Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Krönika

Så blev alla socialdemokrater i välfärdsfrågorna

Problemen som beskrivs med nätläkare och friskolor är uppställda utifrån premissen att det offentliga från början har rätt till alla resurser. Den riktiga vinsten med privata alternativ är att de främjar innovation som det offentliga omöjligen kan generera, skriver Frida Jansson.

Strax före jul konstaterade journalisten Torbjörn Nilsson att det fanns ungefär 60 liberaler i Sverige – och att samtliga deltog på författaren Mattias Svenssons senaste boklansering. Analysen Nilsson gör i sin artikel är att liberaler är en utrotningshotad art.

En anledning är att problemformuleringsprivilegiet, när det kommer till kritan, fortfarande tillhör Socialdemokraterna. Trots två alliansregeringar som genomfört omfattande reformer så är det grundläggande systemet fortfarande socialdemokratiskt. Systemet tvingar in politiker i ett förvaltartänk som värnar den rådande ordningen. 

Ett exempel som illustrerar hur impopulärt det är att lägga fram liberala förslag var debatten om hur mycket pengar som skulle skjutas till i kommunerna i januari 2020, när Moderaterna, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ville skjuta till sju och en halv miljarder till välfärden i kommunerna och regeringen ville skjuta till fem. 

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M) och vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt (V) gjorde i januari 2020 upp om mer pengar till kommunerna. Foto: Claudio Bresciani / TT

Inte ett enda parti ville istället lägga pengarna på skattesänkningar, eller problematisera att kommunerna spenderar pengar på att driva restauranger, tidningar, bygga badhus och arenor. Ett resultat av den här typen av överbudspolitik blir att de 60 liberalerna sitter framför Agenda i SVT och kollektivt tänker “när ska de prata om något som jag bryr mig om”. 

Ett annat exempel på hur problemformuleringsprivilegiet manifesterar sig är i friskoledebatten som blossade upp igen efter en intervju i Dagens Nyheter med Barbara Bergström, grundare av Internationella Engelska skolan. Det intressanta är här hur diskursen kring kritiken mot valfriheten inom skolsystemet ser ut, och även i förlängningen kritiken av privata aktörer i andra välfärdssektorer. 

Hela problemet är uppställt utifrån premissen att den offentliga skolan från början har rätt till alla resurser

Istället för att utgå från hur eleverna ska få den bästa undervisningen fokuserar skoldebatten i allt större utsträckning på hur kommunens elevunderlag ser ut. I skoldebatten är ett argument som ofta upprepas att friskolorna “tar” kommunens resurser genom att bedriva sin verksamhet. Men hela poängen med skolpengen är att alla elever i en kommun ska få bra undervisning och att friskolorna ska kunna konkurrera med kommunala skolor, för att identifiera nya behov och problem. Hela problemet är uppställt utifrån premissen att den offentliga skolan från början har rätt till alla resurser. 

Detsamma gäller inom vårdsektorn. I flera år har digitalisering varit hett och eftersträvansvärt, både i det offentliga och i näringslivet. Till det hör också det klassiska problemet med en låg produktivitet i offentlig sektor som kombineras med stigande löner. Det innebär ökade kostnader. Det finns alltså ett stort behov av innovation. Regionerna lägger miljontals kronor på Almedalsseminarium varje år och berättar om behovet av nytänk och strukturomvandling, men när det väl händer gnälls det om att det inte passar in i den befintliga mallen.

Kry och andra nätdoktorer borde ligga helt rätt i tiden. Foto: Janerik Henriksson / TT

Nu har det kommit olika företag som digitaliserar vården, till exempel Kry, och kombinerar alltså behovet av mer tillgänglig vård med modern teknik. En tjänst som “Kry” eller andra nätdoktorer borde alltså ligga helt rätt i tiden – människor efterfrågar hela tiden fler digitala lösningar på sina problem. Ändå har etableringen av tjänsterna mött stort motstånd. Även om vissa av argumenten har varit goda måste väl ändå utgångspunkten för diskussionen vara behovet av att öka vårdens tillgänglighet, vilket det offentliga har misslyckats med.

Region Jönköping genomförde 2017 en granskning av de digitala vårdgivarna och kom fram till att de brast i behandling av lunginflammation och halsfluss. Region Jönköping pekade på att det kunde vara svårt att diagnostisera digitalt. Trots dessa svårigheter hindrade det inte regionen från att under samma period satsa på en egen regional vårdapp. De digitala besöken i regionens app ökade med fler än 20 000 från 2019 till 2020, rapporterade Läkartidningen.

Även i andra regioner satsas det på digital vård i helt offentlig regi – till exempel region Skåne. 2019 arrangerade region Skåne ett panelsamtal på temat “hur kan det offentliga ta ett grepp om den digitala vården”, med Storbritannien som föredöme. Det verkar alltså som att problemet inte alls är att diagnostisera på distans, utan att vården sker i privat regi. 

Innovation i offentlig sektor möts av skepsis från både höger och vänster

Varför möts innovation i offentlig sektor av så stor skepsis från både höger och vänster? När det gäller exemplet Internationella Engelska skolan har koncernen helt klart spelat en viktig roll i att instifta den nya doktrinen “ordning och reda”, som både skoldebattören Isak Skogstad och vänstermotsvarigheten Filippa Mannerheim skrivit böcker om och hyllat.

Om Internationella Engelska skolan skulle startat skola på det offentligas villkor hade det inte blivit under parollen “ordning och reda”, eftersom den traditionen bröt mot det som vi ställt upp som norm i den offentliga skolan. Ett strängt regelverk lyfts idag som ideal inom välfärdssektorn, men man bör vara medveten om att det till sin natur kommer att hindra innovation och utveckling. Planering och styrning brukar nämligen ha den effekten. 

Slutsatsen blir att både friskolor och digitala lösningar inom vården har lyckats med innovation som inte hade varit möjlig om man inte kunnat starta dem, och på det sättet bidra till att lösa problem som det offentliga kämpat med eller rentav ignorerat. Det innebär givetvis inte att systemen är felfria. Men frågan man bör ställa sig är varför alla bara fokuserar på dem. För samtidigt får det offentliga ännu mer resurser och möjligheter, utan några indikationer på att de ska förmå lösa de stora problemen i välfärden den här gången heller. 

För politiker är det nästan alltid enklast att bara hälla mer pengar på problemen

För politiker är det nästan alltid enklast att bara hälla mer pengar på problemen i offentlig sektor. Men innovationer gör ont, och politiker borde tvingas stå ut med det. På den fria marknaden ska gamla lösningar och modeller slås ut för att ge plats för nya, bättre modeller. Det offentliga är till sin natur likriktat, och präglas även av av starka intressegrupper som vill bevara den gamla ordningen.

Det är inte konstigt på något sätt att intressegrupper (i det här fallet läkare och lärare) bevakar sina intressen. Ett närliggande exempel är den typen av licenser (occupational licensing) som finns i USA för att få utöva ett yrke. Oftast är det personer som redan har licenserna som arbetar hårdast för att bevara ordningen, för att bevaka sina egna intressen. Vad gäller både de svenska intressegrupperna och det amerikanska exemplet är personerna nämligen experter på det nuvarande systemet och har därför inget intresse av att byta arbetssätt eller organisationsmodell.

På det sättet uppmuntrar systemet till att förhindra nya arbetsmodeller. Men bara för att något är bra för en viss grupp betyder inte det att det är lika bra för samhället. Intressegruppernas påverkan upprätthåller den socialdemokratiska ordningen, och på så sätt förlorar vi alla på att inte värdera vinsterna med privata alternativ på ett korrekt sätt.

Omslagsfoto i sociala medier: Erik Simander / TT