Samhälle Åsikt
S har en verklig plan för tvångsblandning
Den socialdemokratiska tvångsblandningen handlar inte om vaga ambitioner, utan om konkreta åtgärder för att förändra bostadsområden och samtidigt strypa den ventil friskolorna innebär. På så sätt vill Socialdemokraterna ta politisk kontroll över hur vi lever våra liv. Det skriver Carl Eos.
Det finns en avgörande skillnad mellan att vilja påverka samhällsutvecklingen och att vilja styra människors liv. Den skillnaden håller på att suddas ut i Socialdemokraternas nya politiska inriktning. Det som presenteras som en offensiv mot segregation är i själva verket ett sammanhängande projekt där politiken ges verktyg att aktivt forma hur människor bor och hur de lever sina liv.
För att förstå hur Socialdemokraterna ska tvinga in svenskarna i en enhetlig mall måste man börja i partiets konkreta förslag. Det handlar inte om vaga ambitioner eller allmänna formuleringar, utan om tre tydliga politiska instrument som tillsammans skapar ett system för tvångsblandning. Dessa återfinns alla tre i Socialdemokraternas kongressbeslut 2025 med titeln ”Ny riktning för Sverige”.
Hittills har dock i första hand Socialdemokraterna politik rörande stadsplanering berörts. För att få en helhetsbild av partiets ambitioner att kontrollera människors vardagsliv måste man ta in även deras skolpolitik. Men låt oss börja från början. Tre punkter sammanfattar tvångsblandningen i svenskarnas bostadsområden.
Det första är kravet på en stark allmännytta i varje kommun, kombinerat med att de kommunala bostadsbolagen ska undantas från lagen om offentlig upphandling. Vid första anblick kan detta framstå som en teknisk fråga, men dess innebörd är betydande. När allmännyttan ges en särställning och slipper konkurrera på samma villkor som andra aktörer får den ett avgörande försprång. Kommunerna kan bygga, köpa och förvalta bostäder med större frihet och snabbhet, och framför allt med ett tydligare politiskt syfte.
Frågan om vad som ska byggas och var det ska byggas avgörs inte längre primärt av vad människor efterfrågar, utan av vad politiken anser vara önskvärt.
Det innebär att bostadsbyggandet i ökande grad flyttas från marknadens logik till politikens. Frågan om vad som ska byggas och var det ska byggas avgörs inte längre primärt av vad människor efterfrågar, utan av vad politiken anser vara önskvärt. Allmännyttan blir därmed inte en aktör bland andra, utan ett verktyg för att förändra befolkningssammansättningen i olika områden.
Det andra instrumentet är införandet av en förändrad förköpslag. Den ger kommunerna rätt att gå in och köpa mark och fastigheter som bedöms vara strategiskt viktiga. Det gäller inte minst hyresrätter som riskerar att ombildas till bostadsrätter. I praktiken innebär detta att det offentliga kan stoppa förändringar i ägandeformer och i stället behålla eller skapa hyresbestånd där man anser att det behövs.
Här blir styrningen ännu tydligare. Kommunen får möjlighet att aktivt påverka vilka upplåtelseformer som dominerar i ett område. Om ett område har för många bostadsrätter kan hyresrätter prioriteras. Om ett område anses ha för många hyresrätter kan politiken på andra sätt styra utvecklingen. Det är inte längre en fråga om spontana förändringar utan om medveten planering.
Förköpsrätten kan också användas till att köpa upp fastigheter i villaområden som politiken vill exploatera. Man kan bygga hyresrätter.
Dessutom uttrycker det socialdemokratiska kongressbeslutet på sidan 43 att ”det är viktigt att det finns bra mix av upplåtelseformer i varje område”. Tydligare än så kan det knappast uttryckas. Varje område ska blandas.
Det tredje instrumentet är kanske det mest centrala. Markanvisningar ska användas aktivt som politiskt styrmedel för att skapa blandad bebyggelse. Det innebär att kommunen i praktiken bestämmer vilka aktörer som får bygga på kommunal mark och under vilka villkor. Genom att ställa krav på upplåtelseformer, prisnivåer och målgrupper kan man forma hela bostadsområden redan innan de byggs.
Det är här tvångsblandningen får sin mest konkreta form. Om politiken vill att ett område ska bestå av en viss blandning av hyresrätter och bostadsrätter kan den se till att det blir så. Om man vill att människor med olika inkomster ska bo i samma område kan man försöka åstadkomma det genom att styra vilka bostäder som byggs och till vilka priser de erbjuds.
Detta är inte en indirekt effekt. Det är själva syftet.
När dessa tre verktyg kombineras uppstår ett system där det offentliga kan påverka hela kedjan. Från vem som bygger, till vad som byggs, till vem som får möjlighet att flytta in. Allmännyttan ger kapaciteten att agera, förköpslagen ger möjligheten att ta över befintliga fastigheter och markanvisningen ger kontroll över framtida byggande.
Det är så tvångsblandningen går till i praktiken. Inte genom ett enskilt beslut utan genom en sammanhängande struktur av politiska ingrepp. Målet är klart och tydligt. Det är fel att folk vill bo i villaområden. Det är fel att folk vill bo i bostadsrätter. Alla bostadsområden ska ha samma karaktär och sammansättning.
Men bilden blir inte komplett förrän man lägger till skolpolitiken. I en ökänd film som spreds säger en socialdemokratisk politiker i Stockholm att tvångsblandningen inte är något tvång. Den som inte vill bo kvar kan ju flytta.
Detta är med all sannolikhet inte sant. Om tvångsblandning genomförs på det sätt som Socialdemokraterna föreslår är risken för prisfall på bostäder i drabbade områden överhängande. Det kommer hindra många från att flytta eftersom de inte får tillbaka pengarna som de köpt fastigheter för.
Tidigare har skolvalet fungerat som en ventil. Barn har kunnat lämna en dålig skolmiljö utan att familjen behövt flytta. Den möjligheten ska nu begränsas.
Vad som däremot är en väg ut för många är det fria skolvalet och utbudet av friskolor. Därför är det logiskt att Socialdemokraterna vill förbjuda vinstuttag i skolan. Det innebär i praktiken att stora delar av det fria skolvalet riskerar att försvagas eller försvinna. Friskolor som i dag erbjuder alternativ till den kommunala skolan kommer att få helt andra villkor eller tvingas bort.
Konsekvensen är att skolan åter knyts närmare bostadsområdet. Den som bor i ett visst område får i högre grad också gå i den lokala skolan. Här sluts cirkeln.
För samtidigt som bostadspolitiken syftar till att styra hur områden sätts samman, minskar skolpolitiken människors möjlighet att röra sig bort från dessa områden i praktiken. Tidigare har skolvalet fungerat som en ventil. Barn har kunnat lämna en dålig skolmiljö utan att familjen behövt flytta. Den möjligheten ska nu begränsas.
Resultatet blir ett system där människor både styrs in i vissa typer av bostadsområden och samtidigt får svårare att lämna dem i vardagen. Det är detta som gör projektet så genomgripande. Det handlar inte bara om att blanda bebyggelse. Det handlar om att minska människors handlingsutrymme.
Socialdemokraterna talar om att bryta segregationen. Men deras metod riskerar att uppnå motsatsen. När rörligheten minskar och valmöjligheterna begränsas tenderar skillnader att bli mer permanenta. En omlagd skolpolitik som dödar friskolorna tvingar in de flesta i den kommunala skolan. Placering i den skolan kommer i hög grad i praktiken att avgöras av bostadsområde.
Och här har vi kärnan i den socialdemokratiska tvångsblandningen. Om du enbart dödar friskolorna kommer fler barn låsas till sina bostadsområden. I ett samhälle som tillåter olika former av bostadsområden innebär det ändå skillnader. Om du å andra sidan tvångsblandar bostadsområden men har kvar friskolor uppstår ventiler där föräldrar och barn kan påverka sin situation.
Lösningen är att både tvångsblanda bostadsområden och att döda friskolorna. Bara då kan alla bli likadana.
***
De flesta liberaler och konservativa har det gemensamt att vi tror på människors möjlighet att påverka sitt eget liv, och på spontan uppkommen ordning. Vi är å andra sidan skeptiska till socialistiska försök att planera samhällen och till social ingenjörskonst. Den socialdemokratiska tvångsblandningen är ett närmast övertydligt exempel på när liberaler och konservativa bör enas i sitt motstånd.
Till att börja med är det inget fel med att vissa områden innehåller villor och vissa består av stadsmiljö med flerbostadshus. Det kallas mångfald och gör Sverige vackert. Idén om att alla områden ska ha en blandning av villor och flerbostadshus är i grunden dålig och motsvarar inte vad människor efterfrågar.
I stället för att planera hur bostadsområden och människors liv ska se ut kunde politikerna satsa på en integrationspolitik som erbjuder utbildning, ställer krav och ger den som anstränger sig del av resultatet av sina ansträngningar. Varför ska någon anstränga sig om Socialdemokraterna ändå vill tvångsblanda?
Det kanske värsta med detta projekt är dock att några dyra villaområden och innerstadsområden sannolikt blir kvar. På samma sätt som några få friskolor i form av stiftelser blir kvar när alla andra lägger ner.
I de få dyra bostadsområdena kan sen socialdemokratiska toppolitiker bo. Och de kan ha sina barn på de få kvarvarande friskolorna. Alla vi andra förlorar världens mest folkliga och demokratiska friskolor och får se våra bostadsområden förstörda.