Under åren 1991–94 arbetade jag som en av fyra ledande utländska ekonomiska rådgivare till den ryska reformregeringen, ledd av Jegor Gajdar. De andra var Harvardprofessorerna Jeffrey Sachs och Andrei Shleifer samt David Lipton, senare vice vd för IMF. Jag var gruppens Rysslandsexpert. Vi arbetade främst tillsammans med Jegor Gajdar, med privatiseringsminister Anatolij Tjubajs och med finansminister Boris Fjodorov. Folk arbetade normalt till klockan tre på morgonen. Gajdar och Fjodorov dog båda unga. De var utslitna.

Det var en ständig och intensiv strid. Ingenting fungerade. Allt saboterades. Det fanns ingenting i butikerna när vi började och ändå drabbades Ryssland 1992 av en hyperinflation på 2 500 procent. Å ena sidan var allting möjligt, såtillvida att de mest radikala beslut kunde tas, som att tillåta privata företag och fria marknader, vilket skedde. Å andra sidan hade staten minimal kapacitet. Den kunde inte genomföra några komplicerade sociala reformer eller skatteförändringar. Bara det enkla och radikala var möjligt.

Vår dåvarande chef Boris Jeltsin är i mina ögon en av de stora historiska hjältarna, men också en rätt tvetydig figur, som Winston Churchill och Charles de Gaulle. Liksom dem var han uppenbart manodepressiv. Som så många drack han sig ur depressionen. Hösten 1991 var Jeltsin den store hjälten, men han stannade halvvägs. Han fokuserade på två frågor: att stoppa den ekonomiska kollapsen och att införa marknadsekonomi samt bryta upp Sovjetunion. I memoarerna från 1994 diskuterar han dessa två frågor med all tydlighet.

Jeltsins två stora underlåtenhetssynder var att inte utlysa nya parlamentsval och att inte upplösa den gamla sovjetiska säkerhetspolisen KGB. 

Jeltsins två stora underlåtenhetssynder var att inte utlysa nya parlamentsval, vilket han kunde ha gjort i oktober–november 1991 men inte senare, och att inte upplösa den gamla sovjetiska säkerhetspolisen KGB. Han delade upp KGB i fem olika organisationer och halverade dess finansiering och personal, men det räckte inte. Redan i april 1992 hade en röd-brun koalition av kommunister och nationalister vunnit majoritet i det inte särskilt demokratiska parlamentet, och KGB stärkte successivt sin makt.

De marknadsekonomiska reformerna under 1990-talet gick långsamt, men de gick framåt. Det lättaste var att öppna marknaden, både internt och mot utlandet så att Ryssland äntligen kunde fylla sina butiker med varor. Mängder av ryssar bestämde sig för att starta egna företag. Plötsligt hade landet flera miljoner privata företag. Från 1992–94 privatiserades hundratusentals företag, dels genom lokal försäljning, dels genom så kallad voucherprivatisering. 1995 såldes ett dussin av de största företagen till några av de främsta ryska affärsmännen, framför allt två stora oljebolag, Yukos och Sibneft.

Rysslands ekonomiska nedgång fortsatte emellertid från 1989 till 1999 av flera skäl. Reformatorerna lyckades aldrig få kontroll över centralbanken, som fortsatte att ge stora krediter till den gamla kommunistiska överklassen, vilket ledde till hyperinflation. De hade inte politiskt mandat att begränsa stora budgetunderskott, vilket spädde på inflationen. Väst gav inget finansiellt stöd till reformer under 1992. Och det tog tid innan de lyckades liberalisera exporten. Dessförinnan kunde skickliga affärsmän köpa olja för en dollar per ton och sälja den för 100 dollar per ton utomlands. Det var så de tidiga oligarkerna gjorde sina första stora pengar. Sedan satte de upp banker med billiga krediter från centralbanken. Fram till 1998 var en oligark liktydig med en bankir.

Den finansiella kraschen i augusti 1998 blev en skiljelinje i Rysslands nya ekonomiska historia. Halva bankväsendet gick i konkurs. Rubeln devalverades med tre fjärdedelar och Ryssland fallerade på sina inhemska statsobligationer. När staten inte längre kunde låna tvingades den balansera sin budget. Staten kunde inte hjälpa företag i nöd så de gick i konkurs, och fick istället unga duktiga ägare. Förvånansvärt nog visade det sig vara den katarsis som den ryska ekonomin behövde. De nya oligarkerna var inte bankirer utan ägde olje- och metallföretag.

Tvärtemot vad de flesta hade väntat sig fick Ryssland plötsligt en hög tillväxt på sju procent om året 1999–2008.  

Tvärtemot vad de flesta hade väntat sig fick Ryssland plötsligt en hög tillväxt på i genomsnitt sju procent om året 1999–2008. Detta decennium blev det nya Rysslands gyllene. Vladimir Putin anlände till ett dukat bord när han blev president 2000. Finanserna hade redan stabiliserats, ägandet ändrats och den höga tillväxten inletts. Under sin första mandatperiod fortsatte Putin på Gajdars reformkurs med landreform och juridiska reformer. Under Putins andra mandatperiod 2004–2008 steg oljepriserna allt högre och ekonomin drevs automatiskt. Putin greps av hybris.

Sedan 2003 har Putin ägnat sig åt att koncentrera sin makt och berika sig genom åternationalisering, vilket lett till både mer korruption och mindre ekonomisk effektivitet. Han har låtit sina trognaste vänner ta över de största företagen, antingen för staten eller för egen räkning. Successivt har Putin förvandlat Ryssland till en auktoritär kleptokrati. Vare sig Putins vänner officiellt arbetar för staten eller för privata företag har de alla blivit dollarmiljardärer på statens bekostnad. De har huvudsakligen gjort sina förmögenheter på privilegierad försäljning av sina tjänster till staten och billiga köp av statliga tillgångar, framförallt från Gazprom. 

Bortsett från sina egna inkomster var Putin intresserad av en ekonomisk fråga: Makroekonomisk stabilitet. Hans viktigaste mål var att skapa maximala valutareserver så att han kunde känna sig helt suverän. Valutareserverna ökade till 641 miljarder dollar före invasionen av Ukraina. I praktiken bedrev han en extrem åtstramningspolitik som höll nere både BNP och levnadsstandarden. Hans uppenbara mål var att starta fler krig för att höja sin inhemska popularitet, samtidigt som krig gav honom en ursäkt att öka förtrycket.

Putin försökte bagatellisera effekten av de västliga sanktionerna, men under de följande åren var den ryska tillväxten minimal.

När Putin attackerade Georgien 2008 och tog en femtedel av dess yta brydde sig Väst inte om att införa några sanktioner, vilket idag framstår som ett uppenbart misstag. När Putin annekterade Krim 2014 och sedan attackerade östra Ukraina reagerade Väst äntligen. I juli 2014 införde både USA och EU relativt hårda finansiella sanktioner. Ett stort antal ansvariga ryssar belades med sanktioner. Putin var mest upprörd över sanktioner mot fyra av hans korrupta affärsvänner från St Petersburg, som tjänat miljarder på sin vänskap med honom.

Putin försökte bagatellisera effekten av de västliga sanktionerna, men under de följande åren var den ryska tillväxten minimal. Levnadsstandarden föll med elva procent mellan 2014 och 2020. Men Putin verkar inte bry sig om vare sig tillväxt eller folkets levnadsstandard.

Sedan 2014 har Väst gång efter annan hotat med förödande sanktioner som en konsekvens av Putins mord och användning av kemiska vapen, men mycket mer än hot har det inte blivit. Resultatet blev att Putin, att döma av invasionen av Ukraina, betraktade Väst som en tandlös papperstiger. Han var uppenbart inte imponerad av de sanktioner man hotade med som svar på en eventuell invasion.

Den 24 februari invaderade Putin Ukraina, utan en tillstymmelse till skäl. Under de följande dagarna antog EU, USA, Storbritannien, Kanada och Japan i stor samstämmighet alla de sanktioner som diskuterats och mer därtill. Plötsligt hade allt förändrats. Från att ha varit moderata blev sanktionerna mot Ryssland nästan lika strikta som de mot Iran.

Sanktionerna slog till måndagen den 28 februari. De består av tre kategorier. Den viktigaste är de finansiella sanktionerna. Numera får ingen ha några som helst affärer med fem av de största ryska statsbankerna och de får inte använda det internationella bankmeddelandesystemet SWIFT. Handel med ryska statsobligationer är inte längre tillåten. Men framförallt frystes de ryska centralbanksreserverna, vilket gjort att Putins stora ekonomiska muskler plötsligt inte längre är tillgängliga, och därmed förlorat sitt värde.

Den andra gruppen av sanktioner är traditionell exportkontroll av teknologi till Ryssland. Den tredje är individuella sanktioner. De högst uppsatta är huvudsakligen redan belagada med sanktioner, men nu har även Putin och utrikesminister Sergei Lavrov inkluderats. Exponeringen av att antal superrika oligarker har tilldragit mest intresse, och särskilt deras superyachts som nu fryses – den ena efter den andra.

Folk rusade till bankomaterna för att ta ut vad de kunde och sedan växla kontanterna till valfri hårdvaluta.

Plötsligt visade det sig att Väst var enat och menade allvar. Tidigare hade USA drivit sanktionerna. Nu tog EU ledningen. Alla de som förnekat att sanktionerna skulle ha någon effekt visade sig ha fel. På en enda dag, måndagen den 28 februari, föll det ryska finanssystemet samman. Putins ”Fortress Russia” visade sig vara en myt. Alla ryska finansmarknader stängdes i minst en vecka. Folk rusade till bankomaterna för att ta ut vad de kunde och sedan växla kontanterna till valfri hårdvaluta eller köpa vad som alltjämt fanns att köpa innan priserna gick upp. 

På en enda dag föll rubelns värde med 30 procent. En allmän förväntan är att den kommer att falla med cirka 70 procent i år. Medan Moskvas aktiemarknad varit stängd handlades ett treettiotalryska aktier i London. De föll med 98 procent på två veckor, vilket kan jämföras med kraschen 1998, då den ryska aktiemarknaden ”bara” föll med 94 procent. Rysslands finansmarknader har i praktiken upphört att existera och kommer kanske inte att återuppstå förrän Ryssland fått ett nytt demokratiskt genombrott.

Ryssland har blivit en paria. Ingen vill handla med landet längre. De stora investerarna, oljebolagen BP, Shell, Exxon, Equinor, ENI och OMV överger sina mångmiljardinvesteringar. Det gör även IKEA och H&M. Putin har gjort det omöjligt att investera i Ryssland.

Dagens ekonomiska situation är vida värre än 1998. Då föll Rysslands BNP med knappt fem procent. I år förefaller en nedgång på tio procent optimistisk. 20 procent är kanske mer troligt. Men det är för tidigt att ens försöka gissa.

Putin har förstört de ryska marknadsreformerna genom att förstöra tidigare juridiska reformer. Idag är alla större ägare beroende av Putin. Frågan är bara när hans förtryck och korruption kommer leda till att folket – eller eliten – avsätter honom.

Omslagsfoto föreställande Vasilijkatedralen vid Röda torget i Moskva: AP Photo