Ryssland lär inte sänka SD

För inte så länge sedan påstods svensk höger stå inför en existentiell kris. Huruvida dörren till Sverigedemokraterna skulle öppnas eller förbli stängd överskuggade de flesta andra frågor, fällde partiledare och slet sönder allianser och vänskapsband. ”Det här är högerns 1968”, sammanfattade Olof Ehrenkrona och vi var många som nickade instämmande.

Analogin åldrades dåligt. Fem år senare är SD-frågan avförtrollad och det mesta av högern återigen samlad i ett nytt block. Förvisso mindre sammansvetsat än den gamla Alliansen, men sakpolitiskt är oenigheterna inte större än vad som varit normaltillståndet i borgerligheten. 

Rysslands invasion av Ukraina erbjuder emellertid en chans att vrida klockan ytterligare några år bakåt i jakten på dramatiska jämförelser. “Det här är radikalhögerns 1956”, skriver exempelvis Janan Ganesh som är politisk kommentator på Financial Times.

Vi vet hur det gick den gången. Det mesta av den legitimitet som kommunister i Väst vunnit till följd av Sovjetunionens seger över Nazityskland utraderades när Sovjet invaderade Ungern i oktober 1956. Flera av de Moskvatrogna kommunistpartierna i Väst, som tog ställning för invasionen, återhämtade sig aldrig. 

Kan något liknande inträffa nu? 

Stödet för parlamentarisk demokrati går djupare än hos efterkrigstidens extremvänster.

En avgörande skillnad mellan 1950-talets kommunister och dagens populistiska höger är att de senare trots allt väljer att ta avstånd från Moskva när trupper skickas till ett annat europeiskt land. Stödet för parlamentarisk demokrati går djupare än hos efterkrigstidens extremvänster.

Men tveklöst utgör den ryska krigföringen en besvärande omständighet för dem i Väst som tagit emot pengar från Kreml eller givit politiskt stöd åt Putin. Sverigedemokraterna är på många sätt representativa för andra högerpopulister i Europa: här finns hyfsat tunga företrädare som uttryckt sympati för Putins politik, ännu tyngre företrädare som glatt medverkat i ryska propagandakanaler och ett genomgående mönster av en sällsam vårdslöshet i kommentarer och värderingar av den ryska politiken. Att twitterkonton rensats och policydokument omformulerats i rask takt visar inte minst att partierna själva ser behov av en inofficiell omprövning av sin hållning till Ryssland.

Samtidigt är det inte givet hur tungt detta väger på valdagen. Vi pratar trots allt om väljare som i val efter val stött sina partier trots mängder av komprometterande avslöjanden om allt från grov rasism till korruption. Att många nationalistiska politiker i Väst varit attraherade av Putin har heller inte varit en hemlighet, och uppenbarligen inte tillräckligt för att skrämma väljare vare sig efter annekteringen av Krim 2014, bombningarna i Syrien eller morden på den politiska oppositionen i Ryssland. 

Ett skäl är förstås att många väljare helt enkelt inte köper bilden av att deras partier vare sig sitter i knäet på Putin eller önskar införa ett autokratiskt styre i det egna landet. 

”För populister i väst är tilltron till auktoritära regimers ohyggliga effektivitet inget annat än existentiell. Om den tanken framstår som löjlig gör de själva det också”, skriver Ganesh. 

Det är förstås sant. Den populism som livnärt sig på att flörta med auktoritära samhällsmodeller har fått en mycket hård smäll. 

Sverigedemokraternas nationalism är mångsidig och saknar konturer

Men en betydligt vanligare ingrediens i den europeiska högerpopulismens ideologiska bas, och i synnerhet gäller detta i Skandinavien, är en mer traditionell konservativ syn på familj, nation och försvar. Värderingar som snarare har fått ett uppsving av kriget.

Sverigedemokraterna må exempelvis ha motsatt sig Nato-medlemskap men aldrig vacklat i frågan om ett starkt nationellt försvar. Redan för tio år sedan gick det att belägga mätbara effekter av just försvarsfrågan för väljarströmmarna från Moderaterna till SD. Att försvarsfrågan nu seglat upp som en av de allra viktigaste är inte negativt för ett parti som med viss trovärdighet kan säga ”vad var det vi sa” i de många försvarsdebatter som är att vänta.

Sverigedemokraternas nationalism är mångsidig och saknar konturer, delvis som en följd av att inga andra partier utmanat dem. Här ryms alltjämt en del dammigt storsvenskt tankegods liksom mer eller mindre rasistiska försök att avgränsa svenskhet från andra kulturer. Men till detta kommer också ett mer instrumentellt bejakande av nationalstaten som institution till vilken andra partier (och ledarsidor) nu yrvaket ansluter sig till. Lyckas Sverigedemokraterna trovärdiggöra att det är detta som varit kärnan i deras nationalism bör de inte heller våndas dessa debatter.

Dessutom, somliga nationalister må ha instämt i delar av Putins kritik av Väst. Här finns en gemensam fiende i den så kallade postmoderna identitetsvänstern och de så kallat kulturmarxistiska ideal som förmodas genomsyra media, universitet och förvaltning. Men samtidigt har de nationalkonservativa och högerpopulistiska partierna aldrig tvivlat på sig själva som de främsta försvararna av vad de uppfattar som kärnvärdena i den västerländska civilisationen: demokrati, välstånd, frihet, sekularism, individualism, inte sällan även jämställdhet, djurrättigheter och åtminstone i nordvästra Europa ibland även HBTQ-rättigheter. Framförallt har de populistiska partierna fyllt politiken med ett existentiellt djup – föreställningen att även inrikespolitiken i ett land som Sverige ytterst handlar om ”seger eller död”.

Till skillnad från pandemin kommer den politiska agendan vara gynnsam för högerpopulister

Nu är plötsligt hela det politiska landskapet inriktat på existentiella frågor, när en vacklande ung europeisk demokrati slåss för sin överlevnad. Även inför denna debatt är Sverigedemokraterna och dess likasinnade väl rustade.

Därmed inte sagt att kriget inte kommer åsamka inrikespolitiska skada för högerpopulister. Men då i första hand av samma skäl som även coronapandemin utgjorde ett bakslag: kristider är dåliga tider för den som livnär sig på att vara antietablissemang. 

Men till skillnad från pandemin kommer den politiska agendan vara fortsatt gynnsam för högerpopulister. Under corona sjönk intresset för invandring, inte enbart på grund av att sjukvården hamnade i fokus utan också på grund av en minskad invandring som följd av pandemin och restriktionerna.

Nu har vi istället en kris i Europa som redan resulterat i miljoner flyktingar. Sverigedemokraterna, och flera andra nationalistiska partier, har tvingats landa i en relativ generös linje vad gäller flyktingpolitiken, som motiveras i termer av att det rör sig om “riktiga flyktingar”.

Denna tankefigur är lika gammal som Sverigedemokraternas invandringsfientlighet, och har tidigare varit ofarlig eftersom de ”riktiga flyktingarna” aldrig varit på väg till Sverige. Allt talar emellertid för att SD alltid kommer att vara det parti som ställer hårdast krav, är snabbast att ompröva de ukrainska flyktingarnas skyddsbehov och att efterfrågan på ett parti som alltid vill minimera invandringen kommer vara fortsatt hög.