Utblick Intervju
”Ingen kan hota Trumps dominans inom högern”
Tidskriften National Review har i decennier varit en av de viktigaste intellektuella rösterna inom den amerikanska högern. Erik W. Larsson intervjuar chefredaktören Rich Lowry om vad Donald Trump inneburit för den republikanska rörelsen.
I mitten av 1950-talet var den amerikanska högern splittrad – en brokig samling av bakåtsträvare och excentriker utan en gemensam röst. På landets debattsidor dominerade liberalismen, medan konservativa strömningar ofta reducerades till ”irriterade mentala gester som försöker likna idéer”, för att citera kritikern Lionel Trilling. Bland intellektuella i storstäderna avfärdades konservatism som ett unket hopkok av paranoia, antisemitism och nostalgi för den gamla Södern.
Det var i denna miljö som författaren och debattören William F. Buckley beslutade sig för att grunda tidskriften National Review. Buckleys vision var att omdana högern och göra den intellektuellt respektabel. Hans nya tidskrift blev ett flaggskepp för så kallad fusionism – en politisk linje som förenade social konservatism, ekonomisk liberalism och en hård linje mot Sovjetunionen.
Ronald Reagan skämtade om att ha fått sitt jobb som president via National Review.
Under 60-talet växte tidskriften kraftigt i inflytande och blev en maktfaktor inom den amerikanska högern. Ronald Reagan skämtade om att ha fått sitt jobb som president via National Review. Genom sina många tv-framträdanden blev grundaren William F. Buckley en kulturell ikon. Hans släpiga röst och flitiga bruk av latin parodierades ofta av komiker, däribland Robin Williams i programmet Saturday Night Live. Williams imitation av Buckley smög sig även in i den tecknade filmen Aladdin – en referens som nog inte ett enda barn förstod.
William F. Buckley avgick som redaktör år 1990, men förblev en ledande figur vid National Review fram till seklets slut. Hans strävan att hålla rent på högerkanten förblev stark, och kunde även riktas mot den egna personalen. I början av 1990-talet avskedade han tidskriftens stjärnskribent Joe Sobran, när dennes kritik av Israel började övergå i ren antisemitism.
Sedan 1997 leds National Review av chefredaktören Rich Lowry, som har fört tidskriften in i den digitala eran. Men National Reviews ställning inom den konservativa rörelsen är knappast vad den var på Buckleys tid. Efter sitt misslyckade försök att stoppa Donald Trumps valkampanj år 2016 avfärdas National Review allt oftare som irrelevant eller på nedgång. Trots detta håller Rich Lowry fast vid visionen om en intellektuellt respektabel konservatism i en allt råare politisk miljö.
Vid blott 29 års ålder utsågs du till redaktör för National Review. Hur gick det till?
– Det är ännu något av ett mysterium. Det fanns ingen formell urvalsprocess med intervjuer eller liknande. Buckley förklarade aldrig sitt val, åtminstone inte för mig. Men jag tror att jag blev utvald för att jag ansågs lojal mot tidskriftens mission, var någorlunda omtyckt och full av ungdomlig energi.
I början av 2000-talet gav National Review sitt enhälliga stöd för kriget i Irak. Var det en bra idé eller skadade det tidskriftens anseende?
– I efterhand tror jag att Irakkriget var för riskabelt och dyrt, och inte uppnådde särskilt mycket. Som nation var vi alldeles för optimistiska när vi invaderade Irak. Jag skrev själv ledare om kriget som jag ångrar i efterhand.
– Men jag tror dock inte att National Reviews anseende tog någon skada, eftersom kriget var extremt populärt inom högern på den tiden. När det stod klart att kriget gick dåligt och att ett uppror hade tagit form i Irak så började vi försiktigt ifrågasätta Donald Rumsfelds strategi. Vi anklagades då för att vara illojala mot det republikanska partiet och hugga Bush-administrationen i ryggen.
På senare år har de ekonomiska klyftorna i USA ökat dramatiskt. Har denna utveckling gjort det svårare att argumentera för lägre skatter och mot offentlig välfärd?
– Det tror jag inte. National Review har alltid anklagats för att gynna de rika, det är inget nytt. Under Occupy Wall Streets storhetstid var ekonomisk ojämlikhet ett hett ämne i den offentliga debatten, men dess betydelse har minskat sedan dess. Nuförtiden pratar man inte om det så mycket längre.
Invandring är en knepig fråga eftersom dess negativa effekter oftast drabbar vanligt folk som inte läser politiska tidskrifter. Tror du att National Review tappade stöd bland gräsrötterna genom att föra en alltför elitistisk linje i invandringsfrågan?
– National Review har alltid förespråkat en stram invandringspolitik och betonat vikten av att skydda gränserna. Men eliter inom båda partierna har under flera år saknat kontakt med verkligheten i den här frågan, vilket de nu får betala för.
– Vi har länge kritiserat republikaner som Jeb Bush, Marco Rubio och andra som har velat kompromissa med demokraterna om illegal invandring. Det stämmer att vi ofta blir kallade för elitister, men det är av andra skäl.
Strax före det republikanska partiets primärval år 2016 tog National Review tydligt ställning mot Donald Trump. I en ledare kallade ni honom för en ”filosofiskt rotlös politisk opportunist som kommer att rasera det republikanska partiets konservativa konsensus till förmån för en flytande populism med starka auktoritära undertoner”. Var det en bra idé?
– Ja, det tycker jag. Vi såg andra kandidater som bättre lämpade och ville förhindra att han blev nominerad. Det misslyckades, och Trump tog sedermera över hela partiet. Vi är fortfarande oense med honom i diverse frågor, och inte rädda för att säga det.
”Vi skulle helst föredra att Trump var mindre burdus och oförskämd.”
– Som president visade sig Trump vara mer konservativ än väntat. Han sänkte skatter och tillsatte bra domare i Högsta domstolen. Vi skulle helst föredra att han var mindre burdus och oförskämd, men man kan inte få allt.
– I mina egna samtal med Trump har han aldrig kallat sig själv konservativ, utan hävdar att han bara följer “sunt förnuft”. I många fall överlappar det med konservativa idéer, men inte alltid.
Donald Trump svarade på er kritik med att kalla National Review för en ”döende tidskrift”. Året dessförinnan beskrev han dig som ”aningslös” och ”inkompetent”. Trots det verkar ni ha en rätt god relation.
– Nja, vi är knappast bästa kompisar, men har haft vänliga utbyten genom åren. Efter valet 2016 fick vi på redaktionen acceptera att Trump var president och försöka göra det bästa av situationen. Många konservativa medier fungerar numera som en ren hejarklack för Trump, men vi försöker behålla en viss distans och stå upp för konservativa ideal, oavsett vem som råkar vara president.
Genom åren har National Review haft interna dispyter, som ofta lett till att någon känd skribent har tvingats lämna tidskriften. Har det även skett till följd av er fred med Trump?
– Ja, det har hänt. Jag vill inte nämna några namn, men du kan nog lista ut vilka jag menar. Vissa inom högern anklagar oss för att vara fega quislingar för att vi inte tydligt tar avstånd från Trump. Andra kritiserar oss av motsatt anledning – att vi inte försvarar honom tillräckligt. Det är omöjligt att vara alla till lags.
Donald Trump är nu åter president. Hur bedömer du hans andra ämbetsperiod hittills?
– Det finns mycket gott att säga. Trumps hantering av illegal invandring är klart bättre än Bidens, och minskningen av så kallad DEI (Diversity, Equity, and Inclusion) ser vi också som något positivt. Försöken att minska federala utgifter är också lovvärda, även om processen har präglats av ett visst kaos. Det som oroar oss mest är Trumps strafftullar mot andra länder – en riskfylld strategi som kan sluta hur som helst.
Ser du några kandidater eller rörelser inom högern som potentiellt kan hota Trumps dominans?
– Nej.
Inte ens en smula?
– Nej, inte ens en smula. Trump är en levande legend. Miljontals amerikaner känner ett slags personlig lojalitet till honom som är ovanlig inom politiken. Det märktes redan under valkampanjen 2016. Jag pratade då med en av Trumps anhängare, som tyckte att vi var för kritiska mot honom. När jag förklarade att vi tänkte berömma Trump när han hade rätt och kritisera honom när han hade fel, svarade personen: “Nej, ni ska försvara honom när han har fel!”
– Trump skrämmer också andra republikaner. Att gå emot honom innebär risken att bli utmanad i primärval, vilket är obehagligt och kostar en massa pengar. I dag är hans grepp om det republikanska partiet komplett.
– Det är dessutom troligt att Trump själv kommer att utse sin efterträdare. J.D. Vance ligger onekligen bra till inför 2028 – förutsatt att Trump inte skjuter sig själv i foten dessförinnan.
Ett av William F. Buckleys mål med National Review var att göra konservatismen “intellektuellt respektabel”. Har det blivit svårare under Trump-eran?
– Ja, det har det. Och det beror på att medierna har blivit mer demokratiska – att fler får vara med i samtalet. För femtio år sedan fanns bara en handfull tidskrifter där konservativa kunde få sina röster hörda. Nu kan vilken galning som helst skapa ett konto på X och nå ut till miljontals människor. Den polisiära roll som National Review en gång spelade inom högerns är inte längre särskilt relevant. Vi kan fortfarande ryta till när någon debattör eller politiker häver ur sig något oacceptabelt. Men folk bryr sig inte lika mycket som förr.
Har den intellektuella nivån på detta offentliga samtalet blivit för låg för att tidskrifter som National Review ska förbli relevanta?
– Debatten har onekligen blivit dummare, åtminstone i stort. Om du slår på tv:n så uttrycker sig politiker och tyckare enklare och mer vulgärt än de gjorde förr. Men det finns fortfarande ett visst intresse för intelligenta diskussioner om politik och samhällsfrågor. Det är ingen stor marknad, men så länge den finns så har tidskrifter som vår en roll att spela.