Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Krönika

Ansträngning är grunden till privilegier

Det (ny)rika Sverige är ett resultat av många människors gemensamma ansträngningar. Det är lätt att glömma bort i en samtid som ger sken av att majoritetssvensson blivit vad han är på grund av tur eller privilegier, skriver Alice Teodorescu.

Det är med privilegier som med tur: ju mer man anstränger sig desto mer tycks man få. Inte alltid och inte för alla, men tillräckligt ofta för att talet om den vite mannens (eller kvinnans!) privilegium ska kännas onyanserat och tröttsamt. 

En svensk sommaridyll som inte är mer ouppnåelig än man gör den. Foto: Shutterstock.

I samband med internationella kvinnodagen i mars och nu i sommartid tycks behovet av att påtala andras privilegier outsinligt. I mars är det gruppen män som pekas ut, i juli gruppen svenskar. Denna sommar har knappast varit något undantag. I flera tidningar, bland annat i Aftonbladet och Göteborgs-Posten, samt i minst ett sommarprogram, har de känslosamma inläggen, som inte så sällan osar av illa tillbakahållen missunnsamhet och svepande skildringar av den påstådda orättvisan i att som invandrad inte ha tillgång till ett lantställe med vita knutar invid en glittrande sjö, brett ut sig.

Just i år späddes diskussionen på av en ny kartläggning från SCB som visade att ett av tre barn i Sverige har tillgång till ett fritidshus någonstans i landet, men att tillgången är mycket vanligare bland barn med svensk bakgrund än bland deras utrikes födda kamrater. 

Av barnen med minst en svenskfödd förälder har 46 procent tillgång till ett fritidshus i Sverige, vilket kan jämföras med 4 procent bland barnen som är födda utomlands eller med båda föräldrarna födda i utlandet. 

Kartläggningen visar också att tillgång till fritidshus är vanligare i norr; i kommuner som Kiruna, Älvdalen, Vilhelmina och Arjeplog har närmare 70 procent av alla barn tillgång till fritidsboende, medan barnens tillgång i skånska kommuner som Bjuv, Åstorp, Perstorp och Helsingborg enbart uppgår till mellan 11-16 procent. 

Det statistiken visar är resultatet av ett visst förhållande, inte orsaken till det.

Också i de segregerade storstäderna är skillnaderna markanta; I delar av invandrartäta Rosengård har under 1 procent av barnen tillgång, i delar av Limhamn-Bunkeflo i samma kommun, uppgår tillgången till över hälften. Liknande mönster syns såväl i Göteborg som i Stockholm. 

I ett pressmeddelande resonerade SCB:s analytiker Fredrik W Andersson kring tänkbara orsaker till utfallet: ”En del av förklaringen till den stora skillnaden ligger i att många barn med utländsk bakgrund av naturliga skäl inte har tillgång till fritidshus i Sverige via mor- och farföräldrar eller via arv från tidigare generationer.” Givetvis är det så. Det statistiken visar är ju resultatet av ett visst förhållande, inte orsaken till det.

De vemodiga skildringar som förekommer i media av upplevelsen av att vara ”den enda” på gatan som inte har ett eget idylliskt lantställe är lätta att sympatisera med och känna igen sig i, oavsett varifrån man kommer. Det anmärkningsvärda är att så få av dessa skildringar handlar om hur dessa erfarenheter bidrar till ökad ambitionsnivå, hur upplevelsen av att sakna kan vändas till något konstruktivt och bli en drivkraft i stället för en offerkofta. Men så är det också symptomatiskt för vår tid att diskussionen kretsar kring arv i stället för ansträngning. 

Många av de sommarhus som gått i arv började med någons ansträngning.

Många av de sommarhus som gått i arv började med någons ansträngning. Sverige för tre generationer sedan var ett annat slags land, och många av de som då byggde sina modesta fritidshus med utedass växte själva upp i fattigdom. Det var deras drivkraft – att komma längre än sina föräldrar för att kunna överlämna mer till sina barn – som lade grunden för det svenska välståndet. Det (ny)rika Sverige är vad det är som ett resultat av många människors gemensamma ansträngningar. Det är lätt att glömma bort i en samtid som ger sken av att majoritetssvensson blivit vad han är på grund av tur eller privilegier. 

Att beskriva verkligheten på något annat vis är inte bara felaktigt utan också kontraproduktivt. Om framgång är resultatet av faktorer som inte går att påverka – som tur och privilegier –varför då anstränga sig över huvud taget? Varför skuldsätta sig för att kunna studera, ta risker med att starta företag, jobba övertid och offra annat av värde, om allt ändå avgörs av slumpen och blodsband? 

Den resa som gårdagens fattiga barn gjorde står öppen för dagens barn och ungdomar.

I en av sommarens sommarstugeartiklar skriver Zina Al-Dewany att man inte ska förvänta sig ”någon tacksamhet från barnen utan sommarstugor” samt att ”Barn som växer upp i fattigdom har inte mycket att tacka för”.

Jag menar att det finns oändligt mycket att vara tacksam för, oavsett om man bott i Sverige i ett år eller i fem generationen. Avgiftsfri skola och vård, demokrati och mänskliga rättigheter, fred och frihet, ändlösa möjligheter för den som lägger manken till – kan man vara mer privilegierad än så? Den resa som gårdagens fattiga barn gjorde står öppen för dagens barn och ungdomar. Allt börjar – och slutar – med den egna ansträngningen.