När Ville Tulkki 2017 började som forskningsledare för SMR-forskning på VTT var det få utanför universiteten som hade hört talas om SMR, eller ”små modulära reaktorer”, som det står för.

Med undantag för några branschtidningar går det knappt att hitta en enda artikel om reaktorerna i svensk press under 2017. I Finland däremot var 2017 året de fick sitt breda genomslag. 

VTT, eller teknologiska forskningscentralen som det står för, hade ett mindre projekt om framtidens kärnkraft. Det resulterade i en rapport om möjligheterna att ersätta fjärrvärme med små modulära reaktorer i stora och medelstora finska städer. 

 – Det tog verkligen fart, med många intervjuer och uppmärksamhet, säger Ville Tullki och sippar på en kopp te.

Vi ses på ett kvartersfik i Alberga. I högtalarna ljuder klassiskt piano. Utanför fönstret skymtar ett gråmulet förortstorg. 

Esbo, som Alberga ligger i, beskrivs ibland som en förort till Helsingfors. Men det är också hem för några av Finlands största exportsuccéer: Nokiatelefoner, Kone-hissar och rostfritt stål från Outokumpu. Ingenjörerna skolas i sin tur på Aalto-universitetet i Esbo som både fått sitt namn och sina byggnader efter formgivaren och arkitekten Alvar Aalto. 

Andra Aalto-alumner, som Ville Tulkki, hamnar på VTT som har en lång historia av kärnkraftsforskning. Redan på 1970-talet fanns ett projekt om att använda kärnkraft för uppvärmning av byggnader i Helsingfors. 

Då var det till Asea Atom i Sverige som VTT-forskarna reste säger Ville Tulkki. I dag utvecklas framtidens kärnkraft i Esbo. 

– Förra året startade vi ett konceptuellt utvecklingsprojekt för att ta fram en reaktor för användning till fjärrvärme. Eftersom produkten vi söker inte finns på marknaden, tänkte vi: låt oss se vilken typ av reaktor det skulle kunna vara och hur vi tar oss dit. 

I Helsingfors är problembilden uppenbar. På 2030-talet ska huvudstaden vara koldioxidneutral, men fortfarande är fjärrvärmenätet beroende av att det eldas stenkol i kraftverken på Hanaholmen och Sundholmen. 

Till dess tror Ville Tulkki att kolkraften skulle kunna vara ersatt av en SMR.

– Teknologiskt är det relativt enkelt och skulle inte ta så lång tid. Den stora frågan blir såklart att hitta en plats för den i en stadsnära miljö och att få alla tillstånd på plats, säger han. 

Frågan har också engagerat honom politiskt. Hans val av parti kan dock få en och annan att höja på ögonbrynen. I kommunalvalet tidigare i år valdes han till ersättare i stadsfullmäktige för Miljöpartiet, eller De gröna som de heter i Finland. 

Samma parti har lämnat regeringen två gånger i protest mot kärnkraft. 

I dag är de pådrivande för att kärnkraften ska klassas som hållbar av EU. 

– Jag gick med 2014. Det var ett uppslag i Helsingin Sanomat, som är Finlands största dagstidning, om De Grönas partikongress, med ett inslag där en medlem frågade om det var ”okej, att diskutera kärnkraft i partiet”. Partiledaren svarade ”vi kan absolut diskutera det”. 

– Då tänkte jag: okej, det är tillräckligt bra för mig, säger Ville Tulkki.

Den gröna omdaningen

Han som ställde frågan heter Atte Harjanne. I dag är han partiets energipolitiska talesperson och sedan oktober även partiets gruppledare i riksdagen. 

Klimatforskning är ett ämne som engagerar honom. Det märks när vi ses över en kaffe i Helsingfors, men också i cv:t. Han studerade till civilingenjör med inriktning mot elektronik vid Aalto-universitetet. Sedan följde doktorandstudier samtidigt som han jobbade som researcher med fokus på ekonomiska klimatrisker vid Meteorologiska institutet. 

De gröna var aldrig något givet val berättar han. Under studietiden var han tvärtom studentpolitiskt engagerad i Samlingspartiet, som är Moderaternas systerparti. 

Den politiska resan i De gröna började 2011 som strandsatt på en tågstation i Kuppis. På väg hem från Åbo, där han hade gjort intervjuer för sin avhandling, var tåget försenat. Drabbad var också Pekka Haavisto – i dag Finlands utrikesminister och tidigare partiledare för De gröna. Väntan blev lång. Och när nästa tåg ställdes in fortsatte samtalet på en buss till Helsingfors. 

I presidentvalet året därpå valde han att engagera sig i Pekka Haavistos presidentvalskampanj.

– Jag gick med eftersom jag gillade hans konstruktiva politiska stil. Efter att ha varit engagerad i kampanjen och lärt känna fler partimedlemmar, fick jag tillbaka intresset för att engagera mig politiskt, säger Atte Harjanne. 

Miljöfrågorna i kombination med en välkomnande attityd gentemot vetenskap och diskussion, gjorde att han kände sig politiskt hemma. Det var dock först i kommunalvalet 2017 som Atte Harjanne själv valde att kandidera – och det med framgång. Sedan dess är han ledamot i Helsingfors stadsfullmäktige.

Han har föreslagit att vi ska ses på Café Lasipalatsi, ett café i klassiska glaspalatset i Helsingfors där fikat och inredningen vittar om att tiden stått still. På finska Twitter trendar samtidigt något annat som kommit att kännetecknas av stiltje: reaktorn Olkiluoto 3. 

Strålsäkerhetscentralen har just beviljat den tillstånd att starta. I kärnkraftsdebatten har reaktorn, som egentligen skulle tagits i drift 2009, inte sällan lyfts fram som ett skräckexempel för stora kärnkraftsprojekt. 

– En månad före utsatt tid, men tolv år för sent, säger Atte Harjanne och skrattar. 

– Det har varit en resa. En stor del av den finska kärnkraftsdebatten har förts i kontexten av det här specifika projektet och dess problem. Löftet från teknologi som små modulära reaktorer är att adressera problemen som vi sett med Olkiluoto 3. Jag ser det som ett möjlighetsfönster att prata om kärnkraft i nytt ljus. 

Atte Harjanne blev i sin nya roll som politiker tidigt uppmärksammad av medierna. Tillsammans med piratpartisten Petrus Pennanen, som också är doktor i kärnfysik, och finska Ekomodernisterna tog han 2017 fram ett förslag om att använda småskaliga kärnreaktorer för fjärrvärmeproduktion i Helsingfors.

Ekomodernism är en politisk etikett som få har någon djupare relation till i Sverige. I den finska miljödebatten däremot, och debatten i De Gröna i synnerhet, har rörelsen haft en stor betydelse. Om det återkommer vi till. Initiativet om småskaliga reaktorer i Helsingfors var dock inget lokalt undantag, men ett utslag för vad som var på väg att ske i De gröna. Året därpå antogs ett nytt partiprogram. 

– Där slås fast att vi är öppna för utveckling av alla former av koldioxidneutrala teknologier, eller teknologier med låga utsläpp, men också att de senaste kärnkraftsprojekten i Finland har varit problematiskt långsamma och att vi inte vill se det igen, säger Atte Harjanne. 

När principprogrammet, som är partiets överordnade program, uppdaterades i fjol ströks den sista antydningen till kärnkraftsmotstånd. 

– Kärnkraft omnämns inte, men det står nu att vi måste utnyttja alla hållbara teknologier som finns att tillgå, säger Atte Harjanne.

Skiftet har gått fortare än Atte Harjanne kunde föreställa sig. Slutförvaret tror han varit en viktig faktor. Han resonerar, precis som andra Smedjan talat med, att Finland i och med slutförvaret för använt kärnbränsle i Olkiluoto ”har löst” avfallsfrågan. En annan bidragande faktor som han lyfter är att den finska miljödebatten om biobränslen svängt, och färre ser det som ett realistiskt alternativ att ersätta koleldning för fjärrvärme med eldning av restprodukter från skogsindustrin. 

– Jag tror att bioenergins begränsningar har blivit alltmer tydlig över tid. Vad jag är glad över vad gäller mitt arbete i Helsingfors är att jag tror dels staden, men också energibolagen, insett att biomassa inte är någon lösning i stor skala och att vi måste ersätta kolet.

Oppositionen i partiet finns i dag främst i Grön ungdoms finska motsvarighet – men inte i form av kärnkraftsmotstånd. Ungdomsförbundet vill tvärtom reformera lagstiftningen snabbare för att möjliggöra byggandet av småskaliga reaktorer.

– Det var jag… inte riktigt beredd på, säger Atte Harjanne.

– Mitt huvudfokus har dock aldrig varit att De gröna ska vara starka förespråkare av kärnkraft, utan att vi ska vara teknikneutrala. Vi ska basera våra ståndpunkter på vetenskap och vi ska sätta ändamålet över medlen. Det är vad jag tror. Kanske har jag fel, och att vi inte behöver kärnkraft. Den möjligheten finns såklart, men det ekonomiska förutsättningarna för solkraft, och i synnerhet vindkraft, har förändrats så mycket att frågan inte längre handlar om kärnkraft gentemot förnybart utan allt hållbart gentemot fossila bränslen. 

Själv vill han tona ner sin egen roll i partiets omläggning. I stället återkommer han till partiets välkomnande inställning till vetenskap och goda argument. Emellanåt påminner han i sina resonemang mer om en svensk folkpartist än en svensk miljöpartist. En förklaring går att finna i den politiska kartan i Finland. Folkpartiet har inte varit representerade i riksdagen sedan 1995. Efter valnederlaget bytte de namn till Liberalerna, men lades ner 2011 för att bedriva verksamheten vidare som tankesmedja. 

Det inflytelserika vetenskapsnätverket

Många liberalt sinnade har i stället sökt sig till De gröna och dess nätverk för vetenskap och forskning som funnits sedan 2008. Nätverket har varit inflytelserikt, särskilt under senare år, berättar Tea Törmänen på videolänk från Joensuu i Norra Karelen. 

Hon är lokal ordförande för nätverket i Joensuu, och är precis som Ville Tulkki en person som vågade ta steget till De gröna när partiet började svänga i kärnkraftsfrågan.

– Jag tycker nätverket var en väldigt bra idé och det är en av anledningarna till att diskussionerna i De gröna har hållit en hög nivå, och att de vetenskapliga argumenten står i fokus i kärnkraftsfrågan. Det tror jag har spelat en väldigt stor roll, säger Tea Törmänen.

Hon presenterar sig själv som miljöaktivist, biolog och före detta elitidrottare inom amerikansk fotboll. Flera säsonger spelade hon i USA:s högsta liga, innan hon flyttade hem och engagerade sig politiskt, men då först i Liberalpartiet – ett marginaliserat klassiskt liberalt parti som inte ska förväxlas med numera upplösta Liberalerna.

Som biolog med en master med inriktning mot djurbeteende, har hon en lite annan ingång till kärnkraftsfrågan. 

– Kärnkraft är det enda alternativet som både är pålitligt, har enorm potential, låga utsläpp och liten inverkan på naturen. Vi behöver vind-, sol- och vattenkraft också, men alla energislag har miljömässig påverkan. Om vi ser till alla alternativ har kärnkraften det minsta ekologiska fotavtrycket. Därför är det en no-brainer för mig som biolog, säger Tea Törmänen och fortsätter:

– Mitt masterarbete handlade om späckhuggare som lever på den kanadensiska gränsen till Seattle. De är hotade på grund av stora dammar i området, och späckhuggarna riskerar att försvinna eftersom vi byggde dessa vattenkraftverk. Men förnybara energislag, som vattenkraften, ses inte på med samma kritiska ögon som kärnkraften. För mig är det obegripligt.

Vid sidan av engagemanget i De gröna jobbar Tea Törmänen med att samordna teknikoptimistiska miljöorganisationer i Europa. I Finland är slaget om kärnkraften redan vunnet, resonerar hon. 

– Resten av Europa har inte gått vidare – men Finland har. Därför väljer jag att lägga mitt huvudfokus på resten av Europa, säger Tea Törmänen. 

Vetenskapsnätverket har också utmärkt sig genom teknikoptimism, och dess inflytande syns i andra frågor som att partiet antagit en mer positiv inställning till växtförädlingstekniker såsom GMO.

Här finns det också skäl att återkomma till ekomodernismen, och finska Ekomodernisterna. Tea Törmänen hör till en av de engagerade i rörelsen, som grundades 2015 på Helsingfors flygplats.

En av grundarna, Rauli Partanen, hade just kommit tillbaka från Paris, där han och medförfattaren Janne Korhonen givit ut boken Climate Gamble i engelsk översättning. I en stor Facebook-grupp om klimatpolitik gick diskussionerna om kärnkraften under samma tid varma.

– Vi klagade på Greenpeace för att det gjorde ett så dåligt jobb i klimat- och kärnkraftsfrågorna, men fick till slut svaret: starta er egen miljöorganisation då! Tja, varför inte, tänkte jag. På den vägen är det, säger Rauli Partanen som är energianalytiker och författare.

Han poängterar att han inte är kopplad till De gröna eller något annat parti, utan samarbetar med alla. När vi talas vid över Zoom har han just skrivit klart en klimatrapport för Sannfinländarnas tankesmedja. 

– Min huvudsakliga motivation var att få personer även i det partiet att börja bry sig om klimatfrågan, och förklara att klimatåtgärder inte bara behöver vara plågsamma, och synonymt med högre bränslepriser och sådant. 

I den finländska klimatdebatten är Rauli Partanen ett välkänt namn. Hans böcker om energifrågor som översatts till flera språk har vunnit flera facklitterära priser, bland annat för Climate Gamble vars undertitel lyder: ”Äventyrar anti-kärnkraftsaktivismen vår framtid?”. 

Han var redan ekomodernist säger han, men begreppet hämtade han från den amerikanska tankesmedjan Breaktrough Institute, som grundades av författarna Ted Nordhaus och Michael Shellenberger. Under våren 2015 gav de ut ett ekomodernistiskt manifest, där de argumenterade för mycket av det som i dag präglar De gröna i Finland: en tro på tillväxt och teknikoptimism som lösning på klimatförändringarna.

Inflytandet återspeglas också i regeringens inbjudningslistor. När den finska regeringen bjuder in till överläggningar och rundabordssamtal får traditionella miljöorganisationer som Greenpeace och Världsnaturfonden i dag dela bord med Ekomodernisterna, som också har helt andra ingångar i klimatdiskussionerna.

Det finska undantaget

De gröna har samma ursprung som sitt svenska syskon. Partiet bildades liksom Miljöpartiet under 1980-talet och härstammar från gräsrotsrörelser. 

Svenskarna gick till valurnorna 1980 för att rösta om kärnkraftens framtid, med tre alternativ där samtliga var olika alternativ av avveckling. I Finland arrangerades samma år stora demonstrationer mot kärnkraft, men motståndet resulterade aldrig i någon folkomröstning.

– Finland gav aldrig upp kärnkraften, vilket Sverige och många andra västeuropeiska länder gjorde på ett sätt som resulterade i att ingen ens vågade yppa orden: bygga ny kärnkraft, säger Rauli Partanen. 

Det tror han kan vara ett skäl till det finländska särdraget. Finland kom senare i industrialiseringen, och tog aldrig välståndet för givet. Kärnkraftsmotstånd har såklart förekommit även i Finland, om än i mindre utsträckning. 

– Jag försöker använda Sverige som ett dåligt exempel. När vi blir för bekväma, glömmer vi bort att vi måste bygga den bekvämligheten varje dag. 

I finsk politik har historiskt, förutom De gröna, även Vänsterpartiets systerparti, Vänsterförbundet, varit motståndare. 

– I dag finns det inget parti som vill stänga reaktorer, säger Rauli Partanen. 

Slående är hur svårt det är att hitta någon som vill det. Inte ens miljöorganisationer som Greenpeace, annars kända för sina protestaktioner på kärnkraftverk, vill i dag stänga kärnkraft i Finland. 

– Vi kräver inte att de befintliga reaktorerna ska stänga innan deras livslängd är uppnådd, säger Juha Aromaa, som är biträdande landschef för Greenpeace i Finland, över telefon.

Greenpeace motsätter sig inte heller, till skillnad från den svenska upplagan, slutförvaret av kärnavfall. Juha Aromaa säger att han följer debatten i Sverige, men att avfallet måste hanteras.

– Det är uppenbart för oss att vi måste göra något åt det avfall som vi redan producerat. Sen behöver vi mer forskning för att vara säkra på att vi inte skapar en definitiv lösning, som inte kan avbrytas om något går fel. 

Frågan om ny kärnkraft tycker han dock är hypotetisk. Det finns inga nya kärnkraftsprojektet att ta ställning till, och det är för dyrt och inte tidsmässigt motiverat att bygga fler reaktorer betonar Juha Aromaa. Däremot utesluter han inte att Greenpeace skulle kunna välkomna små modulära reaktorer i framtiden, om de når upp till samma säkerhetskrav som ställs på kärnkraft i dag.

Ett skäl till att Greenpeace inte tar tydligare ställning i kärnkraftsfrågan, som flera Smedjan talat med lyfter, är att man inte vill distansera sig från de nya ungdomsrörelserna. Greta Thunberg skulle kanske aldrig skolstrejka för kärnkraft. Annat är det med den finska upplagan av den rörelse hon grundade, Fridays for future, som tycker EU ska hållbarhetsklassa kärnkraften för klimatets skull.

I december kom en undersökning som visade det högsta stödet för kärnkraft någonsin i Finland. Knappt hälften av de svarande vill att kärnkraften ska byggas ut, en fjärdedel tycker nuvarande antal reaktorer är bra, och endast 18 procent tycker att man ska stänga ner kärnkraft. För ett decennium sedan varierade motståndet från en fjärdedel till uppemot 40 procent. 

Det starkaste stödet för kärnkraften finns bland de unga. Bland 18–24 åringar är det över hälften som vill bygga ut kärnkraften. En växande oro för klimatförändringar anges som en viktig förklaring. 

Den ryska elefanten

Atte Harjanne menar att den finska energidebatten alltid haft en mer pragmatisk ådra än den svenska och många andra länders.

– Jag tror delvis det härrör från idén att energisäkerhet, och den typen av geopolitik som alltid tagits hänsyn till. Det är en del av den här, någon märkliga, världskrigsmentaliteten, där säkerhet betonas mer än i andra länder.

Rysslands inflytande är dock en fråga som även får de mest inbitna kärnkraftsvännerna att skruva på sig. Olkiluoto 3 med sina skenande kostnader och ständiga förseningar var länge det stora gisslet. Små modulära reaktorer, och att den tredje reaktorn i Olkiluoto nu är i drift har gjort frågan till ett mindre bekymmer. Annat är det med det ryska inflytandet. 

Så sent som 2014 lämnade De gröna regeringen över kärnkraftsbygget Hanhikivi 1 i Pyhäjoki, som ligger 15 mil från Skellefteå fågelvägen. Att ny kärnkraft fortfarande var en känslig fråga för De gröna var ett skäl, men det ryska inflytandet uppgavs som ett annat. I energibolaget Fennovoima är det ryska statsbolaget Rosatom en av de större ägarna.

– Det är inte optimalt, och det beror delvis på Tysklands Energiewende då tyska EON lämnade projektet, men det är fortfarande ett problem, säger Atte Harjanne. 

Reaktorn Hanhikivi 1 – som även den är försenad – beräknas vara i drift 2028. Även om De gröna lämnade regeringen över reaktorn, tycker Atte Harjanne att det vore bra om den var i drift.

– Det finns flera saker att ta hänsyn till här. Jag ursäktar absolut inte Rysslands och Putins politik, men vi behöver grön energi och om den här reaktorn vore i drift vore det en bra sak. I dag är vi väldigt beroende av energiimport från Ryssland i termer av olja, och i viss mån elektricitet. En ny reaktor, även om den är rysk här på finsk mark kan – jag vet att det kan låta konstigt – faktiskt öka vårt oberoende och vår energisäkerhet, säger Atte Harjanne och fortsätter: 

– Ryssland är verkligen ett stort orosmoment för mig. Dess ekonomi är helt exportberoende av fossila bränslen, och det kan inte fortsätta i något klimatscenario. Landet behöver förändras, dels demokratiskt givetvis, men också dess basindustri. Och kärnkraft är faktiskt ett område där Ryssland har kompetens och erfarenhet som vi i Europa har förlorat. 

Sverige – inte längre att lita på

Även Sverige har blivit en negativ orienteringspunkt i den finska energidebatten. 

– Energidebatten inkluderar alltid Sverige, eftersom vi importerar så mycket el från er, säger författaren och energianalytikern Rauli Partanen.

Finland är i dag helt beroende av energiimport från Sverige, och Finland är det land som Sverige exporterar mest till. På senare tid har dock relationerna blivit allt mer frostiga. Bakgrunden är att Sverige inte längre lever upp till EU:s elmarknadskrav. I juni gick Nordenergi, som är en samarbetsorganisation mellan branschorganisationer i Norden, ut och uppmärksammade Svenska Kraftnäts kraftiga begränsningar av överföringskapaciteten. 

Det ledde till att Energimarknadsinspektionen inledde en tillsyn av Svenska Kraftnät som inte längre anses uppfylla den så kallade 70-procentsregeln. Den innebär att minst 70 procent av överföringskapaciteten måste tillgängliggöras för gränsöverskridande handel. 

I oktober sökte Svenska Kraftnät i stället om undantag från regeln, vilket fick den finska Energimyndigheten att gå i taket. Att Svenska Kraftnät brutit mot regelverket, ger inte genom en ansökan grund för att fortsätta med förseelsen, förklarade myndigheten i ett pressmeddelande och avslog ansökan. 

Rauli Partanen tror att diskussionen kan förändras i och med öppnandet av Olkiluoto 3, som lär minska beroendet av elimport från Sverige. Det lär dock inte minska efterfrågan på ny kärnkraft. Flera finska städer har, precis som Helsingfors, öppnat för små modulära reaktorer för att ersätta dagens fossilberoende i fjärrvärmenäten. 

Ett av de första initiativen som Atte Harjanne tog som ledamot i riksdagen 2019 för De gröna var också en utredning av lagstiftningen för småskaliga reaktorer.

– Jag tog ett initiativ tillsammans med en kollega från Samlingspartiet till att vi skulle börja skriva om kärnkraftslagstiftningen för att möjliggöra byggandet av små modulära reaktorer i praktiken. Det fick rätt mycket uppmärksamhet, och till slut hade alla partier på något sätt gått ut med att de stödjer utvecklingen av dessa reaktorer såväl som förändringar i lagstiftningen. 

Initiativen har bidragit till att Arbets- och näringsministeriet påbörjat en utredning av förnyad kärnkraftslagstiftning där små modulära reaktorer finns med som ett utredningsområde. Om lagändringarna genomförs blir dock upp till nästa regering att ta ställning till efter valet 2023. 

Det är inget som oroar Atte Harjanne. 

– För att vara ärlig, i dagens politiska klimat är jag inte orolig alls. Oavsett regering är jag säker på att lagstiftningsförändringarna kommer få grönt ljus. Frågan är snarare hur snabbt och hur högt de kommer prioriteras. För det är en väldigt omfattande lagstiftning som kommer ta tid att skriva om, men jag hoppas det går så fort som möjligt.

Omslagsbild: Från TVO av reaktorn Olkiluoto 3