin. Som skolad i ekonomi i dag saknar jag ibland en stadig empirisk grund för hans åsikter. Forskningen var under den här tiden ganska teoretisk och deduktiv, och det kommer också fram i Ståhls texter. Dagens forskning, med sina ibland alltför högt värderade statistiska analyser och stora datamängder, har ändå en övertygande kraft som inte ens Ståhls pedagogiska stil inte riktigt når upp till.

Ståhl är således verkligen ett barn av sin tid, men är samtidigt lika aktuell i sin kritik av hur beslut fattas, och för vem. I stället för att fastna i diskussioner om det empiriska underlaget presenterar Ståhl sina åsikter med elegant retorik och logisk argumentation, vilket kan vara nog så främmande för nyexaminerade ekonomer. Detta pedagogiska och underhållande stildrag delar han med tidigare ekonomer, och är som vanligt en frisk fläkt, då mycket av den samtida ekonomiska forskningen och litteraturen har problem att nå utanför kretsen som förstår konfidensintervall och regressionsanalys.

Ståhls gärning berättas genom kapitel skrivna av en imponerande lista med forskare som arbetat tillsammans med honom i de ämnesområden där de verkade tillsammans. Här blandas anekdoter med personliga uppfattningar om Ståhls forskning. Majoriteten av boken består av ett urval av Ståhls egna texter. Trots att Ståhls texter är till åren komna är de likväl lika aktuella, eftersom många regleringar i stort sett inte förändrats sedan deras införande.

Ingemar Ståhls gärning och texter innehåller mycket sprängstoff för marknadsliberaler som på allvar intresserar sig för hybridlösningar och praktiskt genomförbara marknadsreformer. Inte minst lockar den samlade bibliografin i slutet av antologin till mer läsning, och det kommer förvåna mig om Ingemar Ståhl inte kommer bli aktuell än en gång då marknadsreformer vädrar ny luft.