Smedjans sommarredaktion
Under sommaren förvandlas Smedjan från magasin till ledarsida, där våra sommarsmeder dagligen kommenterar svensk, europeisk och global politik i kortare texter. Välkommen att läsa! Läs mer
Samhälle Ledare
S vill se tv med nostalgiskt 80-talsfilter
Magdalena Anderssons anser att SVT borde äga rättigheterna till att visa mer sport. En historia som riskerar att bli väldigt dyr. Privata aktörer ger både mer valfrihet och bättre utbud. Det skriver Theodor Tralau.

Året var 1989. Socialdemokraterna med Ingvar Carlsson i spetsen var inne på sin andra mandatperiod. Hamburgerrestaurangen Clock drevs fortfarande i statlig regi och Sverige var lite gråare. Men samma år skulle Jan Stenbeck komma att bli den första som krossade tv-monopolet när han med sitt TV3 köpte rättigheterna till ishockey-VM. Socialdemokratiska företrädare rasade.
Nu vill Magdalena Andersson (S) gå tillbaka till tiderna före Stenbeck. I en intervju med Sportbladet ondgör hon sig över att olika mästerskap, bland annat årets hockey-VM, sänds på olika privata kanaler. Hon anser att SVT borde sända mästerskap där Sverige deltar, då det handlar om landets sammanhållning.
Men om man lovar att mästerskap där Sverige deltar ska visas i public service skapas det märkliga incitament för både säljarna av dessa rättigheter och för SVT. I stället för att rättigheterna säljs till marknadspriser, där privata företag konkurrerar om möjligheten att sända, kan ägarna sälja sporträttigheterna för betydligt högre priser. Varför skulle man inte göra det? Staten har ju trots allt lovat att man ska sända diverse världsmästerskap.
Det betyder att staten antingen måste backa från sitt löfte om att visa mästerskapen – eller också höja anslaget till public service
Samtidigt medger Andersson i intervjun att privata företag inte kan stängas ute från dessa budgivningar, vilket gör att staten måste konkurrera mot privata alternativ.
Det betyder att staten antingen måste backa från sitt löfte om att visa mästerskapen – eller också höja anslaget till public service för att vid varje givet tillfälle ha råd med dessa sändningsrättigheter.
Med ett höjt anslag – som måste finansieras antingen genom höjda skatter eller nedskärningar i andra delar av public service – skulle privata företag tvingas konkurrera med ett än mer uppsvällt public service. Och med tanke på att public service har statens uppbackning och miljarder av skattebetalarnas pengar i sina fickor riskerar de privata företagen att slås ut.
Men det är ofta lite för lätt att titta tillbaka med nostalgisk blick.
Man får ge Magdalena Andersson att det kan vara lite irriterande att en specifik sport eller film finns på en tjänst man inte har. Men det är ofta lite för lätt att med nostalgisk blick titta tillbaka.
Innan Stenbeck banade vägen för privata alternativ fanns ett minst sagt begränsat utbud. Personer med andra intressen än de svenska staten ansåg var intressanta lämnades i sticket. Den som hoppades titta på andra sporter än en enstaka fotboll- eller hockeymatch fick i stället läsa om resultatet i tidningen. Och utländska filmer dröjde månader, om de ens kom till Sverige. I dag finns hela världens underhållning bara ett klick bort på närmaste skärm. Socialdemokraterna vill försöka återskapa den “lägereld” som fanns under partiets storhetstid, men som tekniken för länge sedan gjort slut på.
Detta småpopulistiska utspel är dock en fingervisning vart Socialdemokraterna är på väg.
Efter S-kongressen i Göteborg där uttryck som “marknadsmisslyckanden” och “ta tillbaka kontrollen” dominerade, är det tydligt att Socialdemokraterna svänger vänster. Man tittar nostalgiskt tillbaka på en enklare tid där utbudet var litet och kontrollen stor.