En rädslans kultur

Den källarklubb som på sistone skapat rubriker därför att dess chef, den så kallade kulturprofilen, påstås ha ägnat sig åt sexuella övergrepp, fyllde för exakt ett decennium sedan 18 år. Den jubileumsbok, som då publicerades hyllades unisont på svenska kultursidor. I Dagens Nyheter kunde man dessutom i förväg läsa en stor intervju med festföremålet himself.

Att författaren Maja Lundgren hade riktat strålkastaren mot vad som egentligen försiggick i källaren samma år, 2007, i romanen Myggor och tigrar, negligerades. På DN-journalistens fråga om varför man inte hade väntat två år till och firat 20-årsjubileum svarar kulturprofilen med ett snett leende: ”Jag undviker jubileer. Dessutom är det ett bra tal: Aderton.”

Denna andra artikel i min serie om svenska kultursidor syftar till att teckna en bild av den utveckling som under 1990-talet och fram till just 2007 bidrog till att det skapades ett på många sätt unisont kulturklimat, där det fanns väldigt lite utrymme för kritik av vare sig den nu så omtalade kulturprofilen och hans maktsfär, eller andra hegemoniska tendenser och maktstrukturer i svenskt kulturliv.

Vad var det, kort sagt, som gjorde att inga kritiska röster fick något gehör 2007? Hur kunde det skapas en kultur av ”zebror” – för att återknyta till en central metafor i min förra text, det vill säga skribenter som inte går att skilja från varandra?

Jag är till och med böjd att gå så långt som till att betrakta SvD:s kulturbevakning som en nyckelspelare i utvecklingen mot en zebraflockens kultur.

För att besvara den frågan har jag valt att rikta fokus huvudsakligen på en tidning, Svenska Dagladet. Anledningen är enkel: det är den svenska dagstidning i vars dagliga arbete jag har haft störst insyn. Dock är det min övertygelse att SvD är representativ för kulturbevakningen generellt sett på rikstäckande dagstidningar under den period, 1987–2007, som jag i denna artikel intresserar mig för. Jag är till och med böjd att gå så långt som till att betrakta SvD:s kulturbevakning som en nyckelspelare i utvecklingen mot en zebraflockens kultur. Efter millennieskiftet 2000 har vi ju i allt högre grad hamnat i en destruktiv konsensuskultur, i synnerhet i frågor som har att göra med estetik och idédebatt.

Tidning på gränsen till undergång

Svenska Dagbladets kvalitativa nedgång inleddes i mångt och mycket med det nya årtusendet. Krisen i papperstidningsbranschen var naturligtvis en bidragande orsak. Men krisen kunde samtidigt användas som förevändning för att vrida utvecklingen i önskvärda riktningar av olika tidningsledningar. För Svenska Dagbladets del var krisen så pass djup att beslut om tidningens nedläggning stod på dagordningen vid ett styrelsesammanträde i början av 2000-talet. Anledningen var att den nya chefredaktören Hannu Olkinuora inte hade lyckats vända tidningens nedåtgående kurvor.

Men krisen kunde samtidigt användas som förevändning för att vrida utvecklingen i önskvärda riktningar av olika tidningsledningar.

Olkinuora hade år 2000 efterträtt Mats Svegfors som Svenska Dagbladets chefredaktör. Utnämningen av en utländsk chefredaktör sände tydliga signaler om att man från styrelsens sida ville ha en person som inte löpte några risker att bli impopulär i svenska mediekretsar – en person som kunde utföra uppdraget att slakta, skära ner och operera bort. Och därefter fly tillbaka till hemlandet, i bästa fall med ett renommé om att med sina hårda nypor ha lyckats förvandla en dödssjuk föredetting till en pigg och vital ungtupp i tabloidformat. Så blev också fallet. Men det var som sagt bara en hårsmån från att resultatet blev det motsatta. Med kniven mot strupen bestämde sig styrelsen för att ge tidningen en sista chans. Och då visade det sig att några av kurvorna så smått hade börjat vända.

Under den svältkost som Olkinuora föreskrev tidningen, blev många litteraturkritiker (dock ej undertecknad) av med sina frilanskontrakt, och det kulturkritiska materialet tvingades till stora delar att decimeras. Inte bara kulturchefen Peter Luthersson och understreckarredaktören Kay Glans sade upp sig; många medarbetare gick över till DN och Expressen – eller försvann iväg till andra publikationer och uppdrag. Ny kulturchef blev sent omsider Carl Otto Werkelid. Han hade länge arbetat som kulturjournalist på tidningen och hade ingen eller mycket ringa erfarenhet som litteraturkritiker. Därmed skilde han sig från tidigare kulturchefer.

SvD under 1990-talet – kulturkritiken expanderar

För den som nöjer sig med att räkna recensioner är förändringen mellan 1987 och 2007 föga märkbar. Under september månad 2007 publicerades 58 bokrecensioner i SvD. Detta ska jämföras med 1997, då 57 bokrecensioner publicerades, och 1987, då antalet var 59. Dock upprätthålls 2007 recensionsverksamheten till priset av texter som med utgångspunkt i idéhistoriska, historiska eller estetiska perspektiv kritiskt analyserar samtida fenomen. Några dylika artiklar publicerades knappast alls under de undersökta månaderna 2007.

För att få perspektiv på förändringen bör man därför jämföra sidan 2007 med hur tidningens kulturbevakning såg ut tio år tidigare, och hur den såg ut ytterligare några år tillbaka.

***

1994 var kulturmaterialet i SvD samlat i en kulturbilaga med en egen förstasida och rygg. Tidningens format var broadsheet. En sida var då vigd åt det kulturkritiska materialet. Dock inleddes understreckaren redan på sidan ett, vilket frigjorde utrymme på själva kultursidan. Därtill fanns en notisspalt på första sidan, där även tidningens kritiker stundtals publicerades. Ibland kunde även förstasidans övre del användas för recensionsmaterial eller för analyserande kulturkritiska artiklar.

Under 1994 recenserades under september och oktober runt 70 böcker vardera månaden – och då är alltså inte de böcker som recenserades i form av understreckare inräknade. Detta kan jämföras med cirka 30 böcker per månad under samma period i år, 2017. Nedgången till i dag är alltså mer än en halvering från 1994.

En serie med långa kulturkritiska artiklar ägnades 1994 åt svensk samtidslitteratur. En annan artikelserie handlade om skönlitteratur och internet; en tredje åt svensk offentlighet. Lundaprofessorn i idéhistoria Svante Nordin rapporterade i en artikel från en internationell Hegel-konferens i Budapest. Debattartiklar publicerades om ”högerns skuld” och om författarförbundet.

Till det ska läggas den sida, Samtider, som mellan åren 1994 och 2001 redigerades av historikern och vetenskapsjournalisten Anders Björnsson med syfte att skapa en publicistisk plattform för akademiker från humaniora och samhällsvetenskap.

1997 hade kulturredaktionens förstasida försvunnit, men fortfarande gick understreckaren över två sidor – liksom för övrigt notiserna.

I det av mig undersökta materialet under tre decennier är det layouten 1994 som tillåter mest kulturkritiskt material. Därefter följer 1997 års tidning. Vid sidan av knappt 60 recensioner under vardera månaden september–oktober, ägnas 1997 tvåmånadersperioden i fråga även åt artiklar i en serie Sverige-resor som kultursidans skribenter företar i Fredrik Bööks fotspår. Men där förekommer också debattartiklar om universitet och högre utbildning, om finlandssvenska, om tvångssterilisering, om den marxistiske historikern Eric Hobsbawm, om kunskapssyn i gymnasieskolan, om ”smygideologisering” av museer samt om det så kallade Dennis-paketet, det vill säga en politisk överenskommelse om trafikleder runt Stockholm.

2000-talet: Från Le Monde till Vi Läser

Vad som har skett tio år senare, 2007, är att tidningen har omvandlats till tabloid. Nu ägnas två sidor åt det kulturkritiska materialet, medan understreckaren publiceras på ytterligare en helsida. Vad som i teorin kan låta som en försumbar förändring var i verkligheten något helt annat. Skillnaderna var märkbara på huvudsakligen tre plan.

Recensionerna är 2007 avsevärt kortare och bildmaterialet avsevärt mer omfattande än tidigare.

Recensionsverksamheten präglas 2007 mer av läsningar på de recenserade författarnas och texternas egna villkor än av att kritiska och konträra hållningar intas. I den mån som SvD:s kulturredaktion tidigare hade utmärkt sig som en smula motvalls och som ett forum för ståndpunkter i kontrast till det svenska kulturetablissemanget i övrigt, präglas kritikerskaran som helhet nu av en aura av ett slags finstämd eftertänksamhet. Uppenbart är också att man från redaktionens sida hellre väljer kritiker som på förhand är positivt inställda till de författarskap som ska recenseras än tvärtom. Att gå emot konsensus är inte längre eftersträvansvärt. Populär hos förlagen torde man desto oftare bli.

Uppenbart är också att man från redaktionens sida hellre väljer kritiker som är på förhand positivt inställda till de författarskap som ska recenseras än tvärtom.

En annan strategi än den intagna hade med all sannolikhet också öppnat upp för debatt på ett sätt som det inte längre finns utrymme för. Under september 2007 förekommer korta kommenterande artiklar i krönikeformat flera gånger i veckan, men det kulturkritiska opinionsmaterialet inskränker sig till en artikel om statligt filmstöd. Därtill initieras en debatt om ombyggnaden av Stockholms stadsbibliotek i slutet av september. Den debatten fortsätter sedan under hela oktober. Några dagar efter att en slutreplik publicerats i slutet av månaden sammanfattar kulturchefen debatten i en kommenterande krönika.

En välvillig uttolkare skulle kunna beskriva kultursidan under Carl Otto Werkelids ledning som en återgång till Ingmar Björksténs dagar. En mer kritisk person skulle beskriva förändringen som en utveckling från en svensk motsvarighet till tyska Süddeutsche Zeitung eller franska Le Monde till svenska Vi Läser. En väg är hur som helst utstakad i riktning mot den feelgood-känsla som utmärker de rikstäckande morgontidningarnas kultursidor 2017. Kulturvärlden har blivit en arena för samförstånd i stället för konflikter. Zebraflocken har kommit för att stanna.

Kulturprofilen och kultursidornas misslyckande

Kultursidornas misslyckande som forum för kritisk diskussion framstår extra tydligt när det nu i dagarna rullas upp den ena skandalen efter den andra med kopplingar till den kulturella källarinrättning som påstås ha varit tummelplats för sexuella övergrepp. Denna källarlokal har alltså drivits av en akademiledamots make, och fungerat som ett rum för hågade akademi-stipendiater, liksomkulturkritiker och författare med drömmar om att bli invalda i Akademien, att exponera sig för akademiledamöter. Redan i februari1992, alltså innan Svenska Akademien hade valt in vare sig Katarina Frostenson eller Horace Engdahl beskrevs verksamheten så här i en av väldigt många panegyriska DN-artiklar: ”Aldrig har man väl sett så många intellektuella varianter ’mingla’ samtidigt. Än en Horace Engdahl vaggandes barn i famnen. Allt medan hustru Ebba-Witt Brattström samtalat djupt med Birgitta Trotzig. Och där Werner Aspenström i dialog med Stig Larsson. Och grabbarna från Kris i yvig diskussion med flickorna och grabbarna från Aftonbladets kulturredaktion.”

Därefter har, vid sidan av Engdahl och Frostenson, åtminstone tre deltagare i den ovan nämnda jubileumsskriften valts in: Sara Danius; Anders Olsson och Jayne Svenungsson. Alltmedan även Klas Östergrens, Sara Stridsbergs, Kristina Lugns, Pär Wästbergs och Jesper Svenbros uppträdanden fått stället i fråga att framstå som en veritabel plantskola för akademiledamöter.

Och så har det hållit på. Men hur ofta efter år 2000 har man hört någon analysera dessa maktrelationer kritiskt? På vilka svenska kultursidor fanns de kritiska rösterna till den estetiska konsensuskultur som cementerades i Vasastans-källaren runt den så kallade kulturprofilen?

Jag vill påstå: ingenstans!

Och vad berodde den på, denna avsaknad av kritiska perspektiv på den estetik och de akademiska ansatser som omhuldades i källaren, kritiska perspektiv som faktiskt har funnits och ventilerats i de flesta andra europeiska länder än Sverige?

På vilka svenska kultursidor fanns de kritiska rösterna till den estetiska konsensuskultur som cementerades i Vasastans-källaren runt den så kallade kulturprofilen?

Naturligtvis hittar man en bidragande orsak till denna undfallenhet i en vilja att vara följsam och till lags, liksom i en rädsla för att hamna ute i kylan – utan stipendiebelöningar och utan den status som dylika skänker vid sidan av pengar. Och finns det dessutom inte någon publicistisk plattform som erbjuder en trygghet för den som går emot konsensus, så kan man knappast förvänta sig att någon ska ställa sig upp och påstå att kejsaren är naken.

Den nya tidens kulturchef

Att vara kulturchef på en tidning framstår på 2000-talet inte på samma sätt som tidigare som ett kritiskt intellektuellt uppdrag. Chefskapet är inte någonting som man använder för att påverka den estetiska utvecklingen i en viss riktning – eller ens för att genomdriva någonting så generellt som åsiktsmässig pluralism. I stället tycks chefskapet ha blivit ett pinnhål i en karriär som just chef. Och för att komma i fråga för chefsbefattningar inom kultursektorn är det naturligtvis en fördel om man visar sig medgörlig och anpassningsbar till varje ny publicistisk eller ideologisk trend. I en sådan värld är integritet ett handikapp mer än en fördel.

Det är därför ingen tillfällighet att 2017 har inga kulturchefer en bokproduktion bakom sig – inte mer än Aftonbladets Åsa Linderborg. Hon är också avvikande i den bemärkelsen att hon vill utnyttja sin position till att påverka kulturvärlden i en viss, delvis egensinnig, riktning. Vi har hur som helst rört oss långt från Ivar Harries dagar – chefredaktören på Expressen som när han vid 45 års ålder tog rodret över tidningen hade åtta böcker i vitt skilda ämnen bakom sig, däribland om både den grekiska och den romerska antiken.

I stället tycks chefskapet ha blivit ett pinnhål i en karriär som just chef.

I en kommentar till min första artikel i denna serie, påstår SvD:s nuvarande (vikarierande) litteraturredaktör Clemens Poellinger att jag inte förstått att en kultursida måste anpassas till nya läsargrupper. Men jag menar att kultursidans läsare inte är en homogen grupp. Snarare får man de läsare man förtjänar. Om man satsar på artiklar om kändisars bröstimplantat och semmeltester, lär läsare som föredrar mer fiberrikt material söka sig till andra publicistiska aktörer. Symtomatiskt nog pryddes sidan bredvid Poellingers inlägg av en recension av skådespelaren Mikael Persbrands självbiografi – en bok som inte hade recenserats 1987, 1994 eller 1997. Knappast heller 2007. Jag har svårt att se den underlåtenheten som ett problem.

Det betyder inte att jag menar att en kultursida bör vara så bortvänd från samhällsutvecklingen så som SvD:s kultursida var 1987. Tvärtom. Men det finns heller ingen anledning att ägna kultursidor åt propagandistiska politiska analyser på det sätt som skett i så stor utsträckning på senare år på andra rikstäckande kultursidor än SvD:s. Om bland annat det sistnämnda kommer den tredje artikeln i denna serie att handla.

FOTNOT: Johan Lundberg arbetade på Svenska Dagbladet under fyra kulturchefer: Ingmar Björkstén, Lars Lönnroth, Peter Luthersson och Carl Otto Werkelid. De två senare avgick i protest mot den utveckling som i denna artikel beskriver. Under de två tidigares chefskap hade den utvecklingen ännu inte påbörjats.