Så blir medelklassen populistisk

För många på den svenska arbetsmarknaden är de raka ryggarnas tid förbi. Stiftelsen för strategisk forskning har i en rapport signalerat att: ”Varannan har ett yrke som inte behövs om tjugo år”. Att yrken försvinner är ingen ny förutsägelse; historiskt har den dykt upp flera gånger och historiskt har arbetsmarknadsfrågan löst sig. Denna gång kan det vara annorlunda. Det är medelklassens jobb som försvinner.

Förr i tiden tog det decennier från att en teknologi introducerades tills teknologin fick effekt på människors arbetsmarknadssituation. Tänk dig en munk i ett kloster år 1454 som kopierade böcker för hand. Som bokkopierare i ett kyligt kloster är livet drägligt. Ett år senare förändrades munkarnas värld, fast egentligen inte. Johannes Gutenberg lanserade boktryckarkonsten i Europa. En tryckpress producerade fler böcker på en dag som en handkopierare kunde göra på ett år.

Precis som munkarna förlorade sina bokkopierarjobb eliminerades många andra numera bortglömda yrkesgrupper. Gaslyktetändarna som gick runt och tände gaslyktor i våra städer blev arbetslösa när elektriciteten introducerades. Droskförarna konkurrerades ut av bilen. Småpojkar ställer inte längre upp bowlingkäglorna för hand. Det var givetvis synd om bokkopierarna, gaslyktetändarna och droskförarna som förlorar jobben. Saknar vi dem? Nej, inte för en sekund, och om yrkena funnits kvar hade våra liv varit sämre.

Den historiska erfarenheter av sådana skiften är inte uppmuntrande. För många är arbetet en del av identiteten, och många riskerar att förlora båda två.

I boken No Ordinary Disruption (Dobbs et al, 2016) beskrivs den industriella revolutionen som en dans på rosor i jämförelse med den transformationsfas som världsekonomin genomgår för närvarande. Jämfört med den industriella revolutionen bedöms dagens utveckling gå tio gånger snabbare, skalan är 300 gånger större och ger ungefär 3000 gånger större effekt. Även om dessa uppskattningar är överskattningar ändras inte det faktum att arbetsmarknaden genomgår en snabb omvandling när det gäller kunskapskrav, avkastning på humankapital och löneskillnader.

Vilka yrken försvinner? En del forskning tyder på att större delen av medelskicket i lönefördelningen är på väg bort. Den historiska erfarenheter av sådana skiften är inte uppmuntrande. För många är arbetet en del av identiteten, och många riskerar att förlora båda två.

Vad händer på arbetsmarknaden?

Innan vi kommer in på jobb och identitet så är det rimligt att klargöra hur arbetsmarknaden utvecklas och väntas utvecklas framöver.

Arbetsmarknadens struktur är alltid i turbulens, och ekonomer försöker ständigt förklara det nuvarande läget på arbetsmarknaden. Sedan slutet av 1980-talet har arbetsmarknaden i de mest utvecklade länderna blivit alltmer polariserade i form av löner (Acemoglu och Autor, 2011; Adermon och Gustavsson, 2015; Cortes, 2016). Medelinkomstjobben förlorar i förhållande till hög- och lågbetalande jobb.

Andelen sysselsatta i högavlönade jobb som kräver hög färdighet, och även lågavlönade jobb som kräver låg färdigheter, har ökat i jämförelse med arbetsandelen i mitten av fördelningen (Goos et al, 2009 och Goos et al, 2010). Det finns två intressanta observationer gällande lönegapsutvecklingen de senaste årtiondena. För det första: i majoritet, 15 av 16 europeiska länder, för vilka data finns tillgängliga, växte andelen högt betalande yrken (med avseende på personer i arbetskraften) i förhållande till dem med medellöner. För det andra: i alla 16 länder, minskade antalet i klassiska medellönejobb i förhållande till lågbetalda yrken.

Det blir inte mer klassiskt svensk medellönejobb än i tv-serien Svensson, Svensson som först visades 1997 med bland andra Allan Svensson och Suzanne Reuter. Serien är en av Sveriges mest framgångsrika komedier. Sammanlagt har 4 säsonger producerats. Serien är ett tidsdokument över den svenska arbetsmarknaden. Under säsong 1 och 2 var pappa Gustav brevbärare och stolt över sitt yrke. Mamman i serien gick det bra för. Under de två första säsongerna arbetade hon på bank.

Flera år senare fanns inget sågverk på Seskarö, men insändarskribenten bar fortfarande titeln sågverksarbetare (utan jobb) som en hedersmedalj.

För mamma Svensson är det nog tur att hon gick till politiken. Politiker är en sysselsättning Stiftelsen för strategisk forskning inte tror kommer försvinna; bankjobben är däremot på väg bort. Till tidskriften The Economist har Swedbanks nya vd Birgitte Bonnesen sagt att banken i framtiden bara förväntar sig att en person fysiskt besöker en bank vart femte år. Swedbank har exempelvis dragit ner sin personalstyrka med närmare en tredjedel sedan 2009. År 1997 hade Swedbank 1000 kontor (varav några i Baltikum). 2016 har de bara 275 kvar (i Sverige). Det är inte ett döende företag; tvärtom är marginalerna över det europeiska banksnittet. Det har helt enkelt effektiviserat bort jobb med hjälp av teknik.

Bank of America har strukturellt släpat efter utvecklingen i Sverige, men en svensk utveckling är på gång på andra sidan Atlanten. Sedan 2009 har antal kontor minskat med 23 procent och antalet anställda med 37 procent. Från 107 900 anställda ner till 68 400. På konsumentsidan planerar banken att skära ner ytterligare 8000 jobb. Jobben ska bort genom så kallad utnötning – jobben fylls inte när någon går i pension. Detta är extra problematiskt för studenterna som vill in. Nedskärningarna reflekterar våra ändrade mönster. Många är bekväma med att utföra banktjänster på en PC hemma eller i mobilen. Tack vare automatiseringar förväntar sig City Group att ytterligare 30 procent av bankjobben kommer försvinna under den närmsta 10 årsperioden.

Banker är inte den enda basala samhällsservice som håller på att förändras. Utlämnandet av post är ett annat yrke som krymper i Sverige och USA. Vi skickar helt enkelt inte brev längre. En av Sveriges största arbetsgivare finns kanske inte om 5 år – möjligen en överdrift, men den traditionella utbärningen av post är på väg mot ett Kodak moment. Paket kan dock bli en räddning. 2013 omsatte Postnord i Sverige drygt 23 miljarder kronor och hade 24 000 anställda. Bara den nya polismyndigheten är en större enskild arbetsgivare, sett till antalet anställda i Sverige.

De raka ryggarnas tid är förbi

När 13 nyinspelade avsnitt av den forna succén Svensson, Svensson återkom till svensk tv år 2007 hade mycket har hänt Örebrofamiljen under de tio år den varit borta från tv-rutan, utöver att Vivalla inte längre är lika gemytligt. Gustav Svensson hade blivit bortrationaliserad från jobbet på Posten och hade inte vilja eller humankapital att få ett nytt jobb. Frun hade gått vidare och blivit politikerpamp, något som störde Gustav. Gustav var i själ och hjärta en brevbärare men jobbet fanns inte kvar så Gustav satt hemma med krökt rygg och förlorad självkänsla i soffan utan en vilja att gå vidare.

När jag växte upp publicerades det med jämna mellanrum insändare i lokaltidningen från en vänsterpartist som undertecknade dem med ”arbetslös sågverksarbetare från Seskarö”. Flera år senare fanns inget sågverk på Seskarö, men insändarskribenten bar fortfarande titeln sågverksarbetare (utan jobb) som en hedersmedalj. Vi har alla våra medaljer att bära och om någon skulle slita dem av oss skulle vi bli knäckta. Den som bär sin hedersmedalj känner sig inte misslyckad.

På samma sätt fungerar ofta ett jobb. När personer som Gustav Svensson, eller för den delen större delen av mellanskiktet på arbetsmarknaden, förlorar eller hotas förlora sina anställningar och därmed en bit av sin identitet kommer det komma en reaktion. Vem som kanaliserar deras missnöje och rädsla är inte självklart, men i många fall har det varit populistiska rörelser.

Populisterna kommer

Det finns en fara med arga arbetslösa och personer som inom en snar framtid kan stå utanför arbetsmarknaden som inte har någon som helst chans att få ett jobb eller partner. De som missade tåget till framtiden, de visste varken var perrongen var eller hur biljetten såg ut. De trodde att de skulle få leva som deras föräldrar hade levt – ett jobb i basindustrin fram till pensionen, villa, Volvo och våffeljärn. Livet i den lilla bubblan, utan inrikesnyhetssidan i lokaltidningen. Men aldrig har samhället förändrats så snabbt som nu.

Ett gruvjobb kan i dag lika gärna göras på Södermalm som uppe i Kiruna, om ens en människa behöver göra det. Enorma maskiner ska köras 1,5 km under jorden. Det är något som går att göra digitalt med joysticken i ena handen, latten i den andra och surdegssmulor i skägget. En person med mycket muskler men mindre hjärna har ingen plats på arbetsmarknaden utöver möjligen på Paradise Hotel. Genom nästan hela mänsklighetens historia har det som krävts för att få ett bra jobb varit styrka, uthållighet och ett hyggligt vårdat utseende. Maskiner och löpande band tog över det musklerna gjorde. En bred bröstkorg och hygglig biceps är inte längre nyckeln till en försörjning.

Det har skett en pågående debatt om konsekvenserna av en försvinnande medelklass (se till exempel Temin, 2017, Blanchard och Willmann, 2016 eller Mühlau, 2014). Inglehart och Norris (2016) menade att den ekonomiska hypotesen om populismens uppkomst är fel eftersom de lönemässigt lägsta lagren av arbetsmarknaden (och de mycket fattiga) inte stödjer populistiska partier i någon oproportionerlig utsträckning. Populism har givetvis många möjliga rötter men givet förändringarna på arbetsmarknaden är inte oväntat att medelklassen går mot populism (Se även Analysis of the European Social Survey 1–6, 2002–2014).

Det finns inga enkla lösningar för förändringarna på arbetsmarknaden. Reformer koncentrerade till att mildra förändrade situationer på arbetsmarknaden (till exempel öka sysselsättning och löner) kan inte tillfredsställa de populistiska kraven vare sig i Europa eller USA (Ivarsflaten, 2005). Vidare, de två yrkesgrupper som var mest sannolika att rösta på populistiska rättiga partier i Västeuropa på 1990-talet hade ganska olika åsikter om politikens ekonomiska dimension. De två grupperna var: traditionella industriarbetare – som var för omfattande statligt ingripande – och småföretagare som motsatte sig statligt ingripande i ekonomin.

Givet förändringarna på arbetsmarknaden är inte oväntat att medelklassen går mot populism.

Det starkaste stöd till populistiska partier kom inte från låginkomsttagare under perioden 2000–2014. Snarare tenderade medelklassen i större utsträckning att påverkas av populister, människor som småföretagare och egenföretagare och tekniker. Människor som kunde förlora sin position och hamna med böjda ryggar hemma i soffan och titta ut över en boulevard över brustna drömmar som Gustaf Svensson gjorde.

Människor som är beroende av bidrag var mindre benägna att stödja populistiska partier. Det finns djupa historiska rötter för argumentet att auktoritär populism återspeglar socioekonomiska omvälvningar inom välbärgade samhällen. Exempelvis associerar Lipset (1960) omvälvningarna med fascismens uppkomst i den tyska Weimarrepubliken, Poujadismen i Frankrike och McCarthyism i USA. Var och en av dessa rörelser fann stöd främst bland den ”petite bourgeoisie” – små entreprenörer, butiksägare, handlare, egenföretagare och oberoende bönder – detta traditionella medelklassfolk som såg sin plats i samhället förändras i en negativ riktning.

Därför kan, i Weimarrepubliken, en förklaring till nazismens uppkomst och maktövertagande vara att människor som drevs av rädsla för nedåtgående ekonomisk rörlighet och förlust av social status agerade för att minimera förlusterna för sig själva. Vidare har fascistiska partier och extremistiska utnyttjat rädslan och osäkerheten bland dem som förlorade på industrialiseringen. Som argumenterat av Lipset och Bell:

Extremist movements have much in common. They appeal to the disgruntled and psychologically homeless, to the personal failures, the socially isolated, the economically insecure, the uneducated, unsophisticated, and the authoritarian persons.

Det teknikskifte vi nu står inför kan komma att förändra livet för en grupp som tidigare varit relativt förskonad från de negativa effekterna av sådana förändringar: medelklassen. Allra skickligast på att fånga upp dem som drabbats negativt av sådana förändringar, är tyvärr populisterna.

När Sverigedemokraterna visade sig locka väljare även bland medelklassen överraskade och upprörde det många, men kanske är det inte så konstigt. Om den ekonomiska förklaringen till populismens uppgång stämmer, är risken att vi inte har sett dess höjdpunkt ännu.