Samhälle Krönika
Regeringen har gjort Sverige EU-politiskt irrelevant
Den säkerhetspolitiska krisen har satt fingret på Sveriges ofokuserade och syfteslösa EU-politik. Den svenska regeringen måste klara av att på ett seriöst sätt delta i diskussionen om hur EU kan spela en större utrikes- och säkerhetspolitisk roll, skriver Fredrik Johansson.
Mitt under den skarpaste säkerhetspolitiska kris som vi upplevt under decennier presenterade regeringen i förra veckan sin EU-deklaration. Regeringens nestor, EU-minister Hans Dahlgren, läste upp dokumentet och därefter följde en tre timmar lång debatt i riksdagen. Det hela blev en uppvisning av den ofokuserade och syfteslösa Europapolitik som Sverige har kommit att driva.
Deklarationen inleddes förvisso med att Dahlgren pliktskyldigt noterade att freden är grunden för det europeiska samarbetet och att EU har betydelse som säkerhetspolitisk ”fotfäste”. De ryska kraven konstaterades vara oacceptabla och ministern noterade också att sanktionspolitik bedrivs bäst på EU-nivå. Det är bra. Men otillräckligt.
En ambitiös signal till omvärlden om att man slår vakt om den egna irrelevansen.
Därefter övergick deklarationen till att förklara vilken roll EU har givet den socialdemokratiska regeringens övergripande prioriteringar. Hans Dahlgren tog vid där Magdalena Anderssons installationstal på partikongressen slutade. EU sades bland annat ha en viktig roll för att vi ska kunna ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden”.
Dahlgren lånar sig därmed till en retorik som ifrågasätter om den nuvarande ordningen kring svensk välfärd är demokratiskt legitim. Ett i grunden bisarrt påstående, då varje del av systemet vilar på demokratiskt fattade beslut. Men det är också en ambitiös signal till omvärlden om att man slår vakt om den egna irrelevansen.
Under snart åtta år har den här regeringens främsta Europapolitiska insats varit det politiskt mycket kostsamma äventyret kring den sociala pelaren, där regeringen Löfven lade sin huvudsakliga Europapolitiska prestige bakom en idé vars konkretion (minimilöner) han var emot på närmast existentiella grunder. Det finns få tillfällen då någon siktat så noggrant och så framgångsrikt för att skjuta sig själv i foten.
Läs också:
Detta sagt har EU en roll att spela på de områden som deklarationen nämner. Det gäller inte minst på klimatområdet där en effektiv och ändamålsenlig europeisk politik har en global räckvidd som Sverige aldrig kommer att ha. Kriminaliteten måste vi först och främst få bukt med själva, men gränsöverskridande samarbete är naturligtvis viktigt för att bekämpa allt från terrorism till stöldligor.
Vad gäller den socialdemokratiska valsloganen om välfärden vet vi att dess främsta substantiella uttryck i svensk inrikespolitik kommer att vara att begränsa valfriheten och förbjuda/försvåra för friskolor och andra aktörer. Det har inte ett dyft med EU att göra. Men när Dahlgren talar om behovet av europeisk beredskap mot kriser som den pågående pandemin har han naturligtvis rätt.
Allt detta ska EU göra. Allt detta gör EU. Och allt detta kan och behöver EU göra bättre. Men det är inte där bollen ligger.
EU kan inte längre vara en arena där inrikespolitiska kommunikativa ambitioner tillförs ett lager av internationell flärd.
Rysslands ultimativa krav och den upptrappade konflikten mellan Ryssland och Ukraina är en akut och brännande del av en större säkerhets- och geopolitisk utveckling där kraven på EU kommer att förändras. Sverige behöver förhålla sig till det. EU kan inte längre vara en arena där inrikespolitiska kommunikativa ambitioner tillförs ett lager av internationell flärd.
Vi behöver ställa oss följande frågor:
Har EU förutsättningar att ta en mer aktiv säkerhetspolitisk roll i ett nytt och föränderligt landskap?
Att frågor om stärkt europeisk strategisk autonomi (oaktat begreppets nebulösa karaktär) inte nämns i deklarationen är en signal i sig. Sverige måste förhålla sig till en utveckling och en debatt som innehåller både möjligheter och risker. Möjligheter då en starkare europeisk kapacitet ökar vår säkerhet och vårt handlingsutrymme. Risker om det riktar udden mot våra samarbetspartners, främst USA men även Storbritannien, Kanada, Japan, Australien och andra länder som delar våra intressen vad gäller den globala ordningen.
Vad behöver EU göra strukturellt och politiskt för att ta en mer global utrikes- och säkerhetspolitisk roll?
Det är den uppenbart svåra frågan. Och det avgör också om det finns några förutsättningar för EU att vara det som man behöver vara. Inte heller detta togs upp i deklarationen.
Vad kan Sverige göra för att stärka en utveckling av EU på det här området?
Om vi anser att EU kan och behöver spela en större säkerhetspolitisk roll så får det också konsekvenser för den svenska EU-politiken. Hur ser vårt engagemang ut? Hur bygger vi allianser och samarbeten? Hur ser vi till att vara en konstruktiv aktör på områden som betyder mycket för andra medlemsstater? Och inte minst, vilka förutsättningar har vi att göra det när vi i väsentliga delar står utanför kärnan i det europeiska samarbetet?
Den säkerhetspolitiska krisen har satt fingret på ett antal sedan tidigare kända svagheter i de strukturer som är tänkta att värna vår frihet. Vladimir Putin försöker bända i de sprickor som finns i västs enighet. Alla till buds stående medel används. Från energipolitiken till militära hot.
Ulf Kristersson skrev några dagar efter EU-debatten en debattartikel i Dagens Industri i tillsammans med Moderaternas Europapolitiska talesperson Jessika Rosvall och den moderate Europaparlamentarikern Tomas Tobé om att ”Efter att den socialdemokratiska regeringen misskött EU-politiken i snart åtta år finns det därför betydande behov av att höja ambitionsnivån.”
Det är bra. Sverige behöver en ny linje. Men utrikes- och säkerhetspolitiken kommer som punkt fem i artikeln och en ny linje kommer att behöva konkretiseras både vad gäller ambition och prioriteringar. Sverige behöver sätta vår roll i Europasamarbetet mycket tydligare i relation till våra egna – men också Europas – långsiktiga säkerhetsintressen.