Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Essä

Kriget i Mellanöstern har försämrat redan dåliga odds för Sveriges Natoansökan ytterligare. Regeringen måste se sanningen i vitögat och inse att Sveriges Natointräde kan dröja på obestämd tid på samma sätt som Turkiets EU-medlemskap, skriver Jonas Gummesson.

Koranbränningen utanför Turkiets ambassad i januari 2023 utlöste en första våg av raseri mot Sverige i den muslimska världen. Vid en allvarstyngd pressträff förklarade Ulf Kristersson att ”ingen nationell säkerhetsfråga är nu viktigare för Sverige” än Natomedlemskap.

När Finland gick med på egen hand i april var regeringens budskap att det bara var en tidsfråga innan Sverige skulle slå följe. Stödet från andra Natoländer var massivt och manifesterades med jämna mellanrum vid möten och besök. Kristersson kallades till Vita Huset och togs emot med öppna armar. Med tiden skulle Biden hala in Erdoğan och ge Sverige carte blanche. Toppmötet i Vilnius i juli sågs som en lämplig tidpunkt.

När årsskiftet 2024 kryper närmare står Sverige kvar på utsidan, utan kollektiva försvarsgarantier och utanför den regionala försvarsplanering som antogs i Vilnius. Statsministern talar inte längre i lika ödesmättade termer om Nato som i början av året. Då såg det ut som att regeringen hade en välbehövlig politisk framgång inom räckhåll. Nu är bilden mer dunkel. Gängvåldet med dödsskjutningar och andra våldsdåd har stått överst på agendan fram till terrorattentatet med mördade svenskar i Bryssel.

Nato är ett ämne som regeringen helst undviker. När statsråden ändå tvingas ut på banan uppträder Kristersson och utrikesminister Tobias Billström som tappra tennsoldater och upprepar sina vid det här laget väl innötta fraser: vi litar på handslaget med Erdoğan från Vilnius, man vet var man har varandra, vad turkiska medier skriver är inget att fästa sig vid, Turkiet fattar turkiska beslut, det kommer att lösa sig relativt snart etc. 

Plus att Sverige som alltid har USA:s fulla stöd i ryggen. Ända sedan det första terroristavtalet med Turkiet i Madrid i juni 2022 har det tisslats och tasslats om att Erdoğan ska bevekas med amerikanskt stridsflyg under Bidenadministrationens överseende. För varje datum som flyger förbi på den svenska Natohimlen riktas blicken med samma förtröstan genast mot nästa.

I värsta fall är Sveriges medlemskap i Nato på väg att förvandlas till en hägring vid horisonten.

Naturligtvis kan en regering med ett nationellt säkerhetsråd till hands sitta på mer insiktsfull information än vi vanliga dödliga, vilket kan förklara den annars opåkallade optimismen. För oss andra som betraktar skeendet från utsidan går det också att förstå att man är angelägen om att hålla skenet uppe för egen del och modet uppe i en Nato-törstande väljarkår – 60–70 procent är numera positiva.

Ändå får man säga att kommunikationen i Natofrågan är bristfällig. I värsta fall är Sveriges medlemskap i Nato på väg att förvandlas till en hägring vid horisonten. Förr eller senare måste regeringen förhålla sig till det vare sig man vill eller inte.

***

I Ankara återsamlades den turkiska nationalförsamlingen den 1 oktober efter sommaruppehållet. Dagen D passerade obemärkt. Inte ett ord har sagts om Sveriges Natoansökan.

Parlamentet har tagit emot ett 60-tal internationella ärenden för behandling och beslut. Det svenska anslutningsprotokollet ligger kvar på presidentkansliet. Än så länge har Erdoğan inte levererat på det enda löfte han faktiskt ställde ut i Vilnius.

Kristersson svarar svävande att han inte vet när Natoprocessen kan tänkas gå över mållinjen. Ändå är han full av tillförsikt: ”Vi har enats och tagit i hand på detta mellan Sverige, Turkiet och Nato. Vi har inte fått några signaler om att det inte skulle gälla” (TT 3/10). I så fall har statsministern kanske inte riktigt lagt örat mot marken och lyssnat på vad som har faktiskt har sagts i ämnet.

Öppningsceremonin i parlamentet ramades in av ett PKK-dåd i samma kvarter

Öppningsceremonin i parlamentet ramades in av ett PKK-dåd vid inrikesministeriet i samma kvarter. En självmordsbombare sprängde sig till döds, en annan sköts ihjäl av polisen.

I sitt inledningsanförande talade Erdoğan om att utplåna terrorismen ner på individnivå och lanserade en ny offensiv mot PKK, både på hemmaplan och på andra sidan gränsen till Irak och Syrien. Turkiska säkerhetsstyrkor genomförde snabbt hundratals razzior och luftangrepp mot PKK och den syriska grenen YPG, finansierad av USA som ett led i kampen mot terrorsekten IS.

En turkisk drönare som hotade USA:s installationer i norra Syrien sköts ner av amerikanskt stridsflyg. Pentagon skickade ut ett pressmeddelande och förklarade att det var en medveten handling eftersom drönaren ”observerades när den utförde luftanfall i en USA-kontrollerad operationszon ungefär en kilometer från amerikanska styrkor i Syrien” (5/10).

Två av Natos tyngsta medlemsländer var alltså indragna i stridshandlingar. Enligt Erdoğan har incidenten ”etsat sig fast i nationens minne”. Åtgärder kommer att vidtas ”när rätt tillfälle infinner sig”. Med adress Vita Huset har han ställt frågan hur någon kan göra så mot en Natoallierad. Turkiet har bombat påstådda PKK-mål i Syrien med eget stridsflyg och krävt att USA:s ekonomiska och militära stöd till YPG ska upphöra.

Det är med den ena handen. Med den andra kräver den turkiske despoten att Turkiet ska få köpa F-16 plan av USA. Annars får Sverige vackert stanna utanför Nato.

***

Erdoğan har högt uppskruvade ambitioner även på andra områden än terroristbekämpning. Den nuvarande femårsperioden på presidentposten kan vara hans sista. Det är nu han ska skriva in sig i historieböckerna som en av Turkiets stora ledargestalter.

En prioriterad punkt på agendan är att parlamentet ska anta en ny konstitution. Erdoğan har pratat om det i månader och sålt in det som en ”första klassens demokratireform.” För att lyckas måste han få med sig delar av oppositionen. Han lockar med att rättsväsendet, universitet och andra institutioner ska få delta i arbetet med utformningen av förslagen och uppmanar parlamentet att visa ”demokratisk mognad.”

Erdoğan bäddar för att samma öde kan drabba Sverige: en lång väntan framför en stängd Natodörr.

Vad det nu är värt. I sitt tal i parlamentet vevade Erdoğan också på mot EU:s anslutningskriterier om demokrati, rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter. Och lät demagogin flöda fritt: ”Vi har väntat vid EU:s dörr i 40 år. Vi har uppfyllt alla våra löften. EU har nästan inte uppfyllt några av sina. Vi kommer inte att acceptera några nya krav eller villkor under anslutningsprocessen.”

Med tanke på att regeringen åtagit sig en lobbyist-roll för Turkiets räkning i EU-frågan låter det olycksbådande. Turkiet kommer inte att släppas in i EU eftersom att man inte uppfyller kraven och det vet alla inblandade. Erdoğan bäddar för att samma öde kan drabba Sverige: en lång väntan framför en stängd Natodörr. Har man gett sig in i den turkiska labyrinten är det svårt att hitta ut igen.

***

Förra gången författningen ändrades med knapp marginal efter en folkomröstning 2017 stärktes presidentmakten: Erdoğan kunde väljas om på nytt med utökade befogenheter som både stats- och regeringschef inom ramen för ämbetet, Turkiet tog ett steg mot auktoritärt envälde. Nu är en ny konstitutionen en del av den politiska och diplomatiska offensiv som Erdoğan satte på banan efter segern i presidentvalet i maj.

Erdoğan talar gärna om sina storslagna planer för Turkiets framtid som ”The Century of Türkiye”, lagom till ett nytt århundrade i nationens historia efter det moderna Turkiets grundande den 29 oktober 1923. En del är att utrikespolitiken ska ”transformeras”. Erdoğan verkar närmast besatt av att placera sig själv i centrum på den globala arenan med tentakler i alla riktningar.

Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan och statsminister Ulf Kristersson skakar hand på Natomötet i Vilnius. Sedan dess har inte mycket hänt kring inträdet i försvarsalliansen. Foto: Henrik Montgomery/TT

Målsättningen är att bli en politisk, militär och ekonomisk maktfaktor med ”strategisk autonomi” och ”skiftande allianser”. Ett exempel är investerings- och handelsavtal i Arabvärlden. Ett annat medlingsinitiativ vid internationella konflikter. Ett tredje är att landets försvarsindustri utvecklar eget stridsflyg i samverkan med Azerbajdzjan och Pakistan. Sverige framstår som en mycket liten bricka i det större spelet. 

När FN:s generalförsamling öppnade i New York gav Erdoğan en intervju i den amerikanska public service-kanalen PBS och meddelade bland annat att han strävar efter kontakter med andra länder baserat på ett ”win-win” scenario: ”Precis som att jag har goda relationer med USA, har jag goda relationer med Ryssland.” Han förklarade också att han ”litar lika mycket på Ryssland som på väst” (18/9). I Vilnius ett par månader tidigare skrev han under en slutdeklaration om att Ryssland är det största hotet mot Natoländernas säkerhet.

I ett annat sammanhang under vistelsen i USA, vid en analytikerträff bakom stängda dörrar, var Erdoğans besked om det svenska Natointrädet nedslående för regeringen: ”Mitt parlament ser inte positivt på den här frågan, de är inte redo att ratificera Sveriges anslutningsprotokoll” (Middle East Eye 19/9). Kanske har Kristersson & Billström läst detta, kanske inte.

***

I en kongressrapport om USA:s relationer med Turkiet från augusti är slutsatsen att det svenska Natomedlemskapet är beroende av två faktorer: att Sverige vidtar ”ytterligare åtgärder” och att kongressen ger Turkiet ”försäkringar om stöd” för affären med stridsflygplanet F-16 (Turkey: Major Issues and U.S. Relations, 10/8 2023).

Rapporten offentliggjordes på dagen en månad efter uppgörelsen med Erdoğan vid Natos toppmöte i Vilnius i juli, den som firades med champagne på den svenska delegationens hotell fram på småtimmarna. Innehållet ger inget stöd för den svenska regeringens hållning att läget är under kontroll.

Den svagaste punkten är att insatser mot PKK:s terrorfinansiering och rekrytering på svensk mark inte gett märkbart avtryck.

Den svagaste punkten är att eventuella insatser mot PKK:s terrorfinansiering och rekrytering på svensk mark inte gett något märkbart avtryck. Skärpt terroristlagstiftning är en sak, razzior, gripanden och åtal en annan. I Turkiets ögon är regeringen fortfarande svaret skyldigt och därför finns det skäl att fortsätta blockera Sverige.

Samma dag som parlamentet öppnade hade Financial Times en lång intervju med Turkiets vicepresident Cevdet Yilmas, som krävde ”konkreta åtgärder” av Sverige för att säkra stöd för en ratificering i parlamentet: ”Vi ser inte att implementeringen av avtalet förra året där Sverige svor på att vidta tuffa åtgärder mot extremistorganisationer som har orsakat stor skada i decennier har varit tillfredställande.” Det var alltså i Financial Times, inte i en turkisk tidning, som ett tips till Kristersson och Billström.

Några dagar senare skrev Turkiets ambassadör i Sverige Yönet Tezel en debattartikel i Aftonbladet (5/10). Han menade att PKK ”byggt upp en komfortzon runt sig själva” i Sverige och att den terrorstämplade organisationen fortsätter med sina aktiviteter precis som tidigare trots att Sverige skärpt terrorlagstiftningen: ”Mer än en femtedel av de miljoner euro som PKK årligen samlar in i Europa genom utpressning och andra kriminella aktiviteter kommer från Sverige.”

Det är en minst sagt uppseendeväckande uppgift om den är korrekt. Ändå har artikeln inte föranlett uppföljningar på nyhetsplats med frågor exempelvis till Säpo om hur arbetet mot PKK fortskrider. Media jamsar helst med i det Nato-positiva narrativ som regeringen sprider.

Ambassadören vred om kniven ett varv till när han undrade varför överträdelser inte beivras trots att det är förbjudet att främja terroristorganisationer. Det turkiska parlamentet vill ha svar på det innan man ”förväntas överväga Sveriges Natoanslutning.” Förväntas överväga. Det låter inte som high-five i Ankara.

***

När Erdoğan i september kopplade Sveriges ansökan till att Turkiet får köpa F-16 plan från USA tolkades det överlag som en öppning. Det skulle ju Biden kunna fixa. Det var ju så det var sagt. Det politiska spinnet i media gick ut på att Vita huset gett regeringen underhandsbesked om att allt kommer att ordna sig. Även Tobias Billström skrev under på det: ”Det är positivt att president Erdoğan gör den här tydliga kopplingen” (DN 5/10).

Trots att två svenska regeringar vid två tillfällen ingått långtgående avtal med stora eftergifter till Turkiet applåderar utrikesministern alltså att Erdoğan ställer ultimatum och dikterar nya villkor vid sidan av uppgörelserna, riktat mot ett annat land för att släppa in Sverige i Nato. Man häpnar faktiskt.

I praktiken spelar det ingen som helst roll vad Joe Biden viskar i Ulf Kristerssons öra eller vilka förtroenden Antony Blinken utbyter med Billström om eventuella vapenaffärer.

Bidenadministrationens enda relevanta motpart är kongressen och där har Vita huset trots stora ansträngningar inte lyckats säkra det nödvändiga stödet. Med facit i hand var det kanske inte en alldeles lysande idé att börja vifta med F-16 under näsan på Erdoğan utan att ha kontroll över kongressen.

Det är heller inga småsaker det handlar om. Totalt rör det sig om 40 nya F-16 plan, uppgradering av 79 äldre exemplar, 900 missiler och 800 bomber med ett totalt värde på tjugo miljarder dollar – en jätteaffär med andra ord. Totalt har Turkiet köpt 270 F-16 och det är flest i världen vid sidan av USA som har tusentals plan, men det är affärer som går tillbaka till 1980-talet.

Skälet är förstås att amerikanska politiker sett på Turkiet och Erdoğans styre med stigande misstro. 

Ett faktum är att USA på senare tid inte sålt större vapensystem till Turkiet, enligt en annan färsk kongressrapport från september: ”De senaste 15 åren har flera förslag om vapenexport från USA till Turkiet antingen stoppats eller mötts av motstånd i kongressen.” På 1970-talet kom i genomsnitt 30 procent av Turkiets vapenimport från USA, för att successivt sjunka efter den turkiska militära invasionen av norra Cypern 1974. Under Erdoğans tjugo år vid makten har andelen varit nere på ett par procent (Turkey: Possible U.S. F-16 Sale, 5/9 2023).

Skälet är förstås att amerikanska politiker sett på Turkiet och Erdoğans styre med stigande misstro. Bristande respekt för mänskliga rättigheter, infekterade regionala konflikter med Natogrannen Grekland om gasprospektering i Egeiska havet och upprepade markinvasioner i norra Syrien har bidragit till det. Till det ska läggas Erdoğans nära och vänskapliga förbindelser med Vladimir Putin. 

Vid Natos toppmöte i Warszawa 2016 markerade alliansen hårt mot Ryssland i slutdeklarationen, två år efter den ryska annekteringen av Krim. Försvaret av Polen och Baltikum stärktes. Nato visade en enad front, inklusive Turkiet: ”Besluten klubbades igenom i rask takt enligt i förväg uppgjorda planer”, skrev jag efter mötet (SvD 9/7 2016).

En månad senare var jag på plats även i St Petersburg där Erdoğan träffade Vladimir Putin. Jag beskrev mötet som ”en säkerhetspolitisk mardröm för Europa, USA och Nato”, eftersom ”ett närmande till Ryssland kan innebära att Turkiet sätter sig på tvären och att det begränsar alliansens möjligheter att agera snabbt och gemensamt i ett skärpt säkerhetsläge.”

En annan iakttagelse var att ”Erdoğan drömmer om samma auktoritära presidentstyre som Putin redan bedriver” och att de båda ledarna utvecklat en väl fungerande personkemi (SvD 9/8 2016):

Man fick en känsla av två nutida tsarer, redo att visa omvärlden att man inte tänker ge vika i något avseende. Erdoğan kallade vid upprepade tillfällen Putin för ’sin värdefulle vän’. Presidenterna föll inte riktigt i varandras armar, men närapå.

Ett år senare köpte Erdoğan det ryska luftvärnssystemet S-400 i öppen konfrontation med USA och Nato. Första leveransen var 2019. Trumpadministrationen införde sanktioner och avbröt Turkiets medverkan i projektet med det mest avancerade stridsflygplanet F-35. Erdoğan vände då blicken mot ett annat byte. Nu är det F-16 som ligger i vågskålen för det svenska Natointrädet.

Vid sidan av Turkiets invändningar har den ungerska regimen börjat visa tänderna efter Vilnius. Premiärministern Victor Orbâns krav på att Sverige ska visa ”respekt” och sluta sprida lögner om landet låter som ett eko av Erdoğan: ”Jag undrar om det finns någonting brådskande som tvingar oss att ratificera Sveriges Natoansökan. Jag kan inte se några sådana omständigheter” (25/9).

Orbân har också visat samma faiblesse för uppgörelser med Putin som den turkiske ledaren, till exempel om olje- och gasleveranser trots EU:s sanktioner mot Ryssland på energiområdet. I Budapest har parlamentet suttit på det svenska Nato-protokollet i över ett år utan att gå till beslut. Enligt regeringspartiet Fidesz verkar inget hända före årsskiftet. Den svenska regeringen har viftat bort invändningarna med hänvisning till tidigare uttalanden om att Ungern inte tänker fördröja Natointrädet. Det ger inget övertygande intryck. Knappast ens seriöst.

***

Visst, i den bästa av regeringens världar kan det gå vägen med Natointrädet i någorlunda närtid med grönt ljus både från Turkiet och Ungern även om inget särskilt tyder på det. Svenska medier förstärker det intrycket genom att ta varje tillfälle i akt att trumpeta ut att Natoländerna står enade bakom Sverige. Konstigt vore det annars med tanke på att övriga medlemmar redan gett klartecken. Om det biter på Erdoğan och Orbân är en annan sak. Mellan varven faller Natofrågan i medial glömska innan stämningen och förväntningarna piskas upp igen. Det upprepas urskillningslöst gång efter annan med närmast rituell precision inför nästa tänkbara tidpunkt.

När det storpolitiska spelet tar överhanden halkar den svenska Natoprocessen ned på agendan.

Internationellt är rapporteringen inte lika ensidig. Nyhetsbyrån AP, världens största i sitt slag och inte känd för att bedriva turkisk propaganda, hävdar att processen stannat av efter Vilnius: ”Tre månader senare finns det få tecken på att Turkiet tänker uppfylla löftet om att hjälpa Sverige in i Nato” (12/10).

Kriget i Mellanöstern med amerikanska hangarfartyg i Medelhavet har försämrat redan dåliga odds för Sveriges Natoansökan ytterligare. När det storpolitiska och diplomatiska spelet tar överhanden halkar den svenska Natoprocessen ohjälpligt ned på agendan.

Mellan USA och Turkiet har en avgrund öppnat sig i synen på Israel, Hamas och Gaza och det inbjuder inte till någon lösning för svenskt vidkommande, lika lite som drönarincidenten i Syrien. Det politiska köpslåendet om Sverige och Nato bleknar också i perspektivet av ond bråd död med tusentals offer på båda sidor.

Regeringen måste se sanningen i vitögat och inse att Natointrädet kan dröja – eller spricka på obestämd tid. Hur gärna man än vill går det inte att sopa under mattan. Att fortsätta lägga ut dimridåer är meningslöst, särskilt efter den senaste tidens utveckling.

För Kristersson & Co handlar det om att landa i verkligheten. Politiskt har regeringen inget att förlora på att kommunicera att det råder osäkerhet om Nato. För väljarna är det sedan länge en gammal nyhet. En viss desperation kan också anas mellan de väl inrepeterade raderna. Trots oviljan att prata om alternativ till Natointräde, en plan B, gör man det i alla fall.

***

Vid årsskiftet ska Natos nya regionala försvarsplaner vara på plats. Sverige har ingen roll i detta. Försvarsstabschefen Michael Claesson varnade redan inför Vilnius för riskerna med att stå vid sidan av. Utanförskapet är ”hanterbart upp till ett år”, inte mer än så. Om Sverige inte är med i Nato vid alliansens 75 årsjubileum i Washington i april 2024 närmar sig den gränsen.

Enligt försvarsberedningens bedömning utmanar både Ryssland och Kina den ”regelbaserade världsordning” som etablerades efter andra världskriget. Det kan få konsekvenser för europeisk och svensk säkerhet även vid sidan av kriget i Ukraina. Ett militärt angrepp kan verka avlägset i ett land som vant sig vid att leva i ständig fred men ”kan inte uteslutas” (Ds 2023:19).

Under senare år har försvarsanslagen skruvats upp igen efter den långa avvecklingsperioden. Men att bygga upp militärt och civilt försvar tar längre tid än att riva ner. Den svenska försvars- och motståndskraften är fortfarande begränsad och står och faller med snabbt stöd utifrån, veckor snarare än månader.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Utan Nato hänger det i luften. De så kallade säkerhetsförsäkringar som USA, Storbritannien och andra Natoländer ställt ut efter den ryska invasionen av Ukraina är en snygg gest men består enbart av muntliga utfästelser, till intet förpliktigande i ett skarpt läge. Vilket militärt stöd som verkligen skulle avsätts för att undsätta Sverige om kriget kommer är avhängigt omvärldsläget i övrigt.

Vid sidan av det har Sverige ett 30-tal avtal om samarbete av olika slag på försvarsområdet, med den gemensamma nämnaren att de inte är avsedda för annat än fredliga förhållanden, med ett undantag: Finland, som numera måste prioritera Nato framför Sverige.

***

Sveriges deltagande i den brittiskledda snabbinsatsstyrkan JEF, Joint Expeditionary Force, tillmäts ofta stor betydelse för det militära försvaret från regeringshåll. JEF ger förvisso övning och färdighet i samverkan med nio Natoländer men inga garantier vid krig. Även det avgörs av vad enskilda länder väljer att prioritera i stunden, försvaret av Sverige eller något annat.

Med USA finns det två avtal som ibland övertolkats som att de skulle ge någon form av försäkringar. Men i båda fallen rör det sig om icke juridiskt bindande avsiktsförklaringar, Statement of Intent (SOI). Det första 2016 handlar om övningar, materielanskaffning, forskning och utveckling. Det andra 2018 syftar bl a till en ”intensifierad försvarspolitisk dialog”. Beskrivningen är den dåvarande S-ledda regeringens egen i en skrivelse till riksdagen (2020/21:56). Det finns inga löften om militärt stöd.

I januari 2023 inledde den borgerliga regeringen för första gången förhandlingar med USA om ett mer substantiellt försvarsavtal. Med ett Defence Cooperation Agreement (DCA) kan USA ha egna baser med förråd för vapen och annan utrustning i Sverige och beredskap för militära insatser på svensk sida om kriget kommer. Det är så nära försvarsgarantier det går att komma utanför Nato.

Norge skrev under ett DCA med USA redan 2021. Danmark inledde förhandlingar i februari 2022 och Finland i september 2022. Där siktar regeringen på att få avtalet på plats snarast. Ett argument är att medlemskap i Nato inte förtar betydelsen av ett separat avtal med USA. Tvärtom stärker det säkerheten och underlättar integrationen i Nato (Finland Ministry for Foreign Affairs 25/8).

Av de nordiska länderna är Sverige sist på bollen i DCA-frågan. Efter det ryska anfallet mot Ukraina våren 2022 var S-regeringen upptagen med partiets navelskåderier om militär alliansfrihet och den interna skenprocessen om Natomedlemskap och kom inte till skott innan regeringsskiftet var ett faktum.

Nu är DCA-förhandlingarna med USA inne ”i slutfasen”, enligt statsministern. Han gav beskedet på eget initiativ vid ett säkerhetspolitiskt möte på Gotland i förra veckan och det tyder trots allt på en viss krisinsikt i Natofrågan (13/10).

Vad det innebär tidsmässigt vill Kristersson inte säga. Den springande punkten är att det måste gå snabbt. Samtalen förs med Bidenadministrationen, i skuggan av krig både i Europa och Mellanöstern. Om ett år är det presidentval. Donald Trump kan ta tillbaka Vita Huset. Då kan det vara för sent.

Omslagsfoto: Javad Parsa/NTB