Utblick Krönika
Putins krig om medeltiden
Ett fundamentalt fel i den ryska historieskrivningen är att sätta likhetstecken mellan den medeltida statsbildningen i Kyiv och Ryssland. Fredrik Segerfeldt skriver om de högst tveksamma historietolkningar som ligger till grund för Rysslands krig mot Ukraina.
Det råder stor pompa och ståt på Borovitskajatorget i närheten av Kreml i centrala Moskva. Året är 2016 och en nästan 18 meter hög kitschig staty ska invigas. Närvarande vid ceremonin är inte bara ett stort antal potentater, som ledaren för den rysk-ortodoxa kyrkan, patriarken Kirill, utan även självaste Vladimir Putin. Den ryske presidenten håller ett tal som framhåller monumentets betydelse för landets identitet och kultur.
Statyn föreställer Furst Vladimir som år 988, i den grekiska staden Chersonesos på Krimhalvön, lät döpa sig till kristen. Han anses i Ryssland vara landets urfader, grundaren av den slaviska ortodoxa civilisation vars centrum finns i Moskva.
Problemet för Putin och många andra ryssar är dock att det inte var av Moskva – en stad som inte skulle komma att grundas förrän över 150 år senare – som Vladimir var furste. Utan han regerade i Kyiv. Faktum är att redan 1858 restes en staty i Ukrainas huvudstad över samma man, som i detta land kallas Volodymyr. Det är också det jag hädanefter – av princip – kommer att kalla honom. Även i Ukraina anses han vara landets grundare.
Ur ett svenskt perspektiv låter det skrattretande att en person från det första årtusendet av vår tideräkning än i dag kan spela en så central roll.
Ur ett svenskt perspektiv låter det skrattretande att en person från det första årtusendet av vår tideräkning kan spela en så central roll – politiskt och identitetsmässigt. Vi snackar alltså om en tid då Sveriges kung hette Erik Segersäll. Inte ens om det handlade om Segersälls efterträdare, den mer kände Olof Skötkonung, skulle den svenska eliten samlas och lyssna till ett tal av statsministern om den forne kungens betydelse för den nutida svenska nationella identiteten och vår världsunika civilisation. I alla fall inte utan göra sig till allmänt åtlöje.
Men i Ryssland tas sådant på allvar. Så till den milda grad att man startar krig över det. Putin tycker att Ukraina egentligen, och självklart, är en del av Ryssland. Det faktum att Ukraina i många hundra år utvecklades i en annan riktning var bara ett resultat av att västmakterna – dit Polen räknas ur ett ryskt perspektiv – korrumperade landet, språket och kulturen. Ukrainarna är innerst inne ryssar. Putin är så övertygad om detta faktum att han sommaren 2021 lät publicera en essä med titeln Om den historiska enigheten mellan ryssar och ukrainare. En text, som universitetslärare brukar säga, knappt skulle få godkänt i en grundkurs i historia.
Putin och andra ryska imperieideologer gör minst två grundläggande fel i sin (äldre) historieskrivning. Det första är att de ignorerar att medeltidens Kyiv var en helt integrerad del av det övriga Europa, det vill säga med det som idag är väst. Den kulturella eller civilisatoriska uppdelning som senare skulle uppstå mellan Ryssland och Västeuropa fanns inte då. Bland annat gifte furstefamiljen in sig i olika europeiska kungafamiljer. Volodomyrs barnbarn Anna blev till exempel drottning av Frankrike. Det var Moskva som sedan isolerade sig från det övriga Europa och därmed – till skillnad från Ukraina – missade renässansen, reformationen och humanismen, det vill säga stannade kvar i medeltiden.
Det andra fundamentala felet i den ryska historieskrivningen är att sätta likhetstecken mellan den medeltida statsbildningen i Kyiv och dagens Ryssland. Visserligen fanns det länge dynastiskt kontinuitet, men det är inte sant att den tydligaste arvtagaren till Kyivrus är Moskva. Det är det i stället den stat vars huvudstad heter Kyiv som är. Men det finns ytterligare en utmanare till titeln som Rus arvtagare: Litauen. Låt mig förklara.
På 1200-talet hamnade Kyivrus under mongolerna. Men på 1300-talet expanderade Litauen och hade snart ett rike som var störst i Europa och som sträckte sig från Östersjön till Svarta havet. De västra och centrala delarna av Rus, inklusive Kyiv, erövrades, varpå dessa befriades från mongolerna. De perifera delarna av Rus, där Moskva låg, förblev dock under det tatariska oket ytterligare ett sekel.
Litauerna var hedningar och saknade skriftspråk. Så det skedde något ovanligt: erövrarna påverkades mer av de erövrade än tvärtom. Litauerna blev ortodoxa och administrationens språk blev kanslirutenska, det vill säga den fornslaviska som hade använts i Kyiv. Arvet från Rus levde alltså vidare i Litauen, som ganska snart bildade en politisk union med Polen och förblev en stormakt i regionen. Dagens ukrainare är de ruser, ej ryssar, som fram till mitten av 1600-talet skulle styras av Polen.
Putin har alltså inte bara startat krig över saker som hände på medeltiden. Han har dessutom fel i hur man ska tolka dessa händelser.