Det val som fransmännen går till vallokalerna för den 10 april saknar motstycke.  Samhället de nu åter tar plats i har varit nedstängt i två års tid. Många har varit oroliga, permitterade eller arbetslösa. Alla har i stort sett levt med munskydd. Vardaglig överlevnad har reducerat intresset för visionära politiska linjetal till ett minimum. Dessutom brukar akuta världskriser belöna den som för stunden sitter vid makten. 

När Emmanuel Macron 39 år gammal valdes till president på våren 2017 slog han ner som en bomb. Det enda politiska den unga bankiren hade med sig i sitt CV var posten som ekonomiminister i Francois Hollandes regering, där han hade fixat söndagsöppna affärer. 

Nu är mannen som ”varken är vänster eller höger” på väg att bli omvald för ytterligare fem år, och det utan att ens bedriva någon egentlig valkampanj. Istället skickar han ut färdiginspelade videoframträdanden på två-tre minuter som visas på storbildsskärm inför anhängare runt om i landet.  För att det hela ändå ska få lite nerv brukar någon minister eller annan partiprofil vara på plats. Vid videopresentationen i Nice i förra veckan var det Macrons förre premiärminister Edouard Philippe som höll i välkomstanförandet.  Samlingslokalen var dock för stor eftersom det bara kom 2 000 åhörare så arrangörerna fick förminska ytan så det blev mer bildmässigt attraktivt.  

Edouard Philippe, nu avvaktande borgmästare i Le Havre, har för övrigt grundat det borgerliga partiet  Horizon till stöd för sin kompis Macron. Philippe förväntas ställa upp i presidentvalet 2027.  Hans  stöd är viktigt eftersom han i mätning efter mätning ständigt koras till Frankrikes mest populära politiker. 

Under de senaste två åren av sin mandatperiod har Macron legat på runt 20–22 procent i väljarstöd. Han har i stort sett klarat sig från politiska skandaler, och har fortsatt försöka tvätta bort stämpeln som intellektuellt arrogant. Frankrikes ekonomiska tillkortakommanden har delvis kunnat förklaras som ett resultat av pandemin. 

Hur som helst tycker de flesta fransmän att Macron vuxit som statsman under coronaåren.  

Men det sitter samtidigt i varje fransmans DNA att när väl man valt en president inleds omedelbart arbetet med att försöka avsätta honom.   

Cyniskt uttryckt har ryssarnas invasion av Ukraina ökat Macrons väljarstöd med uppåt åtta procentenheter.

Det vore fel att påstå att de breda massorna älskar Macron, men helt uppenbart att ganska många hyser en pragmatisk acceptans för honom. En fransman tycker för övrigt om att ha sin president synliggjord på den internationella politiska arenan. Därför är Macrons roll som fredsmäklare uppskattad även om den hittills inte gett ett smack. Hans många personliga möten och telefonsamtal med Putin, som alla visat sig vara fruktlösa, ger honom nu runt 30 procent i mätningarna. Cyniskt uttryckt har ryssarnas invasion av Ukraina ökat Macrons väljarstöd med uppåt åtta procentenheter på bara en månad. 

Eller som en politisk bedömare på tidningen Le Monde skriver:

”Macron har redan vunnit. Han går på vatten!” 

Statistik visar att Macron i dag har den största ledningen en fransk presidentkandidat haft sedan Francois Mitterrand utmanades av Jacques Chirac 1988.  Macron har i dag nästan dubbelt så stort stöd som den ”ständiga tvåan” Marine Le Pen, som ligger på runt 18–19 procent. Men Le Pen ökar. Inte minst för att hon tagit tag i de vardagliga frågorna för vanligt folk som de galopperande bensin- och energipriserna. 

Det är troligen de här två som möts i den andra och avgörande omgången 24 april. Ja, precis som 2017.  Den här gången skulle Macron vinna med sådär 55 procent mot 45 procent till Le Pen. En del mätningar ger ännu större skillnad.  Det är efter det här valet som bedömare tror att Marine Le Pen drar sig tillbaka från toppolitiken. Tredje gången, inte gillt.

***

Presidentutmanarna har det jobbigt över hela linjen. Att Putins ande svävar över valet är ytterst jobbigt för de tre främsta – två högerpopulister och en vänsterextremist.  Alla tvingas de nu ta avstånd från sina tidigare så vänliga ord om den ryske ledaren vars artillerisalvor nu pulveriserar stad efter stad och tvingar ner skräckslagna människor under jord. Tidigare ansåg trion i olika grad att Putin var en beundransvärd rysk nationalist, som stod upp mot Natos och USA:s dominans.  Nu låtsas man mest att det regnar.

Marine Le Pen står med en närmast obrukbar valbroschyr, tryckt i 1,2 miljoner exemplar, där hon på ett fotografi glatt skakar hand med Putin. Dessutom var det ryska banklån som möjliggjorde hennes och Nationell samlings valkampanj 2017.  

Den ännu mer högerpopulistiske journalisten och TV-kändisen Éric Zemmour som vill ”rädda muslimerna från islam” ligger på sådär 12 procent i mätningarna och biter sig säkert också i tungan över alla patriotiska lovord han fällt över Putin. 

Att Putins ande svävar över valet är ytterst jobbigt för de tre främsta – två högerpopulister och en vänsterextremist. 

”Vi behöver en fransk Putin”, säger Zemmour i ett nu viralt avdammat videoklipp från 2018. Zemmour vill så klart helst att klippet försvinner i ett digitalt svart hål. Jo, han backar i mätningarna.

Vänsterextremisten Jean-Luc Mélenchon, som nu faktiskt ökar, ligger på runt 13 procent. Han har också trampat snett, när han envist och sedvanligt koleriskt hävdat att allt som Putin gör är en konsekvens av att han tvingas agera mot Nato. Mélenchon har visserligen tvingats ta avstånd från Ukrainainvasionen, men är samtidigt emot omvärldens vapensändningar till Ukraina.  

Hans framgångar i mätningarna de senaste veckorna bör nog betraktas som resultatet av att han är den ende kandidat vänstersidan har, för att ingen annan håller måttet.  Mélenchon vill avskaffa den ”femte republiken” från 1958 och införa en diffus sjätte, sätta stopp för  ”den franska presidentmonarkin” och sänka pensionsåldern till 60 år.   

Det är för övrigt ingen slump att fransk press skadeglatt döpt de här tre kandidaterna till  ”Les trois Moscoutaires” – de tre Moskvatörerna”. 

Invandringen som roten till allt franskt ont, som ju är de två högerpopulisternas paradgren, har av naturliga skäl uttryckts mer sällan i denna valrörelse.  Både Le Pen och Zemmour har tvingats ändra fokus inför alla tv-bilder från krigets Ukraina.  

”Vi ska ge flyktingarna ett respektfullt välkomnande”, säger nu Marine Le Pen.

Men samtidigt tycks hon vilja markera avstånd genom att säga: ”Jag beundrar inte Mr Zelenskyj särskilt mycket!”

Först ville hon inte närvara vid hans framträdande på länk inför franska nationalförsamlingen.  Men trycket från opinionen och hennes egna rådgivare fick henne att ändra sig. Marine Le Pen är också bitter över att hennes politiskt profilerade systerdotter Marion Maréchal under buller och bång övergett sin mosters parti inför presidentvalet och i stället gått till Éric Zemmour. Det är samma Zemmour som inte står ut med Le Pen eftersom han tycker att hon är ”vulgär”.  

Personligen tror jag att den skickliga Marion Maréchal blir den franska högerpopulismens nya portalfigur inför presidentvalet 2027.   

***

De största valfrågorna enligt mätningarna är nu Ukrainakriget, följt av terrorhot och säkerhet, samt  den bristande köpkraften – ”pouvoir d’achat ” som är ett sammanfattande begrepp för folks vardagsekonomi med både bensin, energi, matpriser och den stigande inflationen.

När den okände Macron vann valet 2017 menar många politologer att han helt enkelt hade tur, eftersom det traditionella högerpartiet ”Les Républicains” (LR) imploderade i ”Fillon-skandalen”. Presidentkandidaten Francois Fillon hade betalat sin hustru Penelope konsultarvoden på flera miljoner ur partikassan, bara för att vara till hands.  Borgerliga och rättskaffens väljare övergav partiet i avsmak och gick till Macons oprövade. 

2022 skulle det bli annorlunda. Det så skadeskjutna partiet skulle återuppstå och ta sin rättmätiga plats. I en intern medlemsomröstning i december 2021 valdes Valérie Pécresse till ny samlande presidentutmanare.  De första nationella mätningarna pekade på en segervind utan like. Pécresse seglade upp till bortåt 18 procent. I någon av mätningarna var hon till och med större än Macron. 

Den traditionella högern står klämd mellan den extrema högerpopulismen och den mer liberala Macron-högern.

Sedan dess har mycket barkat utför för henne och partiet. Hennes första massmöte som presidentkandidat den 13 februari blev ett dunderfiasko. Pécresse är en urdålig talare och publiken slutade i princip applådera. När hon halkade in på ”Le Grand Remplacement” (det stora skiftet), en knäpp högerextrem konspirationsteori om att ersätta vita fransmän med invandrade muslimer, hade de mera rumsrena konservativa fått nog. Men hur hitta en ny trovärdig kandidat två månader före första omgången? 

Problemet för Pécresse är att spännvidden mellan höger och vänster inom partiet är så stor, att väljarna blir förvirrade.  Ideologiskt kan man, förenklat, uttrycka det som att partiet står klämt mellan den extrema högerpopulismen och den mer liberala Macron-högern. 

Pécresse och hennes strateger har misslyckats med att hitta ett politiskt utrymme som inte redan är upptaget och som kan återskapa partiet som relevant hos väljarna. Att hon dessutom av många uppfattas mer som en teknokrat (visserligen en kompetent sådan) än en politiker, har inte ökat populariteten. En annan märklig omständighet är att hennes egen partikamrat, den tidigare presidenten Nicolas Sarkozy, inte uttalat stöder henne. Vilken signal sänder det till väljarna? 

Som fransk politiker måste man dessutom glatt och självsäkert gilla att skaka händer, klappa kossor på huvudet, äta stärkande inälvsmat inför kamerablixtarna och pussa bebisar. 

Det syns att Valerié Pécresse inte gillar något av det.

Pécresse har visserligen inte själv trampat snett i Putin-sörjan. Men partiet är ändå befläckat genom att den tidigare premiärministern och partikamraten Francois Fillon precis tvingats lämna två ryska gasbolag som han satt i styrelsen för. Det är heller inte snyggt att hennes gamla partiordförande och president Jacques Chirac gav Vladimir Putin Hederslegionen 2006. 

***

Ett av de märkligaste skeendena i fransk nutidspolitik är naturligtvis det som hände vid Macrons skrällseger 2017. I dag, fem år senare, är hela det franska politiska landskapet totalt förändrat.

De två partier som format fransk politik sedan femte republikens införande 1958 och som dominerat all samhällelig utveckling, är idag närmast utraderade. 

Socialisterna (PS) med gamla profiler som Mitterrand och Hollande ligger i mätningarna runt ynka två procent, formerade bakom Paris borgmästare Anne Hidalgo. Partiet har tvingats sälja sitt pampiga partihögkvarter i Paris av ekonomiska skäl.  

De högerkonservativa Les Republicains med profiler som Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy verkar nu halka ner till under 10 procent.  Som om inte detta vore tillräckligt med elände har Valérie Pécresse i veckan smittats med Covid-19 och får därför driva sin avslutande presidentkampanj ”på distans” under minst en vecka.

Några TV-debatter ställer Macron inte upp på förrän i andra omgången, har han låtit hälsa. 

Om det finns en sak utmanarna i årets val är överens om så är det att Emmanuel Macron bedriver valrörelse på ett oacceptabelt sätt.  Eftersom han i stort sett inte syns i valkampen har hans huvudmotståndare närmast blivit osynliggjorda. Det går inte att utmana en president som inte syns i valrörelsen.

Några TV-debatter ställer Macron inte upp på förrän i andra omgången, har han låtit hälsa. Utmanarna kan visserligen debattera med varandra, men inte med presidenten ty han har viktigare saker för sig, meddelas mellan raderna i hälsningen.

I stället syns Macron glida runt på den världspolitiska arenan som internationell fredsmäklare, ha återkommande men fruktlösa samtal med stendöva Putin och därmed befinna sig väldigt långt från vanliga franska valmöten. Som om inte detta var nog är som bekant Frankrike under Emmanuel Macron även EU:s ordförandeland fram till 1 juli.  

Rådgivare i Macrons egen valstab höjer nu ett varningens finger. Han måste ta presidentvalet på allvar. Det räcker inte med utskickade videoklipp för att engagera väljarna. Det är riskabelt att enbart synas på bilder med internationella kostymnissar i glassiga konferenslokaler, istället för att prata vardagsekonomi med bekymrade småbarnsföräldrar tillika väljare. 

Det skulle  bli förödande för återvalskampanjen om väljarna i chockerande klarsyn plötsligt ser sig själva som presidentens nyttiga valboskap. 

Röstskolk är ett väldigt hotfullt begrepp för alla valstrateger, eftersom det omkullkastar det mesta som en blixt från en klar himmel. Mätningar över det kommande valdeltagandet pekar mot att kanske så många som 30 procent av väljarna stannar hemma i första omgången den 10 april.  Det oroar. För om politiker- och partiföraktet ökar bland gemene man, kan man troligtvis räkna med att människor istället engagerar sig i utomparlamentariska grupperingar som etablissemanget inte har någon kontroll över.  En ledartext i tidningen Le Point ställer frågan:

“Blir det fem års regerande eller fem år av katastrofal politisk spänning?”

Macron vill inte, och ingen annan fransk politiker heller egentligen, få tillbaka tre miljoner skränade Gula västar på gatorna. Den protest som inleddes i oktober 2018 berodde på ökande bensinpriser, men den svällde snart till allmänt politikerförakt. Rörelsen självdog dock bakom munskydd och ständigt spritade händer. Men nu är pandemin på väg mot sitt slut.

***

Att Frankrike är ordförandeland i EU just under Putins framrullande angreppskrig passar lite cyniskt uttryckt Macron som hand i handske. Hans övergripande mål har alltid varit att göra EU till en mer integrerad och starkare världsmakt för att kunna stå friare mot USA, Kina och Ryssland, gärna lite på Natos bekostnad. 

EU måste kunna lita på sin egen förmåga när det börjar blåsa storm i världen. Europa behöver en politisk hjärna som matchar dess finansiella muskler. Eller som Macron sa i sitt nyårstal, och det var innan Ukrainakriget:

”Det nya året 2022 måste bli en vändpunkt för Europa!”  

Sverige har sedan februari inga problem med att skicka vapen till ett krigförande land.  Och Tyskland skickar både vapen och ökar den egna försvarsbudgeten till två procent av BNP under sin nya socialdemokratiska förbundskansler Olaf Scholz. Företrädaren Angela Merkel, landsmodern, befinner sig nu under omvärdering.  Vi vet ännu inte hur bra Macron och Scholz kommer samsas i den ”fransk-tyska motorn”. Men det verkar arta sig bra.

Och märk väl: det är inte Nato som står som avsändare för alla vapnen till Ukraina, utan just EU.

För Emmanuel Macron är en stark försvarsmakt ett måste.

”Ett land som skyddar sig har en armé”, säger han. ”Vi måste staka ut Europas egen strategiska framtid. Det här är ett nytt steg mot vårt europeiska försvar”. 

Det här är ingen nyväckt insikt hos honom. Ser man till ekonomisk statistik låg det franska försvarsanslaget 2017, när Macron tillträdde, på 32 miljarder euro. Nu ligger det på 41 miljarder euro. Det är en ökning med 27 procent på fem år.  

Frankrikes stående försvar på 204 000 man är i dag EU:s andra till storleken, näst Italien och större än det tyska. Dessutom har landet 290 kärnstridsspetsar och en omfattande egen vapenindustri.  Frankrike betraktas också som det EU-land som har störst stridserfarenhet, med 30 000 man stationerade utomlands i olika konflikthärdar. 

 Även om ekonomin inte är på topp kunde läget vara betydligt värre.

Det Macron går till val på är ett program som lite slarvigt kan sammanfattas som att även om ekonomin inte är på topp kunde läget vara betydligt värre. Tillväxten är rekordhög, men det borde den vara eftersom den rekordsjönk under pandemins värsta yttringar 2020. Arbetslösheten, som när Macron tillträdde låg på 9,5, är nu nere på 7,4 procent. I en valbroschyr från Macrons stab står det att medan köpkraften ökade med 0,2 procent under 2012–2017 har den under hans mandatperiod stigit med 5,5 procent. Men det är naturligtvis siffror som inte står oemotsagda.

Macron går nu till val på höjd pensionsålder till 65 år, fortsatt skattestimulans för småföretagare, pro-business, lättare att avskeda så det blir lättare att anställa. Fortsatt avreglering och avbyråkratisering. Höjd minimilön. Och för att få a-kassa måste man stå till arbetsmarknadens förfogande minst 20 timmar i veckan. Macron sticker inte under stol med att det är hjälp till självförsörjning som gäller för honom.

”Det finns inga som blivit mindre fattiga av bidrag”, säger han. ”Våra socialfall är lika fattiga trots allt ekonomiskt stöd”.

Så går Emmanuel Macron vidare till andra valomgången den 24 april? Mitt svar är ja. Är det lika klart vem han får möta? Mitt svar och alla mätningar pekar på ”den ständiga tvåan” Marine Le Pen.

Det är också henne han helst vill möta för att då framstå som en vänsterkandidat mot en högerpopulist. Det skulle bli betydligt jobbigare om det var Jean-Luc Mélenchon som gick vidare. Då skulle Macron plötsligt stå där som en högerkandidat mot en vänsterman. 

Så – efter två år av pandemi och sex veckor av krig går fransmännen till val utan munskydd och ständigt spritade händer. Valet blir helt klart ytterligare en bekräftelse på ett nytt franskt politiskt landskap, där traditionell socialism och konservatism är som bortsopade. 

Men valet kan också tyvärr bli en bekräftelse på att folk har slutat bry sig. ”Never a dull moment in French politics”, som det hette i en brittisk ledartext nyligen. Och visst är det något speciellt med ett land där ”walkie-talkie” heter ”talkie-walkie”.

Omslagsfoto föreställande Emmanuel Macron när han anländer till EU-toppmötet om kriget i Ukraina: Nicolas Economou/NurPhoto/Shutterstock