Samhälle Krönika
Röda linjer försvagar politiken
Liberalernas besked i regeringsfrågan är ett försök att hålla ihop partiet. Men på längre sikt är det bara fokus på politiskt innehåll som kan säkra överlevnad för ett politiskt parti, skriver Joakim Broman.
Under tolv års tid blev regeringsmakten och följaktligen reformförmågan i svensk politik gradvis svagare. Efter Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 förlorade Alliansregeringen sin riksdagsmajoritet, och tvekade inför att lägga fram förslag som man inte var säker på att få igenom.
Än värre blev det efter maktskiftet 2014. SD hade då växt ännu mer och kunde utan problem obstruera för alla som vägrade prata med dem. Socialdemokratiska regeringar regerade flera gånger om på borgerliga budgetar. Kulmen på förfallet var när S-regeringen tvingades förhandla med den politiska vilden Amineh Kakabaveh för att Stefan Löfven skulle bli framsläppt som statsminister.
Med Tidö-avtalet tog den perioden i svensk politik slut, åtminstone tillfälligt. För första gången sedan Reinfeldt I hade regeringen stöd av en riksdagsmajoritet. Visst har man som borgerlig väljare ibland önskat ännu större reformkraft av Kristerssons regering, men i jämförelse med de föregående tolv åren är skillnaden enorm.
Allt detta skriver L-ledaren Simona Mohamsson under på. ”Budgetar, statsministrar och lagförslag föll. Samtidigt som en arrogant och nonchalant socialdemokrati alltför länge regerade vidare utan att lösa våra stora samhällsproblem”, skriver hon på DN Debatt i dag, i en artikel som ger besked i regeringsfrågan.
Liberalerna förespråkar fortsatt att SD ska hållas utanför regeringen oavsett vad som händer efter nästa val.
Men slutsatsen som hon drar följer inte av resonemanget. Liberalerna förespråkar fortsatt att SD ska hållas utanför regeringen oavsett vad som händer efter nästa val. Det innebär en återgång till perioden av röda linjer som skapade december- och januariöverenskommelser, osäkerheter och ytterst politisk stagnation.
Det är sant att det finns goda argument för en fortsättning på nuvarande Tidöarrangemang. Att det enbart är borgerliga partier på statsrådsposterna har borgat för en mandatperiod utan regeringskriser. Sverigedemokraterna kommer att ställa till mer problem i en regering än utanför. SD-företrädares återkommande beteenden och skandaler kommer att vara mycket besvärliga för en regering där de ingår.
Till saken hör också att Liberalernas inflytande skulle kunna öka väsentligt om man valde fokus på sakpolitiken framför fokus på formen.
Men som Linda Jernek skriver i en klarsynt ledare i Expressen bör röda linjer handla om sakpolitik och inte om samarbetsformer. Det är beröringsskräcken och isoleringsförsöken som varit skadliga för svensk politik, mycket mer än SD:s inflytande i sak.
Till saken hör också att Liberalernas inflytande skulle kunna öka väsentligt om man valde fokus på sakpolitiken framför fokus på formen. Att Tidöavtalets innehåll är tungt viktad till Sverigedemokraternas fördel beror just på att det var de som stod utanför regeringskansliet. Den som gör det kommer att få diktera mycket mer av den politiska inriktningen. Ministerposter kostar.
Om Liberalerna meddelade att man kommer att rösta för en borgerlig statsminister men att den övriga konstellationen är öppen för förhandling utifrån innehållet, skulle det politiska smörgåsbordet ställas fram. Om SD benhårt kräver att få ingå i regering kan L avstå från ministerposter – det är det naturliga – men samtidigt kräva ett mycket högt pris. Läs Tidö 1 och byt ut nästan varje SD-punkt mot en liberal reform, så förstår man möjligheterna.
Partier är organisationer med tre syften: att maximera röster, maximera inflytandet över politiken och försäkra sig om organisationens överlevnad. Dagens besked handlar enbart om det sistnämnda; om att Liberalerna är så splittrade att man inte tror sig kunna fokusera på de andra två syftena utan att spränga partiet.
Det är ett tunnelseende perspektiv. Om man i stället sätter sakpolitiken i fokus, tar fram reformer som väljare bryr sig om och garanterar att man kommer att göra allt för att driva igenom dessa, då följer röster och partiets överlevnad. Reformkraft framför röda linjer. Ett SD som modereras av liberalt inflytande på politiken, i stället för ett L som väljer att göra sig irrelevant.