Utblick Krönika
Reagans parti finns inte mer
Republikanerna under Ronald Reagan var resultatet av ett idogt och långsiktigt idéarbete. Nu är det rivet och förstört. Fredrik Segerfeldt besökte Washington DC och återvände partilös.
I’ve spoken of the shining city all my political life, but I don’t know if I ever quite communicated what I saw when I said it. But in my mind it was a tall, proud city built on rocks stronger than oceans, wind-swept, God-blessed, and teeming with people of all kinds living in harmony and peace; a city with free ports that hummed with commerce and creativity. And if there had to be city walls, the walls had doors and the doors were open to anyone with the will and the heart to get here. That’s how I saw it, and see it still.
Så avslutade Ronald Reagan sitt avskedstal till det amerikanska folket, i januari 1989, efter åtta år som president. Det var hopp, framtidstro och öppenhet för både handel och människor. Mångfald och dynamik.
För min generations borgerliga personer var Ronald Reagan en stor inspirationskälla. I ett rum här på Timbro hänger ett porträtt av honom. Det sägs att tavlan ursprungligen tillhörde migrationsminister Johan Forssell.
För min generations borgerliga personer var Ronald Reagan en stor inspirationskälla. I ett rum här på Timbro hänger ett porträtt av honom.
Tillsammans med personligheter som Margaret Thatcher och Gösta Bohman gjorde han om konservativa partier till liberalkonservativa sådana, med inte så lite fokus på klassisk liberalism. Vid upprepade tillfällen yttrade Reagan meningar i stil med ”I believe the very heart and soul of conservatism is libertarianism”.
De amerikanska politiska partierna fungerar som bekant inte som här. I stället är de breda koalitioner av intressegrupper och väljare. Ronald Reagans republikanska parti bestod grovt sett av tre grupper: de som trodde på fria marknader, de som ville ha en hård linje gentemot Sovjetunionen och världskommunismen samt socialkonservativa kristna grupper.
För oss marknadsliberala svenskar – och kanske europeiska sådana i allmänhet – var det möjligt att hålla för näsan när det gällde det tredje benet med abortfrågan i centrum, och i stället fokusera på de två delar där vi var överens: de liberala demokratierna måste vinna kalla kriget och marknaderna måste få större utrymme i våra stagnerande ekonomier. Vi kände en närhet till Reagans rörelse.
***
Ur detta perspektiv är det sorgligt att betrakta den nuvarande amerikanska högern, såväl det republikanska partiet som tankesmedjorna runt omkring. Jag hade så klart redan märkt utvecklingen på avstånd, men efter en vecka i Washington DC med Timbros spetsutbildning Stureakademin blev det mer påtagligt. Den kristna socialkonservatismen är kvar, men tron på marknader och öppenhet är borta med vinden och numera kramar man regimen i Kreml. Från två av tre rätt till noll av tre.
Särskilt Heritage Foundation, den tankesmedja som stod allra närmast Ronald Reagan, är numera en helt integrerad del av Donald Trumps MAGA-rörelse. För att illustrera var de befinner sig ur ett europeiskt perspektiv ger de Ungerns president Viktor Orbán stöd och nyligen släppte man ett briefing paper, skrivet av en man på Margaret Thatcher Center for Freedom, där de välkomnade den nationalkonservative Andrej Babiš seger i det tjeckiska presidentvalet. Allra mest uppmärksamhet har det fått att Heritages president Kevin Roberts under hösten har varit i blåsväder för sitt intensiva försvar för journalistaktivisten Tucker Carlsons samröre med nynazisten Nick Fuentes. Såväl Maggie som Ron rullar runt av olust i sina gravar.
Såväl Maggie som Ron rullar runt av olust i sina gravar.
Det som sker är att partiernas koalitioner skiftar. De byter helt enkelt ut sina väljare, något som sker i amerikansk politik då och då.
Ronald Reagans parti var resultatet av ett idogt långsiktigt idéarbete kanske främst representerat av William F Buckley och hans tidskrift National Review. Den förste republikanske toppolitikern på nationell nivå att ansluta sig till denna rörelse var Barry Goldwater, som i 1964 års presidentval mot Lyndon B Johnson vann endast sex delstater. Denna brakförlust brukar dock anses ha lagt grunden för Reagans segrar något decennium senare.
Det var signifikativt att de delstater Goldwater vann, förutom hemstaten Arizona, alla låg i den djupa södern. Ända sedan inbördeskriget hundra år tidigare hade sydstaterna avskytt Lincolns parti och röstat demokratiskt. Den demokratiska koalitionen bestod av segregationisterna i södern, fackförbunden i de stora städerna samt den progressiva intellektuella östkusteliten. Tänk JFK och LBJ ihop. Detta förändrades alltså 1964 när sydstaterna, kanske främst representerade av Strom Thurmond som i 48 år representerade South Carolina i senaten, bytte parti.
Nu har ett nytt sådant skifte ägt rum. I Republikanerna är kalla krigarna av lätt insedda skäl numera försvunna och efter det misslyckade kriget mot terrorismen är det få som vill se – och betala för – amerikanska militära äventyr. De som vill ha friare marknader tiger vidare still eller har lämnat. Nu är det merkantilism och statlig inblandning i ekonomin för hela slanten. Från Reagans koalition är det bara de socialkonservativa kristna kvar. Till det kommer vit protektionistisk och nationalistisk arbetarklass.Det finns alltså få skäl för svenska marknadsliberaler att känna samhörighet med Republikaner.
I stället kanske det är Demokraterna vi får söka oss till. För i den intellektuella delen av den progressiva amerikanska rörelsen händer det intressanta saker. I boken Abundance (2025)slår Ezra Klein och Derek Thompson ett slag för en vänster med liberaliseringar och tillväxt i fokus. Vidare har en vänsterintellektuell som Noah Smith reagerat på den växande statsmakten och den auktoritära trenden med att be libertarianer om ursäkt. De kalla sig new liberals och kanske kan det amerikanska ordet liberal äntligen komma att göra skäl för namnet. För i Reagans parti är nyliberalismen död.