Utblick Essä
Rysslandsfrågan splittrar högern i Bryssel
Trots att Europas nationalistiska höger förenas i migrations- och klimatpolitik, islamkritik och EU-skepsis är den splittrad i tre grupper. Den viktigaste förklaringen är oenighet i synen på Ryssland. Det skriver Anders Carlberg, författare och skribent.
Vilken inställning man har i frågan om Rysslands sedan fyra år utkämpade krig i Ukraina är nog vår tids måttstock för vad som är en hedervärd åsikt. Antingen är du med oss eller inte, som George W. Bush uttryckte det 2001. I Sverige finns också en total enighet mellan de politiska partierna att vi fördömer angriparen och fortsätter stödja Ukraina.
Men vad sker då när en lokalpolitiker i Sverigedemokraterna, till på köpet aktiv i Jimmie Åkessons hemstad, i princip likställer Putin med Zelenskyj? Många, även på ledarplats, publicerade raskt självsäkra texter om att detta med uppenbar tydlighet visade SD:s själ och verkliga position. Och visst har partiet i historien vacklat och haft förvånansvärt svårt att sätta ner foten när det gäller Putins Ryssland. Men gäller denna bild verkligen i dag?
I just Rysslandsfrågan förefaller media med få undantag märkligt nog bortse ifrån att Sverigedemokraterna sedan 2018 är bergfast i det rysskritiska lägret i Europaparlamentet. Det är därmed svårt att tolka det annorlunda än att lokalpolitikern i fråga uttryckte en åsikt som går tvärsemot partiets huvudlinje.
I stället är det just Rysslandsfrågan som splittrar Marine Le Pen och Giorgia Meloni.
Kan man då skönja motsvarande förändring hos samtliga nationalkonservativa partier i parlamentet? Svaret är ett bestämt nej; i stället är det just Rysslandsfrågan som splittrar Marine Le Pen och Giorgia Meloni, för att ta ledarna för två av de mer inflytelserika nationalkonservativa partierna.
Låt oss först konstatera att dessa partier på högerkanten de senaste tio åren har flyttat fram positionerna i Bryssel. I mångt och mycket förenas partierna av att vara just nationalistiska, konservativa, islamkritiska, EU- och invandringskritiska och motståndare till många av EU:s ambitioner i den gröna omställningen.
Trots denna enighet är det frapperande att de ändå inte kan samlas i en enda partigrupp. Efter en del ommöbleringar har nu tre partigrupper utkristalliserats i Europaparlamentet, vilka tillsammans har drygt 23 procent av ledamöterna.
- ECR (the European Conservatives and Reformists Group). Denna partigrupp grundades redan 2009 och har sedan 2018 i stort sett bibehållit en stabil kader av partier. De viktigaste partierna i gruppen är Fratelli d’Italia (Italiens Bröder), Lag och Rättvisa (Polen) och från vår egen horisont Sverigedemokraterna, som gick med i ECR 2018. Partigruppen ECR har idag 80 mandat i Europaparlamentet.
- Patriots for Europe grundades inför valet 2024 och har som största parti franska Nationell Samling (RN). Andra större partier är ungerska Fidesz, italienska Lega, tjeckiska ANO, holländska PVV, spanska Vox och österrikiska FPÖ. Totalt har man 86 ledamöter, något fler än ECR.
- Europe of Sovereign Nations, ESN bildades också 2024 vilket var framdrivet av att tyska AfD behövde en hemvist. Partiet är det överlägset största i gruppen, som är den minsta partigruppen i hela parlamentet. En bidragande faktor till att AfD inte fått tillträde till de övriga partigrupperna är ett kontroversiellt uttalande 2024 av AfD:s ledande parlamentariker Maximilian Krah rörande Waffen-SS, ett uttalande som fördömdes vitt och brett. AfD kastades ut i snålblåsten och hade därmed ingen grupptillhörighet. ESN har i dag 26 ledamöter i parlamentet.
Om vi bortser från gradskillnader i hur partierna agerar rent generellt i parlamentet, och uttalanden som det av AfD:s representant, råder det ingen tvekan om att den största konfliktytan utgörs av frågor som rör sanktioner mot Ryssland och stödet till Ukraina. Det är Rysslandsfrågan som spökar och detta framträder mycket tydligt i hur partierna har röstat i EU-parlamentet.
Undersökningsföretaget EUMatrix har sammanställt data för 386 omröstningar mellan 2019 och 2024. Mot bakgrund av de dramatiska händelserna i februari 2022, med den ryska invasionen, har de flesta partier – men inte alla – röstat påtagligt mer anti-ryskt under 2024, vilket inte förvånar. Under den första mätperioden (2019–2022) röstade exempelvis svenska partier i genomsnitt 79 procent rysskritiskt, en andel som steg till 97 procent under mätperioden 2024.
Under den första mätperioden röstade exempelvis svenska partier i genomsnitt 79 procent rysskritiskt, en andel som steg till 97 procent under mätperioden 2024.
Vad som sticker ut på ett iögonenfallande sätt är att partierna inom ESN och Patriots de senaste sju åren har uppvisat en uttalat pro-rysk inställning i omröstningar som gäller Ryssland. De har även, i viss utsträckning, uttryckt en skepsis mot Nato.
Mot dessa står partigruppen ECR, som har en tydlig Rysslandskritisk inställning. Faktum är att ECR, Sverigedemokraternas grupp, tillsammans med liberalkonservativa EPP, utgör den mest uttalade anti-ryska partigruppen. ECR:s konsekventa hållning påverkas givetvis av de polska (Lag och Rättvisa) och finska (Sannfinländarna) kollegornas position, när nu båda deras länder har gräns mot Ryssland. I Sverige har SD tillsammans med KD och M röstat mest anti-ryskt av alla partier.
För att illustrera ytterligheterna har SD:s partigrupp (2019–2024) röstat mer än 95 procent rysskritiskt i parlamentet (SD ligger på 97,4 procent). Franska Nationell Samling och tyska AfD når däremot inte ens över 20 procent under samma undersökningsperiod, vilket visar på den betydande diskrepans som föreligger i synen på kriget och stödet till Ukraina.
Vad som också framträder i EUMatrix’ material är att Patriots och AfD:s grupp ESN å ena sidan och vänstern å den andra krokar arm i Rysslandsfrågan. I Frankrike sker det genom att Le Pen och vänsterledaren Melenchon uppvisar klar röstlikhet, och i Tyskland motsvarande mellan AfD och die Linke. Detta förhållande är möjligen en illustration av den så kallade hästskoteorin, den att ytterligheterna på höger-vänsterskalan har mer likhet med varandra än de har med den politiska mitten.
***
Som synes är det just inställningen till kriget i Ukraina som är en av huvudförklaringarna till ECR:s ovilja att öppna dörrarna för AfD, Le Pens Nationell Samling och Orbáns Fidesz. Kommer Rysslandsfrågan då att fortsätta cementera skillnaderna mellan de tre partigrupperna, eller kan vi förvänta oss ”spårbyten”?
För det första kommer sannolikt ECR:s (SD:s grupp) samarbete med liberalkonservativa EPP att fördjupas. Det räcker med att tillbringa några timmar i Bryssel för att inse att antalet möten och lunchbjudningar mellan ECR och EPP nu är betydligt fler än tidigare. ECR har en stabil bas och en sobrare framtoning än de mer populistiska och påfallande Putinvänliga högergrupperna som samlar Fidesz, Lega, AfD och Le Pens parti. Samarbetet mellan ECR och EPP kan förväntas ske i frågor som berör migrationen, Ukrainakriget, klimatet, näringsliv och anti-federalism.
För det andra är det inte en speciellt vågad spekulation att franska Nationell Samling i något läge kommer att byta partigrupp och ansluta sig till ECR. Detta skulle innebära att ECR med marginal blir den största partigruppen för de nationalkonservativa partierna.
Det är inte en speciellt vågad spekulation att franska Nationell Samling i något läge kommer att byta partigrupp och ansluta sig till ECR.
Förutsättningen för detta är dock att Marine Le Pen inte blir partiets presidentkandidat i nästa val i Frankrike 2027, vilket är ett rimligt antagande. Med Jordan Bardella vid rodret skulle det franska partiet i vissa stycken förändra sin politik, inte minst i Rysslandsfrågan, där en förändring också är en direkt förutsättning för att partiet skall kunna ansluta till ECR.
Under 2025 har Bardella flera gånger gjort positiva uttalanden om Giorgia Meloni – vars parti tillhör ECR – och beskrivit henne som en förebild. Det har nog inte undgått Bardella, som har italienskt påbrå, att det finns en märkbart positiv inställning i breda kretsar i Bryssel till den pragmatism som hittills utmärkt Meloniregeringen i Rom. Samtidigt har Marine Le Pen hela tiden argumenterat för ett fortsatt samarbete med Matteo Salvinis Lega, vilket är helt logiskt då de fortfarande tillhör samma partigrupp, Patriots.
En frågeställning, som utan tvekan kommer att aktualiseras inom en knapp månad, rör det stundande ungerska valet den 12 april. Att döma av opinionsundersökningar är det fullt tänkbart att Orbáns Fidesz förlorar mot oppositionens kandidat Péter Magyar, som i dag är ledamot för liberalkonservativa EPP i Bryssel. Det hjälper inte Orbán att han beslutat sig för att Ungern ska gå med i Trumps fredsråd, ett beslut som kommer att kosta landet en miljard dollar. Denna fråga gynnar oppositionen, som är väl medveten om att folkopinionen ser negativt på värdet med Fredsrådet.
Om Fidesz förlorar ska man emellertid inte förvänta sig en radikal helomvändning från Ungerns sida. I Bryssel kommer Magyar troligen att fortsätta driva motståndet mot EU:s migrationspakt och han kommer inte att acceptera en snabb nedtrappning av ryska gasleveranser till landet. Tittar man på Magyars positionering i omröstningar i Europaparlamentet framgår även att han i många frågor har röstat med ECR och Patriots. Detta är viktigt att ha med i bilden.
Sverigedemokraternas partigrupp i EU-parlamentet kommer att fortsätta att rösta rysskritiskt. Med detta som fundament kommer ECR att bli en alltmer given samarbetspartner för de liberalkonservativa inom EPP. Det ökar partigruppens inflytande, vilket kommer att verka attraktivt på andra nationalkonservativa partier, som franska Nationell Samling.