Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Ekonomi Essä

Digitaliseringens första våg och den finansiella revolutionen släppte under 1980-talet lös oanade krafter, som innebar en samhällelig och kulturell revolution. När Socialdemokraterna försökte stoppa utvecklingen stod det klart att tekniken sprungit ifrån både mediemonopol och höga kapitalskatter, skriver Jan Jörnmark.

Det här fotoreportaget är en del av en serie där Jan Jörnmark, med utgångspunkt i svensk ekonomisk historia tar sig an ämnen av betydelse för vår samtidsdebatt.

När Jan Stenbeck kom tillbaka till Sverige 1978 mötte han ett Stockholm i uselt skick. Fyra decennier av hyresreglering hade fått förfallet att breda ut sig, samtidigt som befolkningen på malmarna halverats. Stenbeck tillhörde de få som såg möjligheterna. Bland det första han gjorde var köpet av en nedsliten fastighet på Skeppsbron. Han fick huset för mindre än tio miljoner, för på den tiden var det ”svårt nedgånget, fullt med bruna heltäckningsmattor och firmor som importerade kondomer och konserver från Polen”.

Med Stenbecks återkomst förvandlades det bortglömda huset till centrum för den dramatiska historien om hur Sverige blev en del av den globaliserade världen. Skeppsbron 18 var platsen där det gång efter gång togs beslut om att investera i ny teknik. Kombinationen av oavbrutet förnyad amerikansk teknik och tillgången till stora mängder ärvt kapital från bruksekonomin gjorde att det problem Stenbeck oftast konfronterades med var sina närmast obegränsade möjligheter. 

De ständiga bytena av branscher och chefer gjorde att de möjligheter som skapades på Skeppsbron 18 spreds ut på ett sätt som förvandlade hela den stad som omgav huset. 

Det ledde till att Kinnevik hamnade i en dynamisk men helt ostrukturerad tillväxt, vilket beskrevs i en artikel i Dagens Industri: ”Jan Stenbeck byter ut 90 procent av sina affärskontakter under en femårsperiod. Anledningen är att han likt en nomad rör sig mellan olika affärer och därför behöver nya partners hela tiden”. De ständiga bytena av branscher och chefer gjorde istället att de möjligheter som skapades på Skeppsbron 18 spreds ut på ett sätt som förvandlade hela den stad som omgav huset. Två decennier senare hade landet fått en ny telekombransch, mängder av nya medier, en ny spelbransch och en av Europas livligaste riskkapitalmarknader. 

Nuförtiden finns resterna av Stenbecks medieimperium kvar i form av klisterlappar på rivningshus…
…eller på övergivna och bortglömda kiosker…

För Stenbeck, som i mitten av 1970-talet befann sig långt in i den amerikanska finansbranschen, var intresset för nystartade teknikbolag självklart. Intel, Digital och Apple tillhörde decenniets mest omsusade bolag och riskkapitalist blev ett nytt begrepp för dem som tjänade enorma pengar genom att finansiera teknikbolag innan de hade några intäkter. Stenbeck hade dessutom arbetat i Litton Industries, urtypen för de internationellt verksamma konglomerat som växte fram under 1960- och 70-talen. Därifrån rekryterade han sedan chefer till sina egna internationella företag.

Stenbecks köp av Miltop 1977 var första steget in i teknikvärlden. Några år senare gav han sig in i utvecklingen av ett amerikanskt mobiltelefonförsök. Den tröghet som fanns i licensgivningen i USA gjorde Stenbecks europeiska koppling lyckosam, eftersom han samtidigt kunde köpa den svenska operatören Företagstelefon, parallellt med att han kontaktade Gary Whent på Racal Electronics. Tillsammans sökte de sedan den första brittiska mobillicensen när Margaret Thatcher öppnade för konkurrens i telefonbranschen. Projektet fick namnet Vodafone, och hade vid millennieskiftet blivit ett av världens högst värderade företag.

Därmed fick Stenbeck själv tillgång till kanaler som kunde sända direkt mot Skandinavien, och bryta halvsekellånga mediemonopol.

Genombrottet i Storbritannien gav Stenbeck rykte om att kunna kombinera europeiska och amerikanska intressen. Det ledde 1983-84 till nästa betydelsefulla affär, när den snabba digitala utvecklingen också öppnade för en ny generation av tv-kommunikation. Stenbeck uttryckte det som att ”nu kunde du istället skicka upp medelstarka satelliter… som hade plats för sexton transpondrar istället för fyra. Och de kostade dessutom en fjärdedel…” Luxemburg låg i startgroparna för att använda den nya tekniken, och den svensk-amerikanske affärsmannen blev en perfekt partner. Därmed fick Stenbeck själv tillgång till kanaler som kunde sända direkt mot Skandinavien, och bryta halvsekellånga mediemonopol.

…utvecklingen har gått oändligt mycket snabbare än någon kunde föreställa sig…
…hans misslyckade champagneflaska vid Telegrafberget är också borta nu…

Stenbeck hamnade således mitt i de två branscher som skulle bli de närmaste årtiondenas absolut hetaste. Otroligt nog pågick det parallellt en omstörtande verksamhet i Stockholms finansbransch. 

Olof Stenhammar kom från en annorlunda bakgrund, men även han hade erfarenheter från USA. Han hade gjort militärtjänst till sjöss och blivit reservofficer, varefter han ägnade sig åt att sälja swimmingpooler parallellt med studierna i Lund. När sedan akademikerarbetslösheten slog till i början av 1970-talet reste han över Atlanten och blev optionsmäklare på Chicagobörsens nystartade derivatmarknad. Sedermera värvades han tillbaka till Sverige av Bonniers, som startat en fritidsdivision i bolaget. 

När de första dataspelen kom blev Stenhammar djupt fascinerad. I sina memoarer skrev han att ”Jag har sedan dess spelat minst en timme om dagen”. 

Han tog upp tanken på att introducera handel med aktieoptioner i Sverige. 

Han drev på för en introduktion av Ataris spel i Sverige. När Nintendo samtidigt slog igenom brett samlades de osålda Atarispelen i hög hos Bonniers, liksom förlusterna. Samtidigt som Stenbeck inledde sina förhandlingar om den luxemburgska satelliten fick Stenhammar sparken från Bonniers.

Han hade dock redan funderat på att starta eget, och hans gamla erfarenheter ledde till idén att introducera handel med aktieoptioner i Sverige. Efter förankring i Wallenbergssfären lanserades världens första digitala börs i Stockholm under våren 1985. För datasspelsentusiasten Stenhammar var det självklart att använda de möjligheter som skapades av den digitala tekniken: ”att vi skulle starta en golvhandel här med folk som sprang med lappar det fanns inte ens i korten, det kändes uråldrigt.”

…när Stenhammar planerade OM hyrde han in sig i ett kontor här hos ARE-bolagen…
…huset är borta nu, precis som ARE-bolagen. På 1970- och 80-talet var det en av landets större reklambyråer…

Dynamiken i det de båda männen startat blev allt starkare under andra halvan av 1980-talet. Stenhammars nya börs, OM, hade inför start beräknats komma att omsätta 2 000 kontrakt per dag, men volymerna spräckte omedelbart alla kalkyler. Den enorma tillväxten tvingade fram byten av datasystem tre gånger på arton månader. 

Förklaringen till den osannolika tillväxten fanns i omvärlden. Hösten 1982 hade en 16-procentig devalvering genomförts, samtidigt som Förenta Staterna gick in i en långvarig högkonjunktur. Svenska exportföretag gynnades enormt av utvecklingen, som skapade stora vinster och drev upp börskurserna. Bara under 1983 fördubblades börsindex, och sedan dubblades kurserna ytterligare en gång på fyra år. Utvecklingen fick intresset för aktier att explodera och under första halvan av 80-talet ökade börsomsättningen från två till 85 miljarder.

Det skapades förutsättningar för en kulturrevolution. Lyx och flärd blev ett sätt att demonstrera att man gjort goda affärer. 

Spekulationerna i dolda värden och styckningar hade pågått i tio år, och nu hade anden till sist sluppit ut ur flaskan. Det som släppte ut den var sex år av statliga subventioner och generösa ränteavdrag. Det hade lett till massiva budgetunderskott, samtidigt som den växande medelklassen köpte subventionerade villor och investerade skatteavdragen i obligationer och allemansfonder. 

…det var helägt av Socialdemokraterna och folkrörelserna, vilket gav bolaget en fantastisk position för att dominera offentliga reklamutrymmen som bussar och reklamtavlor…
…det var naturligtvis här som den fantastiska reklamkampanjen med yuppien och dalamatinern gjordes…

Uppsvinget skapade förutsättningar för en kulturrevolution. Lyx och flärd blev ett sätt att demonstrera att man gjort goda affärer. Unga människor som fick arbete i den snabbväxande finansbranschen kallades ”yuppies”. 

Socialdemokraterna gick till och med in i valrörelsen 1985 med en affisch med en yuppie, som komplett utrustad med sportbil och dalmatinerhund avslöjade att han tänkte rösta på (S) för att han ”ville ha ordning på Sveriges ekonomi”. Mot detta stod den del av befolkningen som inte nåtts av subventionerna och som stirrade på den plötsliga champagnefesten med häpna ögon. 

Polariseringen ledde till att LO:s ordförande Stig Malm krävde krafttag mot ”klippekonomin”. Det resulterade i höjda skatter på finansmarknaderna, och när finansminister Kjell-Olof Feldt hösten 1987 höll tal om den nya ”valpskatten” var det typiskt nog själva digitaliseringen han angrep: “När jag nu säger detta partivänner skakar det till i Reuterskärmar och klippapparater i hela landet”. Men vid det laget hade tekniken nått så långt att den svenska värdepappershandeln i hög hastighet kunde flytta till London, som dessutom samtidigt blev sändningscentrum för Stenbecks satellitbaserade tv-kanaler för skandinavisk publik.  

…men Stenbecks nya medielandskap skärpte konkurrensen, vilket snabbt fick Socialdemokraternas förlag och tidningar att gå mot ruinens brant, samtidigt som ARE-bolagens upphandlingar konkurrensutsattes…
…det sista av värde som gick att sälja var kontorshuset, som nu rivits bort och ersatts med nybyggda bostadsrätter.

Det var en teknik- och penningbubbla som bara väntade på att explodera, men när det väl hade hänt var alla traditionella monopol borta en gång för alla. Och all kunskap fanns kvar, tillsammans med en ny kommunikationsform som hade fått namnet internet. De delarna skulle under decennierna kring millennieskiftet förvandla Sverige till ett av världens absoluta centrum för att introducera ny teknik och nya medier.

I centrum för det som hände fanns alltid Stockholm. När millennieskiftet närmade sig rymde kvarteren kring OM ett kraftfullt kluster som utvecklade världsledande teknik för finansmarknaderna. Vid Fridhemsplan skapades digital popmusik som dominerade de internationella topplistorna, och bortåt Hötorget fanns de allra mest hajpade internetföretagen. Det var en lycklig tid, när alla förväntade sig att Stockholm skulle bli ett av centrumen för en ny och gränslös globaliserad ekonomi.

Läs fler reportage i serien av Jan Jörnmark

Vill du ha Jan Jörnmarks texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!