Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
Räkna inte ut Tidöregeringen
Trots dystra opinionssiffror finns det fortfarande hopp för Tidöregeringen. Kristerssons politiska leverans lägger tillsammans med en splittrad och i många avseenden radikal opposition grunden för omval. Att redan nu räkna ut Tidöregeringen vore därför ett misstag. Det skriver Bean Khalil.
I efterhand är allting så självklart och historien har aldrig stått och velat. Berlinmuren var på något sätt alltid menad att rivas och Sovjetunionen alltid på väg att falla. I svensk inrikespolitik var det på samma sätt förutbestämt att Alliansens reform-anemiska andra mandatperiod och migrationsuppgörelse med Miljöpartiet ledde till valnederlag. Nu när den stora SCB-undersökningen i dagarna släpptes verkar det vara lika lockande att, som statsvetaren Sören Holmberg hösten 2007, förklara regeringen för rökt. Men inför alla dessa till synes oundvikliga utfall tåls det inför sommaruppehållet påminnas om att händelserna alltid varit mer ovissa än vad historieskrivningen velat erkänna.
Den som nu vill proklamera Tidöregeringens annalkande död kan därför om ett drygt år komma att behöva erkänna att de hade fel. I själva verket har Tidöregeringen goda chanser att vinna nästa års val.
Regeringen Kristersson har målmedvetet rört sig i en hastighet den förra rödgröna regeringen varken förmådde eller hade vilja att göra.
Ofta beskrivs politiska skandaler, i kombination med kritik om ett svagt ledarskap, som anledningen till opinionsgapet. Men i det långa loppet kommer turer kring den nationella säkerhetsrådgivaren, Anna Kinberg Batras avgång som landshövding och artiklar om Ulf Kristerssons brist på ledarskap inte att spela någon större roll. Att Simona Mohamsson nu är Liberalernas partiledare kommer inte heller förändra valets grundläggande dynamik. När väljarna går till valurnan kommer de ställa sig två frågor: har jag det bättre i dag än vad jag hade det för fyra år sedan? Är Sverige på väg åt rätt håll? Allt annat försvinner på vägen.
Valet blir på så sätt en folkomröstning om regeringens politiska leverans och dess fortsatta förmåga att leverera.
Det bör därför inte underskattas hur stor skillnad Tidöregeringens reformvilja och otålighet kommer att ha gjort. Regeringen Kristersson har målmedvetet rört sig i en hastighet den tidigare rödgröna regeringen varken förmådde eller hade vilja att göra. Det är helt enkelt svårt att föreställa sig att Morgan Johansson åtta år in som justitieminister, efter en tredje valvinst 2022, skulle ha satt in en extra växel för att försöka lösa gängkriminaliteten. Anledningen till hastigheten är att regeringen för första gången sedan 2010 förfogar över både en riksdagsmajoritet och en tydlig samsyn kring den politiska inriktningen – det senare saknas för övrigt fortfarande på den rödgröna sidan.
Det är för all del sant att man inte vinner val på vad man genomfört – politisk leverans på Tidöavtalet leder således inte per automatik till valseger 2026. Partierna måste fortfarande besvara de frågor som väljarna ställer inför nästa val. Fokus bör därför läggas på att sänka arbetslösheten, korta vårdköer och öka tillväxten. Det innebär däremot inte att genomförda reformer är utan betydelse. En regering måste visa att den kan göra det som utlovades. Och i det avseendet gäller det att komma ihåg att oppositionens svagheter är desamma som under de åtta år som ledde fram till den borgerliga valsegern 2022.
Ryktet om Tidökoalitionens död är alltså överdrivet.
Socialdemokraterna kommer att behöva ha stöd av de andra rödgröna partierna. Vi vet därför inte vilken kriminalpolitik, migrationspolitik eller ekonomisk politik en sådan regering skulle driva. Att Nooshi Dadgostar nu återigen bekräftat att hon fäller varje rödgrön regering där hon inte sitter som statsråd gör ovissheten större. En röst på de rödgröna partierna är därför en röst på samma typ av parlamentariskt kaos som utmärkte de senaste rödgröna regeringarna med Stefan Löfven och Magdalena Andersson.
Det som blivit tydligt efter Almedalsvecka är att även Socialdemokraterna har insett den egna svagheten och att en rödgrön valseger inte alls är så säker som det i media görs gällande. Magdalena Andersson har därför både försökt avfärda Vänsterpartiets krav på ministerposter och aktivt undvikit att prata om vilka som ska få höjd skatt och vilka bostadsområden som ska blandas i linje med den nyklubbade S-politiken. Valet ska vinnas på att Andersson säger så lite som möjligt om vad som väntar.
När valrörelsen närmar sig kommer väljarna att påminnas om detta. Då skapar mandatperiodens reformer ett förtroende som en splittrad opposition kommer att ha svårt att matcha.
Ryktet om Tidökoalitionens död är alltså överdrivet. Det finns därför ingen anledning att redan nu planera för en “förutbestämd” valförlust. Mycket gjort, mycket kvar att göra, och dessutom mycket att förlora om Magdalena Andersson vinner.