Utblick Krönika
Den utskällda världspolisen lär snart vara saknad
Allt fler amerikanska väljare motsätter sig fortsatt stöd till Ukraina, vilket redan fått effekter i det republikanska partiet. I Europa, där USA under decennier skällts ut för att “leka världspolis”, är den tanken skräckinjagande, skriver Johan Ingerö.
Ironin är svår att missa. USA, som i decennier har varit utskällt i Europa för att ”leka världspolis”, håller på att ledsna på Ukrainakriget. Och den tendensen skrämmer slag på Europa. Härom månaden presenterade CNN en opinionsmätning som visade att 55 procent motsätter sig ytterligare ekonomiskt stöd till Ukraina medan 45 procent förespråkar stödet.
Det är en relativt stor förskjutning sedan krigsutbrottet, då över sextio procent önskade ett starkare amerikanskt engagemang för Ukrainas frihetskamp. Frågan håller dessutom på att delas upp längs partilinjerna. Nästan tre av fyra republikaner tycker att nog med pengar har spenderats på kriget medan sex av tio demokrater menar att USA kan göra mer.
Mer korrekt vore att säga att USA håller på att återgå till sitt normaltillstånd.
I europeisk debatt har detta beskrivits som ett stort trendbrott. Mer korrekt vore att säga att USA håller på att återgå till sitt normaltillstånd. Det har alltid funnits isolationistiska tendenser i USA. Det tog två och ett halvt år för landet att ge sig in i första världskriget och när det väl skedde så berodde det på att tyska ubåtar sänkte amerikanska handelsfartyg. 1940 säkrade Franklin D. Roosevelt sitt omval genom att lova att USA inte skulle ge sig in i andra världskriget och det skulle dröja ett drygt år innan Japans attack mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor fick honom (och landet) att skifta ståndpunkt.
Där finns för övrigt en parallell till George W. Bush, som inför valet 2000 lovade att undvika den sorts insatser som Bill Clinton hade genomfört mot Serbien – innan Bush fick sitt eget Pearl Harbor den elfte september 2001 och därefter gick till historien som USA:s mest äventyrliga överbefälhavare någonsin.
Men faktum kvarstår. USA har aldrig känt sig som en del av en helhet på det sätt som europeiska länder gör. Och kostnaderna för tjugohundratalets diverse interventioner tolereras inte längre av väljarna. De kvarvarande internationalisterna i det republikanska ledargarnityret är hårt trängda. När talmannen i representanthuset, Kevin McCarthy, för några dagar sedan avsattes i en historiskt unik votering, så var pengarna till Ukraina ett av klagomålen hos de åtta av hans partikamrater som var med och höll i yxan.
***
Det är alltså högst troligt att frågan om Ukrainastöd kommer att spela stor roll i nästa års presidentval. Joe Bidens ståndpunkt liknar den svenska – vi hjälper Ukraina både för ukrainarnas skull och för att den ryska aggressionen inte ska spridas till ytterligare länder. Donald Trumps linje är mindre konkret – han hävdar att han kan förmå parterna till förhandlingsbordet och få till ett snabbt slut på kriget.
Men trots bristen på konkretion så råder det inga tvivel om att Trump aktivt söker stöd bland de många väljare som anser att USA inte har i andras konflikter att göra. Och här får vi tillmäta honom viss trovärdighet. Han är trots allt den första amerikanska presidenten sedan Jimmy Carter (1977-1981) som inte har skickat amerikanska trupper till en ny militär konflikt.
Trump är trots allt den första amerikanska presidenten sedan Carter som inte har skickat trupper till en ny militär konflikt.
Sen ska vi nog inte betrakta de här ståndpunkterna som skrivna i sten. Joe Biden har sällan varit blyg för att skruva om sin politik när opinionen så har krävt. I en jämn valrörelse, där en majoritet vill begränsa stödet till Ukraina, så kan han mycket väl lägga om kursen några grader. Och vad Donald Trump beträffar så är han notoriskt nyckfull. Om han upplever bristande respons och respekt från Putin i samband med eventuella förhandlingstrevare så skulle även han kunna byta spår. Minns bara hans stormiga bromance med Nordkoreas Kim Jong Un. De hann både hota varandra med kärnvapen och bli de första ledarna för respektive land som förhandlade direkt med varandra.
Men om vi släpper Biden, Trump och det övriga menageriet för att i stället titta på de långa linjerna så råder det ingen tvekan om att scenförändringen är total jämfört med för tjugo år sedan. Då betraktades motstånd mot Irak-kriget som närmast fosterlandsfientligt, av ledande företrädare för båda partierna.
Vi bör heller inte underskatta betydelsen av den ekonomiska turbulens som har drabbat landet. Underskotten har fullkomligt skenat sedan millennieskiftet och inflationen gröper ur amerikanernas plånböcker. Dessutom står presidentvalet, i dagsläget, mellan två kandidater som båda avvisas av en majoritet av väljarna. Det krävs politiskt kapital för att kunna leda en demokrati i en riktning som kan leda till krig. Kapital som varken Biden eller Trump har.
Beroende på valutgången nästa år, och beroende på hur debatten landar, så kan Ukrainastödet bli en europeisk angelägenhet som den utskällda ”världspolisen” inte vill befatta sig med. Som sagt, ironin är svår att missa.