Samhälle Essä
Rebellerna som omkullkastade den kinesiska planekonomin
Kinas ekonomiska liberalisering planerades inte fram av kommunistpartiet. Den startades av vanliga människor som gjorde uppror genom att börja arbeta för sig själva i stället för staten, skriver Henrik Dalgard.
Den kinesiske miljardären Sun Dawu dömdes nyligen till 18 års fängelse och böter på drygt tre miljoner kronor, bland annat för att ha hindrat den kinesiska statens maktutövning. Människorättsgrupper i landet menar att domen är politiskt motiverad. Dawu har tidigare varit en uttalad kritiker av kommunistpartiet, och har kritiserat den kinesiska statens bristande respekt för mänskliga rättigheter. Domen är en del i en större trend där den kinesiska staten genom regleringar och åtal under de senaste åren sökt få större kontroll över landets näringsliv.
Det finns en lång historik av spänningar mellan landets ekonomiska sfär och kommunistpartiet. Faktum är att det som föregick Kinas ekonomiska liberalisering på 1980-talet var att enskilda näringsidkare och bönder gjorde uppror mot den kommunistiska planekonomin.
***
År 1957 lanserade Kommunistpartiets tidning Folkets dagblad den andra femårsplanen efter det kinesiska inbördeskrigets slut. Den kom att få namnet ”Det stora språnget”. Initiativtagaren Mao Zedong utgick från ett klassiskt marxist-leninistiskt perspektiv och hävdade att den materialistiska historieutvecklingen kunde påskyndas. Ambitionen var att genom statlig planering tvinga fram en industrialisering i landet genom att flytta resurser från jordbruket till industrin.
Att hugga ved för egen räkning ansågs vara ett brott mot de kommunistiska idealen.
Ett av ”Det stora språngets” största projekt var inrättandet av så kallade folkkommuner. Människor på landsbygden tvingades ihop i större kollektiv där livets alla aspekter kontrollerades in i minsta detalj. Jordbruket organiserades efter en planekonomisk modell, arbetarna fick betalt efter behov istället för arbetsinsats och barnen fick gå i en skola där de lärde sig att bli goda kommunistiska medborgare. Privat egendom och privat lantbruk totalförbjöds. Att göra något så enkelt som att hugga ved för egen räkning ansågs vara ett brott mot de kommunistiska idealen.
Målen var skyhöga: Kommunistpartiet räknade exempelvis med att man efter 15 år skulle gått om både Storbritannien och USA i industriell produktion. Redan efter ett år blev det dock uppenbart att de storslagna ambitionerna inte skulle bli verklighet. Det planekonomiska systemet misslyckades med att allokera resurser där de behövdes som bäst och produktionen i både industrin och jordbruket stannade av. Som en följd av detta utbröt massvält i Kina. Mellan 1959 och 1961 beräknas drygt 30 miljoner människor ha dött.
Under svälten var Kina emellertid nettoexportörer av spannmål. I den rigida byråkrati kommunistpartiet byggt upp fanns ett enormt tryck på att uppfylla femårsplanens produktionsmål. Som följd konfiskerade lokala byråkrater allt spannmål de kunde finna, allt för att siffrorna i månadsrapporterna skulle se bra ut. Att människorna i folkkommunerna inte fick något över för att äta var sekundärt. Målen skulle uppfyllas.
I slutet på 1961 kunde partiet inte längre blunda för misären i landet. Den hårda kontrollen i folkkommunerna lättades en aning, och i vissa lokala provinser började privat jordbruk tillåtas igen. Det stora språnget som projekt skrotades, och Mao Zedong fick ta ett steg tillbaka i partiet som en följd av det stora misslyckandet.
Mao kom dock inte att hålla sig i skuggorna särskilt länge. Han hävdade bestämt att anledningen till ”Det stora språngets” misslyckande var att det fortfarande fanns kvar borgerliga element och kapitalistiska sympatisörer i det kinesiska samhället. Dessa hade hindrat kommunismens idéer från att få fäste hos befolkningen och därmed försvårat omformandet av människan till en sann kommunistisk medborgare.
Mao ville därför se en kulturrevolution. Alla borgerliga och gamla feodala drag i samhället, alla böcker, traditioner och människor som inte gav uttryck för en hundraprocentig tro på kommunistpartiet skulle rensas ut. Mao fick snabbt en rad partianhängare på sin sida och även militären kom att stötta hans vision.
År 1966 uttalade kommunistpartiet officiellt sitt stöd för kulturrevolutionen, och utrensningen började. Böcker och tavlor brändes på bål, lärare och rektorer avskedades och människor fördes till fångläger eller än värre. Allt som påminde om det borgerliga och gamla feodala samhället skulle bort. Kulturen skulle strömlinjeformas.
Kulturrevolutionen blev även en återgång till de stränga ekonomiska regleringarna i folkkommunerna. Men den här gången tröttnade folket. På en del platser runt om i Kina började bönder och näringsidkare ett tyst uppror mot planekonomin och kommunistpartiet. De började jobba för sig själva, inte för staten.
Flera byar i vad som i dag är staden Yan’an struntade i kraven från högre ort på att odla vete och började i stället med grisuppfödning, för att sedan sälja fläsk på den svarta marknaden. En del av överskottet använde de sedan för att köpa vete för att fylla de kvoter som byråkratin krävde.
Fem timmar söderut med bil finner man området Luonan. Där struntade bönderna i det påtvingade socialiserade jordbruket och delade upp markerna mellan sig för att återgå till privat jordbruk. I stället för det statliga kravet på monokultur, det vill säga att odla en gröda åt gången, började en del bönder diversifiera sitt jordbruk. En del av skörden såldes för höga priser på den svarta marknaden, medan resten kunde användas för att producera den mat man tidigare inte haft tillgång till under ”Det stora språngets” massvält.
Bönder hyrde ut sina jordplättar för att resa in till de närliggande städerna och jobba i illegala underjordiska fabriker.
Andra hyrde ut sina jordplättar för att resa in till de närliggande städerna och jobba i illegala underjordiska fabriker. Där kunde de tjäna långt mer än vad de blev tilldelade av det offentliga, och på så sätt kunde de skapa ett bättre liv för sina familjer.
I området Fengyang gick 18 familjer ihop ihop och skrev ett kontrakt. De kom överens om att dela upp den tidigare ”gemensamt” ägda marken mellan sig och börja med privat jordbruk. Om några av dem blev upptäckta av statens kontrollanter eller misslyckades med skörden, skulle de andra ta hand om familjens barn till dess att de fyllde 18 år. Kontraktet signerades med familjefädernas tumavtryck.
När människor struntade i kommunistpartiets planerande av ekonomin och vände sig till den svarta marknaden började prismekanismen, i stället för landets byråkrater, fördela resurser. Varor som det var brist på såldes för skyhöga priser, och runt om i Kina fick bönder och handelsmän därmed signaler om vilka varor de kunde tjäna mest pengar på att sälja. När de svarta marknaderna växte började sakta men säkert de brister som ”Det stora språnget” orsakat att minska. Det visade sig också att människor som jobbade för sig själva producerade mycket mer än de planekonomiska folkkommunerna. När arbetare fick betalt efter hur mycket de producerade, inte efter behov, skapades incitament att producera mer. Vem kunde anat det?
Det ökande privata ägandet förde med sig kritiska känslor mot kommunistpartiet.
I en del områden upptäckte partiets lokala företrädare att människor struntade i folkkommunens modeller. Det var dock vanligt att de såg mellan fingrarna. Hur kunde de fortsätta förbjuda privat jordbruk när de såg hur effektivt det var, när de såg hur människor i deras närhet fick det bättre ställt?
Det ökande privata ägandet förde även med sig kritiska känslor mot kommunistpartiet. I några byar sattes bilder på den gamla kejsaren upp som en upprorshandling, och på andra platser slutade kommunistpartiets representanter tvinga på invånarna partiets propaganda. En rapport till kommunistpartiet sammanfattade de upproriska känslorna väl: ”Not one Party meeting has been called, and not one of the prescribed works of Marx, Lenin and Chairman Mao has been studied”.
Läs också:
De bönder och näringsidkare som struntade i kommunistpartiets regleringar gjorde det inte som ett koordinerat uppror. De var som sagt trötta på alla år av misär och sökte vägar till ett bättre liv. Deras agerande skapade dock ringar på vattnet. Runt om i landet spreds ryktena och privat jordbruk blev allt vanligare under 1970-talet. Det höjdes även röster på hög nivå inom kommunistpartiet som hävdade att man skulle lägga de hårda ekonomiska regleringarna bakom sig.
När Mao dog 1976 och partiet tog avstånd från det planekonomiska systemet, hade stora delar av landsbygden redan övergått till privat jordbruk. Statsvetaren Kate Zhou sammanfattar det väl i boken How the Farmers Changed China: Power of the People: ”When the government lifted restrictions, it did so only in recognition of the fact that the sea of unorganized farmers had already made them irrelevant.”
***
Historikern Robin George Collingwood sammanfattade på ett bra sätt studiet av historia när han i The Idea Of History skrev att historikerns uppgift är att rekonstruera människors tankar för att få kunskap om hur tillvaron uppfattades i olika historiska perioder. Historia handlar med andra ord inte om att vi i dag ska resonera om olika historiska skeenden utifrån vårt perspektiv utan studera hur människor i historien själva upplevde sin samtid. Detta görs ofta genom att studera historiska artefakter i form av böcker, dokument och andra typer av skrifter.
Stora förändringar styrs inte alltid av de stora aktörerna.
Denna ansats gör att fokus ofta hamnar på de stora historiska aktörerna – på de som producerar böcker, dokument och skrifter. I studiet av Kina hamnar såldes fokus ofta på kommunistpartiet och dess företrädares agerande. Vad man då missar är att stora förändringar inte alltid styrs av de stora aktörerna.
Starten på Kinas övergång från en planekonomi till en marknadsekonomi, och därmed starten på den enorma välståndsresa det inledde, planerades inte fram av landets kommunistparti. Övergången startades av vanliga människor som i det tysta gjorde uppror mot det kommunistiska systemet. Människor som inte arbetade fram några väldokumenterade femårsplaner, utan bara ville börja jobba för sig själva.
I dag när det återigen finns spänningar mellan den ekonomiska sfären och Kinas kommunistparti är det värt att komma ihåg hur stor effekten av enskilda dissidenters handlingar kan vara. De kan förändra hela riktningen på ett land. Den här gången är det dock inte bara enskilda bönder som börjar sätta sig upp mot partiet och Xi Jinping – det är enorma storföretag. Frågan är om också de är trötta på att arbeta för kommunistpartiets intressen?