Samhälle Åsikt
Regleringar stoppar vapensmedjan
Regeringen vill att Sverige ska bygga framtidens vapen. Det är en bra ambition, men den motverkas av lagstiftning som hindrar innovation och entreprenörskap inom försvarsindustrin, skriver Erik Lakomaa.
På Folk och Försvars Sälenkonferens i början av januari sade försvarsminister Pål Jonson att Sverige ska bli ”en av Europas viktigaste vapensmedjor”. Det är ett välkommet mål. Sverige har en ovanligt lång och framgångsrik historia av försvarsindustriell innovation: från 1600-talets gevärsfaktorier till 1900-talets Saab.
Men det finns en detalj som gör att ambitionen skaver mot verkligheten. Sedan den 15 juni 2012 är det i praktiken nästan helt omöjligt att starta nya företag i Sverige som vill tillverka vapen, även på utvecklingsstadiet. Skälet är en formulering i lagen om krigsmateriel som kräver att tillstånd bara får ges om verksamheten är ”till nytta för försvaret”. Den ansvariga myndigheten, Inspektionen för strategiska produkter (ISP), tolkar detta som att företaget som regel måste ha en svensk myndighetskund.
Detta är, givet hur lagen är skriven, inte en orimlig tolkning. Problemet sitter alltså inte i första hand hos ISP, utan i lagstiftningens konstruktion. Resultatet är ett klassiskt moment 22: utan tillstånd får du inte utveckla något. Utan något att visa upp köper exempelvis Försvarsmakten inget. Utan en myndighetskund får du inget tillstånd.
Innan 2012 gick det att börja i andra änden. Ett företag kunde utveckla produkter för civila marknader, för sportskytte, för jakt, eller för andra typer av kunder. Därifrån kunde man växa, bygga kompetens och i ett senare skede bli relevant även för militära beställare. Den vägen är numera stängd. ISP skriver uttryckligen att det inte går att få tillstånd för tillverkning av jakt- och sportvapen längre. Det är naturligtvis få som ens bekymrar sig om att försöka då. Och när någon ändå gör det blir det nej, som 2018 då ett småföretag ville ha tillstånd för att tillverka pipor med särskilt god precision för jakt och sportskytte. ISP fann då att piporna var krigsmateriel men att inget tillstånd kunde ges eftersom de tilltänkta kunderna var civila (Dnr 2018-2.1.2-0012).
Framtidens företag har inga lobbyister, inga branschorganisationer, ingen röst vid bordet.
Det är värt att notera att regeländringen motiverades med hänvisning till ett EU-direktiv. Men något krav från EU att förhindra nyetablering av vapentillverkning fanns inte. Samma direktiv gäller i övriga medlemsstater – men där är det fullt möjligt att starta nya företag. Detta är ett exempel på det som i förvaltningslitteraturen kallas överimplementering: man passar på att ändra mer än vad som krävs.
Ur ett public choice-perspektiv är processen nästan skolboksmässig. Den utredning (SOU 2005:9) som föregick lagändringen hade representanter från existerande företag inom militär produktion – dock inga från den civila vapenindustrin. De etablerade slog naturligtvis vakt om sina intressen. Det var inte heller dessa företag som kom att drabbas av det nya regelverket. Det var de nya. Framtidens företag har inga lobbyister, inga branschorganisationer, ingen röst vid bordet.
Reglerna kom därför att utformas utifrån de redan etablerade aktörernas situation. De som redan hade tillstånd fick behålla dem. De som saknade tillstånd, som ännu inte fanns, fick i praktiken inget sätt att komma in. Samtidigt blev det helt omöjligt att starta nya företag för civil vapenproduktion, för jakt eller skytte. Att enbart tillverka exempelvis hagelgevär för lerduveskytte var inte ens i teorin möjligt om man var ett nytt företag.
Detta är inte nödvändigtvis resultatet av illvilja. Men det är ett tydligt exempel på hur regelverk kan få en inlåsningseffekt som gynnar incumbents och missgynnar entreprenörer.
Historiskt är detta särskilt ironiskt. Flera av de mest betydelsefulla vapenkonstruktionerna under 1900-talet togs fram av företag som inte tidigare sysslade med vapentillverkning. Det svenska automatgeväret AG/42, som användes under kalla kriget, utvecklades av Ljungmans verkstäder i Malmö, ett företag som annars tillverkade bensinpumpar. Glock 17, i dag en av världens mest spridda pistoler, konstruerades av ett österrikiskt företag som tidigare ägnat sig åt plast- och metallkomponenter, utan militära kunder och utan vapenerfarenhet. Med dagens svenska regelverk hade varken Ljungmans eller Glock kunnat påbörja sin verksamhet.
Det mesta av den övriga civila vapentillverkningen i Sverige är också numera närmast utdöd.
Den som i dag sitter med en teknisk idé, relevant för framtidens vapenteknik, har i praktiken två alternativ: flytta utomlands eller försöka sälja in idén till ett redan etablerat företag med tillstånd. Inget av detta främjar vare sig innovation eller nyföretagande.
Problemet är heller inte okänt. Inför valet 2022 lyfte Moderaterna i en kommittémotion (2021/22:3782 av Johan Forssell m fl) frågan och pekade på behovet av förändring. Den utredning som därefter genomfördes hade dock inte ens i uppdrag att lösa just denna knut. Någon kursändring har ännu inte skett och inget tyder på att någon kommer att ske.
Sverige har en stolt historia som vapentillverkare. Husqvarna började som vapenfabrik redan 1689 och var därmed det näst äldsta företaget i branschen efter italienska Beretta. I alla fall tills att man slutade med vapen. Efter att staten genom FFV tog över vapentillverkningen 1970, i syfte att komma över militära kontrakt (Husqvarna hade vunnit kontraktet att licenstillverka AK4) kom den civila tillverkningen att avvecklas, den militära försvann när AK4:an var slutlevererad. I dag återstår mycket lite av den bredd som en gång fanns inom finkaliberproduktionen. Det mesta av den övriga civila vapentillverkningen i Sverige är också numera närmast utdöd. Och ny kan som en följd av regelverket inte skapas.
Ambitionen att bli Europas vapensmedja är därför inte bara en fråga om budgetanslag och beställningar. Det är också en fråga om institutionell utformning. Regeringen talar, med rätta, om behovet av att skala upp försvarsindustrin, öka produktionskapaciteten och stärka Europas försörjningsförmåga. Men kapacitet handlar inte bara om att befintliga företag ska producera mer. Det handlar också om att nya företag ska kunna uppstå.
I dag är situationen den att den som vill skapa ett nytt Husqvarna inte kan göra det i Sverige. Vill man försöka, får man göra det någon annanstans.