Ekonomi Essä
Rättspolitiken behöver fler ekonomer
Nationalekonomi kan hjälpa oss att avgöra om rättspolitiska förslag kommer att ge de önskade resultaten. Ändå lyser rättsekonomin med sin frånvaro i svensk politik. Det riskerar att leda till sämre beslut, skriver Erik Lakomaa.
Rättsekonomi, kanske mer känt under det engelska begreppet ”law and economics”, innebär att man tillämpar nationalekonomiska metoder på rättsliga frågor. Man antar att personer i sin relation till lagen inte är substantiellt annorlunda jämfört med när de gör andra saker – handlar med aktier, köper en cykel eller röstar. Däremot behöver man inte anta att människan är fullständigt rationell, bara att människor svarar på incitament.
Rättsekonomin är användbar för att analysera allt från om brottslingar blir avskräckta av straff, hur olika processrättsliga regler påverkar sannolikheten att någon fälls, risken för att tjänstemän begår fel eller övergrepp till om det är lämpligt att hantera rättsliga problem med straff- eller skadeståndsrätt. Rättsekonomin är också användbar för att avgöra på om politiska förslag har förutsättningar att ge resultat.
Detta är sålunda ren signalpolitik utan något praktiskt värde.
I februari lade Moderaterna fram ett förslag om att minimistraffet för övergrepp i rättssak skulle höjas till sex månaders fängelse. Även om förslaget knappast gör någon skada kan det samtidigt inte väntas ha någon som helst påverkan på förekomsten av detta brott. För att det ska ha en avskräckande verkan måste nämligen kostnaden för det förväntade straffet, det vill säga straffet multiplicerat med risken att åka fast och att dömas, vara högre än vinsten av att begå brottet. Det har det inte här. Detta är sålunda ren signalpolitik utan något praktiskt värde.
Ett antagande inom rättsekonomin är att brott begås för att den som begår det tror att vinsten (i form av pengar, eller annan tillfredsställelse) överstiger kostnaden (det straff man får om man åker fast, men också exempelvis stigmat att vara en brottsling). Det behöver inte vara så – det går att missta sig och många kriminella har också psykiska problem, eller agerar under rus, men allt annat lika håller antagandet.
Ett brott som i princip uteslutande begås för att den som utför det tror sig tjäna på det.
Just övergrepp i rättssak är ett brott som lämpar sig väl för denna typ av nyttokostnadskalkyler eftersom det är ett brott som i princip uteslutande begås för att den som utför det tror sig tjäna på det.
Antag att vi har en person A som begått ett rån. A förväntar sig att få tre års fängelse om han blir fälld och samtidigt att det är 80 procents sannolikhet att han blir fälld om B vittnar mot honom, vilket A räknar med att B allt annat lika gör.
Om A antar att han genom att hota B kan få ner sannolikheten att B vittnar till 20 procent. Antag också att A räknar med att åka fast för övergrepp i rättssak med 80 procents sannolikhet om B vittnar. Då kommer det att löna sig om inte övergrepp i rättssak straffas med minst 15 års fängelse.
Hur kommer man fram till detta? Om vi tänker oss det första fallet där A inte hotar och B vittnar. B döms då med 80 procents sannolikhet till tre års fängelse, vilket innebär att det förväntade straffet är 2,4 år.
Om A i stället hotar är det 20 procents sannolikhet att B vittnar och således 16 procents sannolikhet att A döms vilket ger ett förväntat straff på knappt sex månader (med antagande om att straffet konsumeras helt). Det lönar sig alltså. Om straffet för övergrepp i rättssak vore högre skulle dock kalkylen för brottslingen bli negativ.
Det kan även konstateras att om vi har straffkonsumtion, det vill säga att man inte straffas för varje enskilt brott, kommer det att löna sig att begå övergrepp i rättssak så länge detta kan antas påverka vittnesbenägenheten överhuvudtaget – under förutsättning att grundbrottet har ett högre straffvärde (i verkligheten har vi en avtrappning så rabatten är inte 100 procent). Om man i stället adderat straffen för rånet och övergreppet i rättssak hade det räckt att straffet för det senare skulle vara 6,5 år för samma avskräckning som ovan.
Ville Moderaterna minska risken för att vitten utsattes för våld eller hot hade de istället kunnat verka för att ta bort straffrabatterna.
Om Moderaterna velat minska risken för att vitten utsattes för våld eller hot hade partiet i stället kunnat verka för att ta bort straffrabatterna. Det senare är för övrigt en ekonomisk kalkyl det också – avskaffade straffrabatter skulle innebära högre kostnader för att hålla människor i fängelse. Den är dock utspridd på samtliga skattebetalare och bärs inte enbart av personer som varit vittnen till brott.
Rättsekonomi innebär inte bara att man gör nyttokostnadskalkyler, men även andra nationalekonomiska verktyg som spelteori kan tillämpas på rättsproblem.
Ett aktuellt exempel där vissa jurister landar i en position och ekonomiskt skolade i en annan är frågan om omedelbarhetsprincipen. Enligt åklagare skulle ett avskaffande av omedelbarhetsprincipen (det vill säga att endast det som läggs fram för domstol får användas som grund för dom) innebära att fler misstänkta väljer att prata med polisen i förhör i stället för att tiga under utredningen.
Den rättsekonomiskt skolade skulle i stället invända att om omedelbarhetsprincipen avskaffades och att tidiga förhörsuppgifter, med högt bevisvärde, fick användas i domstol skulle det lett till det direkt motsatta. Det vill säga att färre brottsmisstänkta sade något innan förundersökningen var klar och de visste vad polisen visste.
Detta gäller oavsett om den misstänkte är skyldig eller oskyldig – det kan finnas fler skäl att hålla tyst än att dölja egen brottslighet, exempelvis risk för repressalier eller för att man inte har någon lust att i onödan berätta om lagliga men mindre smickrande saker man haft för sig. Det går att visa algebraiskt att ”tiga” vore en dominant strategi, oavsett vad alla andra aktörer gjorde, om man inte hade omedelbarhetsprincip (detta skulle nationalekonomen kalla sub game perfect Nash equilibrium). Med omedelbarhetsprincip finns däremot ingen dominant strategi, ibland är det spelteoretiskt smart att tala med polisen, ibland inte.
Håller vi oss kvar inom processrätten kan man även med rättsekonomi förutse vad som händer om man, som i Sverige, har fri bevisprövning. Det kommer att innebära fler övergrepp mot misstänkta än om bevis som tillkommit på ett olagligt sätt aldrig kunde användas i domstol. Poliser och åklagare som begår brott är ju också människor och svarar på incitament. (Detta skulle kunna kompenseras med extremt hårda straff för dylika brott).
Inte bara straff och rättsprocedurer kan analyserar på detta sätt utan även exempelvis om en fråga bäst hanteras med skadestånds- eller straffrätt.
Inte bara straff och rättsprocedurer kan analyserar på detta sätt utan även exempelvis om en fråga bäst hanteras med skadestånds- eller straffrätt. Om någon kör på ens bil är detta något som kan hanteras skadeståndsrättsligt (även om frågan mestadels sköts av försäkringsbolag). Däremot är det svårt att hantera mord med skadeståndsrätt allena (även om man faktiskt historiskt ibland gjorde det, exempelvis genom att den som mördat någon tvingades betala skadestånd till den mördades släktingar).
Dels hjälps inte den mördade av skadeståndet, dels kan man inte förvänta sig att så många mördare skulle ha möjlighet att betala skadestånd av den omfattning som kan anses kompensera ett liv. Därför har man funnit det mer lämpligt att sätta mördare i fängelse.
Mer av Erik Lakomaa:
I många fall är det dock inte uppenbart att straffrätt är lämpligare än skadeståndsrätt. Som exempel påverkar de möjliga skadeståndens storlek avvägningen – skadestånd är ju också en kostnad och straff (som böter och fängelse) och skadestånd är därför substitut.
För att skadestånd ska fungera avskräckande krävs att väntevärdet är negativt. Om man bara behöver ersätta skadan, exempelvis kostnaden för den cykel som stulits, är de inte det så länge sannolikheten att man behöver betala skadeståndet är mindre än 100 procent. Skadeståndet måste vara (väsentligt) högre för att vara avskräckande. Därför kan man också se att låga skadeståndsnivåer korresponderar med en mer omfattande kriminalisering av olika gärningar.
Giftmord var långt tillbaka svåra att upptäcka. För att få samma avskräckande effekt måste därför straffet bli hårdare.
Utifrån samma rättsekonomiska resonemang kan man även förklara mindre uppenbara förhållanden såsom varför giftmord historiskt bestraffats hårdare (exempelvis genom att man på vissa håll kokades i olja eller brändes på bål i stället för att bara hängas) än där någon mördats med kniv. Giftmord var långt tillbaka svåra att upptäcka (genom att de inte kunde skiljas från vanliga sjukdomar eller förgiftningar som skett av olyckshändelse) och svårare att bevisa i domstol. För att få samma avskräckande effekt (väntevärdet av straff) måste därför straffet bli hårdare.
Brott som motsvarar giftmord idag (svåra att upptäcka och samtidigt svåra att få någon fälld för) skulle kunna vara mutbrott och bestickning. Den som mutar en bygglovshandläggare för att få ett bygglov har ju lika lite anledning som bygglovshandläggaren att avslöja detta, och beslutet kan ses som normalt, det finns ju tolkningsutrymme i detaljplanerna. Samtidigt har sådana brott i Sverige idag relativt lågt straffvärde.
Att dödsstraff minskat i omfattning (både i meningen att det avskaffats i de flesta länder och innan dess kommit att omfatta allt färre brott) kan också det förklaras med ekonomiska resonemang, även om värderingsförändringar också haft en betydande inverkan. Dödsstraff var betydligt mindre avskräckande där den förväntade livslängden var kort och de flesta trodde på ett liv efter detta. Samma avskräckning som dödsstraffet gav på medeltiden kan idag uppnås med (tämligen korta) fängelsestraff.
Hur kommer det sig då att exempelvis Moderaterna lägger fram förslag som en grundkursstudent i nationalekonomi kan visa är meningslösa eller att åklagare lägger fram förslag som skulle leda till att färre skyldiga fälldes? Sannolikt kan förklaringen finnas i att man lämnat utformningen av rättspolitiken till jurister. Det är i så fall ett misstag. Det behövs bredare kunskaper än så.